Årsberättelse för Finland

Återigen har ett utomordentligt vittnesbörd blivit framburet i Finland, detta land uppe i norr, som — om man betraktar kartan — tycks nå till jordens tak. Människorna i detta land har i stort antal tagit emot sanningen, och de fortsätter att ägna sig åt ”offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning”. (1 Tim. 4:13, NW) Från detta fjärran land lyckades 268 bege sig till konventet i New York, och efter sin återkomst har de glatt sig åt sina egna, lokala sammankomster, som också benämndes ”Guds vilja”. Tre sådana sammankomster har hållits i landet, två på finska och en på svenska. De fortsätter alltså att studera Guds ord, och under det att de vinner större kunskap, predikar de den för andra. Landstjänarens rapport visar vad de har utfört i denna tjänst.

Vi är medvetna om att bibelstudier i hemmen utan tvivel är det bästa sättet att finna fåren, även om vi ibland inte kan använda något annat hjälpmedel än bibeln. En dam sade att hon var intresserad av bibeln men inte alls ville höra talas om Sällskapets publikationer. Förkunnaren förklarade att de kunde studera enbart bibeln, och det gick damen i fråga med på. De hade hållit på med studiet några veckor, då damen bad att få veta hemligheten med att förkunnaren så snabbt kunde hitta de olika ställena i bibeln, som belyste de ämnen som de studerade. Förkunnaren avslöjade då hemligheten. Hon hade haft boken ”Låt Gud vara sannfärdig” liggande uppslagen i knät under studiet utan att damen hade sett det, eftersom de satt mitt emot varandra vid bordet. Med hjälp av ”Låt Gud vara sannfärdig” hade förkunnaren valt olika ämnen och dryftat de skriftställen, som stod i boken, och förklarat deras innebörd för damen. Sedan hon talat om detta, ville damen tala om Sällskapets publikationer; hon ville omgående ha en bok för egen räkning, och hon ville ta del i arbetet från dörr till dörr också och erbjuda dessa böcker åt andra. Hon sade: ”Hur skulle jag kunna reda mig utan Vakttornet och Sällskapets övriga publikationer?”

Motstånd har förekommit, men också motstånd har ibland gynnsam verkan. En förkunnare blev av hyresvärden förbjuden att arbeta i en klunga hyreshus. När förkunnaren förklarade att vårt verk har lagens skydd, blev han bryskt behandlad, och en polis tillkallades, vilken ställde sig på hyresvärdens sida och tog förkunnaren med till polisstationen. Saken kom till slut i ett sådant läge, att den måste hänskjutas till polistjänstemän i högre ställning, och sedan man förhandlat med dessa, tog en av de högre polistjänstemännen ställning för Jehovas vittnen, framhöll med kraft att de hade lagen bakom sig och sade att han kände till dem sedan fyrtio år tillbaka. Förhållandena blev allt värre, och slutligen försökte man uppväcka motvilja hos hyresgästerna mot Jehovas vittnen. Husägaren, tillsammans med den polis som först nämnts, ville fortsätta med att hindra Jehovas vittnens verksamhet. Husägaren gick från dörr till dörr och skrev upp namnen på dem som inte ville ta emot Jehovas vittnen i sitt hem, och han meddelade sig på nytt med polisen då han såg att Jehovas vittnen kom tillbaka för att predika. Polisen sökte hindra vittnena att arbeta där, men just i samma ögonblick öppnades ett fönster, och en av hyresgästerna lutade sig ut och ropade: ”Är ni Jehovas vittnen?”, och när han då fick ett jakande svar, tillade han: ”Kom hit upp till oss; hos oss kan ni åtminstone få predika.” Polisen stod där handfallen och mumlade: ”Blir ni direkt inbjudna till någons hem, kan jag inte hindra det.” Husägaren sade senare att han på sin lista hade fått femtiotvå namn bland de 120 lägenhetsinnehavarna, och han medgav att det fanns hyresgäster i huset som ville ha besök av Jehovas vittnen. Han har inte försökt att lägga hinder för Jehovas vittnens arbete sedan han led detta nederlag.

Teokratisk verksamhet inom familjen är också något som bör uppmärksammas, ty även den är av stor betydelse. En familj hade genom en skolorganisation begärt att en tid få besök av en engelsk flicka, som varje år hade brukat komma till dem — i förbindelse med en anordning för skolungdomsutbyte — för att vara tillsammans med dottern i huset, som. ville lära sig engelska. Denna unga flicka från främmande land såg att den här familjen var annorlunda än andra. Ingen rökte. Man började dagen med bön och dagens text. Vissa kvällar var vikta för mötesbesök och andra för arbetet med att predika i andra människors hem. Man förklarade för flickan vad det var man sysslade med, och den särskilda nitälskan och entusiasm för sanningen som denna familj lade i dagen gjorde djupt intryck på henne, ja, hon började rentav själv att studera. Hon slutade röka; hon började tycka att det var intressant att vara med vid mötena, fastän hon inte förstod språket, och hon önskade gå ut och predika tillsammans med andra. Månaderna rann snabbt undan, och det blev dags för den unga flickan att resa hem igen, men spänningen växte för henne vid tanken på vad man skulle säga där hemma. Vad man än skulle säga, hade hon bestämt sig för att omedelbart söka upp Jehovas vittnen, vilket hon också gjorde. Hon blev mycket förvånad, då hon fick veta att Jehovas vittnens Rikets sal i hennes hemort låg bara fem minuters gångväg från hennes hem, och likväl hade hon behövt resa ända till Finland för att få sanningen! Nu leder hon själv två studier och har också symboliserat sitt överlämnande genom att låta döpa sig i vatten.