Hur Jesus dog

DE SISTA dagarna av Jesu förkunnartjänst på jorden var fyllda av svåra provsättningar. När Jesus förstod att tiden för hans död närmade sig, ”tog han till sig de tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem: ’Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna [människor av nationerna, NW] till att begabbas och gisslas och korsfästas [fastnaglas vid pålen, NW]; men på tredje dagen skall han uppstå igen.’” — Matt. 20:17—19.

Efter det att Jesus den 14 Nisan, på den judiska påskdagen, med sina lärjungar hade instiftat Åminnelsen, som skulle firas till minne av hans död, tog han dem med sig till Oljeberget. ”Då sade Jesus till dem: ’I skolen alla komma på fall; ty det är skrivet: ”Jag skall slå herden, och fåren skola förskingras.” ’” (Mark. 14:27) Jesus visste att denna profetia, som mycket lång tid dessförinnan hade nedtecknats i Sakarja 13:7, snart skulle uppfyllas, och han förberedde sina lärjungar för det stora prov som de skulle sättas på.

När de kom till en trädgård som hette Getsemane, tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes, ”och han begynte bäva och ängslas. Och han sade till dem: ’Min själ är djupt bedrövad ända till döds.’” Eller enligt En amerikansk översättning, som återger texten mycket fritt, sade han: ”Mitt hjärta är nära att brista.” ”Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ’Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!’ Åter gick han bort för andra gången och bad och sade: ’Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.’” (Mark. 14:32—34; Matt. 26:37—39, 42) Jesus hade en stor börda på sitt sinne. Vad han först och främst tänkte på var att hans Faders namn skulle upphöjas. Människosläktets frälsning, såväl som hans eget liv, var beroende av hans handlingssätt.

Vid början av Jesu jordiska förkunnargärning, när han blev frestad av Satan i öknen, försökte djävulen vända honom bort från hans trogna levnadskurs, men Jesus ville endast tjäna Jehova. ”Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.” Så var det också när han blev satt på prov vid slutet av sitt mänskliga liv: ”Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.” — Matt. 4:11; Luk. 22:43.

Här är det av intresse att lägga märke till en profetia beträffande Jesu död, som är upptecknad i Jesaja 53:10 (NW) och som lyder: ”Jehova själv fann behag i att krossa honom; han gjorde honom sjuk.” Hur visade sig detta vara sant?

Där i Getsemane kom Jesus i svår ångest. ”Han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.” (Luk. 22:44) Jehova tillät detta, och av den anledningen kan det sägas att det var han som gjorde Jesus sjuk i trädgården. Så häftig var Jesu ångest — den framkallade blodig svett som föll ned på jorden –, att han kunde ha dött, om den inte hade upphört. Det har emellertid framkastats att det sjukdomstillstånd, som Jesus råkade i, var sådant att det dövade hans känselnerver, varigenom det lidande som återstod för honom skulle bli uthärdligt. Häri ser vi Jehovas barmhärtighet, då han lät Jesus bli sjuk innan han hängdes på tortyrpålen.

Efter det att Jesus hade anhållits och man hade hållit en skenrättegång med honom, blev han gisslad och på grund av den av prästerna ledda pöbelns ihållande krav överlämnad till att fastnaglas vid pålen. Hur förskräcklig denna erfarenhet än kan ha varit, blev förmodligen plågan i någon mån mindre till följd av de nervdövande erfarenheter han redan hade haft. I stället för att låta Jesus lida länge på tortyrpålen eller tillåta soldaterna att göra slut på Jesu liv genom att slå sönder benen i hans kropp fann ”Jehova själv ... behag i att krossa honom”, vilket han gjorde genom att låta honom utandas endast några timmar efter det att han blivit upphängd på pålen. Jesus förstod vad som höll på att ske och ropade fördenskull: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Och därpå skedde det att Jesus, överväldigad av smärta, ”ropade med hög röst och gav upp andan”. (Mark. 15:34, 37) Som en förklaring till vad som hade skett hänvisar dr William Stroud i boken The Physical Cause of the Death of Christ till iakttagelser som en man vid namn Gruner har gjort och om vilka denne har sagt: ”Det är vanligt att människor, vilkas hjärta pressas hårt till följd av stark blodträngning med åtföljande ångest och hjärtklappning och som hotas av kvävning, ropar med hög röst.” Tydligen hade hans hjärta eller en av de stora artärerna brustit, och detta kom honom att dra andan för sista gången.

Detta gjorde det möjligt för en annan betydelsefull del av Jehovas uppsåt att gå i uppfyllelse. ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:22) Och beträffande Jesu död hade det blivit skrivet: ”Han uttömde sin själ till död.” (Jes. 53:12, Åk) Hans död måste inträffa på en påle för att troende judar skulle kunna befrias från lagens förbannelse, men döden på en påle skulle inte i och för sig ha lett till att blod utgöts eller uttömdes, och detta var nödvändigt för att Guds krav beträffande förlåtelse för alla troende människors synder skulle tillfredsställas. (Gal. 3:13) Men att Jehova krossade Jesus genom att låta hans händer och fötter genomborras av spikar och låta hans hjärta eller en av artärerna brista fick till följd att blod utgöts i hjärtsäcken eller bröstkorgen. När en av soldaterna alltså tog ett spjut och stack upp hans sida, ”kom därifrån ut blod och vatten”. (Joh. 19:34) När Jehova på detta sätt fann behag i att ganska snabbt avbryta sin Sons ångest, beredde han också en möjlighet för att alla de ting, som de inspirerade profeterna hade skrivit om, skulle bli uppfyllda och för att kraven beträffande frälsningen skulle kunna uppfyllas.