Frågor från läsekretsen
● Hur bör församlingens kommitté gå till väga, om någon, som har begått handlingar som borde medföra att han åläggs en prövotid eller blir utesluten, påstår att enligt vad som framkom i Vakttornet för 15 december 1958 beträffande giltiga och ogiltiga dop var hans dop inte giltigt?
Vi vet väl att kristenheten påstår sig vara Jehovas organisation och befinna sig i det nya förbundet med honom. Den har aldrig förnekat denna samhörighet, även om dess anspråk härpå är falskt. Men på grund av det ”sken” som kristenheten omger sig med inför världen och de krav den ställer till följd av sina skrytsamma anspråk, skall Jehova Gud döma kristenheten såsom vore den i verklig förbundsgemenskap med honom. Den skall dömas för sin otrohet och straffas därefter, ty den har handlat skrymtaktigt och bragt vanära över Guds namn.
Så förhåller det sig också om en människa har bekant att hon har överlämnat sig åt Gud genom Kristus och efter doptalet har låtit döpa sig i vatten och därpå fortsatt att komma till församlingen, även om detta varit ryckvis, och har påstått sig vara en överlämnad, döpt medlem av församlingen och aldrig har förnekat denna samhörighet med församlingen. Hon måste då dömas av församlingen enligt det ”sken” som hon har givit sig.
Församlingen räknar med att personen i fråga handlar ärligt och med sitt fulla förstånd på grundval av sitt överlämnande och dop har tagit steget till fullt medlemskap i församlingen. Församlingen är inte Gud, som kan läsa hjärtat, och inte har den heller övernaturliga gåvor i likhet med Petrus och de andra apostlarna, så att dess representanter kan veta om den person det gäller är ärlig och uppriktig och inte är oärlig och handlar skrymtaktigt. Om han låter församlingen betrakta sig enligt den uppfattning och syn på saken som församlingen äger, då utsätter han sig för att bli dömd och behandlad enligt den måttstock som församlingen är bunden av och som finns i Guds ord.
Om en människa först sedan hon har begått en orätt handling, som bör leda till uteslutning, förnekar att hon i själva verket har varit det som hon hela tiden utgivit sig för att vara och som hon har låtit församlingen tro att hon har varit, då söker hon sannerligen dra växlar på församlingens godtrogenhet och försöker krångla sig ifrån ansvar och de vederbörliga följderna av sitt handlingssätt. Hon kan inte nu med rätta påstå att hon inte verkligen varit överlämnad och att hennes dop var ett rent missförstånd och att hon i själva verket aldrig har varit medlem av församlingen och av den nya världens samhälle och fördenskull inte kan tuktas av församlingen eller uteslutas ur den.
Ett sådant påstående är särskilt inkonsekvent om den person det gäller har avlagt en bekännelse. Om han inom sig själv inte räknade sig som medlem av församlingen, varför skulle han då alls avlägga en bekännelse inför församlingen? En icke överlämnad, odöpt person behöver inte inför församlingen bekänna alla sina synder och sina onda gärningar, som han begick före sitt överlämnande, och bedja den om förlåtelse. Allt som behövs är att han renar sin vandel; därpå måste han överlämna sig och handla i överensstämmelse med detta överlämnande och ge till känna att han önskar bli döpt.
Men när en person, om han avlägger en bekännelse eller inte, befinns skyldig till ett orätt uppförande, måste han behandlas enligt det ”sken” som han har givit sig inför den nya världens samhälle. Han måste därför åläggas en prövotid eller bli utesluten, alltefter vad situationen kräver. Om han, sedan han har återupptagits, alltjämt är övertygad om att han inte hade överlämnat sig åt Gud före sitt dop och detta fördenskull var ogiltigt, bör han — om han inte redan har gjort det — förnuftsmässigt, bindande överlämna sig åt Gud, när han nu har ångrat och bättrat sig och har bevisat detta genom gärningar som anstår bättringen, och därpå bör han bli döpt. Vi kan inte gyckla med Jehova Gud. Detta är en allvarlig sak och bör behandlas med allt allvar.
● Har någon här på jorden någonsin hört Jehovas röst? — N. P., USA.
Den inspirerade aposteln Johannes säger, i Johannes 1:1—3, att Jesus Kristus i sin föremänskliga tillvaro var känd såsom Ordet eller Logos, Jehova Guds officiella språkrör. Man antar fördenskull att i de flesta fall där bibeln omnämner att Jehova talade till sitt folk, gjorde han detta genom en representant och inte direkt. Gud talade i första hand genom sin främste talesman, sitt språkrör, Ordet.
När Jehova till exempel framträdde för Mose i den brinnande busken och talade till honom, gjorde han detta genom en budbärare, en ängel, såsom det framhålls i 2 Moseboken 3:2 och bekräftas i Apostlagärningarna 7:30, 35. Mose påminde också israeliterna om den upplevelse de hade haft vid berget Sinai: ”HERREN [Jehova] talade till eder ur elden; orden horden I, men I sågen ingen gestalt, I horden allenast en röst. Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla, nämligen de tio orden; och han skrev dem på två stentavlor.” (5 Mos. 4:12, 13) Både Stefanus och Paulus framhöll klart och tydligt att detta skedde genom ställföreträdare, i det att de säger att lagen blev ”överlämnad förmedelst änglar”. I Hebréerna 2:2 sägs det uttryckligt att den ”talades genom änglar”. — Apg. 7:53, NW; Gal. 3:19.
Guds ord omnämner emellertid tre tillfällen, då Jehovas enfödde Son eller främste talesman befann sig här nere på jorden och då Jehova Gud talade till honom. I dessa tre skildringar anger såväl sammanhanget som omständigheterna att den röst som hördes var Jehova Guds egen röst. I samband med Jesu dop heter det till exempel: ”Och från himmelen kom en röst, som sade: ’Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’” (Matt. 3:17) När Petrus, Jakob och Johannes följde med Jesus Kristus upp på berget och blev vittnen till förklaringsscenen, hördes Jehovas röst, som sade: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.” (Matt. 17:5) Vid ett annat tillfälle bad Jesus: ”Fader, förhärliga ditt namn.” Skildringen säger vidare: ”Då kom en röst från himmelen: ’Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.’” — Joh. 12:28.
Till dem som inte älskade Jehova och som inte ville erkänna att Jesus var Messias sade Kristus vid ett tillfälle: ”Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt, och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.” (Joh. 5:37, 38) Jehova Gud är en ande och alltså osynlig för människoögon. Följaktligen har ingen människa av kött och blod någonsin kunnat se Jehovas talorgan i verksamhet, men några människor har hört hans röst. Men de som inte trodde, de som Jesus talade till, hade aldrig själva hört Jehovas röst. — 2 Mos. 33:20.