”Vilka förkunnar om en oresonlig Gud?

I JANUARI 1957 innehöll tidskriften The Diocesan, som är officiellt organ för anglikanska kyrkan på Newfoundland, en artikel skriven av R. F. Palmer. Under rubriken ”Vad man kan säga till Jehovas vittnen, då de kommer till våra dörrar” skriver denne präst: ”Jag beundrar ert nit, då ni strävar att utbreda edra trosläror. Jag tror visst att ni är uppriktig. Men jag kan inte ta emot några böcker av er. Ni predikar om en grym och oresonlig gud, som skall sopa bort de flesta av sina barn i en fruktansvärd Harmageddonstrid, medan ni vittnen skall stå bredvid och se på. Jag vill inte ha något att göra med en sådan gud.”

Men vilka är det i själva verket som förkunnar om en grym och oresonlig gud? Vilka är det som förkunnar om en gud som i evighet straffar människor genom en outsläcklig elds bokstavliga plågor? Vilka har alltid varit redo att välsigna krigsfartygen? Vilka har alltid varit redo att bedja till Gud om tillintetgörelse över den egna nationens fiender, fastän dessa fiender bekänner sig till samma religiösa tro som de som beder om deras tillintetgörelse? Ja, vilka är det som har givit sitt stöd åt denna världens orättfärdiga krig — krig som inte bringat ordning i förhållandena för beständigt — och samtidigt bestrider att Gud har rätt att utkämpa ett rättfärdigt krig, varigenom ondskan skall utplånas för alla kommande tider? Jo, det är just kristenhetens religiösa ledare!

Jehovas vittnen å andra sidan förkunnar om den Gud, som har till uppsåt att införa en rättfärdig, ny värld, den Gud, som har beslutat att tillintetgöra denna onda tingens ordning, inte genom att sända de onda till ett bokstavligt helvete med evig pina, utan genom att för all framtid förpassa dem ur tillvaron. Det skall ske i Harmageddonstriden, ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, ’i lågande eld’, och låter strafet drabba dem som icke känna Gud och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte.” — 2 Tess. 1:7—9.