Frågor från läsekretsen

● Varför är det lämpligt att i samband med dop i vatten säga att man dör i förhållande till sitt ”tidigare levnadssätt” i stället för till sin ”egen vilja”? Hur är detta uttryck tillämpligt på Jesu dop i vatten?

Ordet ”vilja” anger en egenskap eller förmåga, som Gud har utrustat förnuftsbegåvade skapelser med och som de medvetet och efter moget övervägande kan bruka för att bestämma sig för ett visst, åstundat handlingssätt. Det är den av Gud givna förmågan att välja hur man skall handla; det är den medvetna viljeyttringen.

När en troende människa, som fått undervisning i bibeln, med klar insikt och under bön överlämnar sig åt Jehova Gud genom Jesus Kristus, dör hon inte i förhållande till denna sin förmåga att vilja. Själva denna handling, att hon överlämnade sig åt Gud, innebar att hon med hela sin styrka och beslutsamhet utövade sin viljekraft för att träffa detta avgörande för all evighet. För att ta steget att låta döpa sig i vatten måste hon utöva denna förmåga att vilja i lydnad för Guds befallning genom Kristus. Efter sitt dop, som utgör en symbol av överlämnandet åt Gud, har hon alltjämt behov av denna förmåga att vilja. Hon blir inte en viljelös maskin, en automat eller robot eller leddocka, som uteslutande rör sig eller handlar enligt någon annans vilja. Hon måste nu mer än någonsin tidigare vara medveten om hur hon brukar sin vilja, så att hennes beslut i framtiden må stämma överens med Guds skrivna ord, och ofta måste de också vara i linje med de föreskrifter som ges genom Guds synliga organisation. Hon måste avgöra vad Guds vilja är och sedan själv ”vilja” i överensstämmelse med vad Gud önskar. Hon måste träffa sådana avgöranden som på bästa sätt tjänar Guds rikes intressen såväl som Guds organiserade folks intressen och hennes egna intressen såsom kristen.

En kristen måste t. ex. bestämma om han skall gifta sig eller inte. Han måste alltså utöva sin vilja i fråga om vilket avgörande han skall träffa. Som stöd för detta påstående har vi aposteln Paulus’ ord: ”Om någon tänker att han uppför sig otillbörligt mot sin jungfrudom, om denna är förbi ungdomens blomstring, och det är så det borde ske, låt honom handla så som han önskar; han syndar icke. Låt dem gifta sig. Men om någon är avgjord i sitt hjärta, i det han icke känner något nödtvång, utan har myndighet över sin vilja och har beslutat i sitt hjärta att bevara sin jungfrudom, så kommer han att göra väl.” (1 Kor. 7:36, 37, NW) Beträffande änkor säger aposteln: ”Om hennes man skulle insomna i döden, är hon fri att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren.” (1 Kor. 7:39, NW) Hon har viljefrihet, men inte i obegränsad grad. Hon har viljefrihet i fråga om att gifta om sig endast under den förutsättningen att hon gifter sig med en man som är i förening med Herren.

Alltså är det så, att när en person, som studerat bibeln och börjat känna stor tacksamhet, i kärlek överlämnar sig åt Gud och symboliserar detta överlämnande genom dop i vatten, dör han i förhållande till sitt tidigare handlingssätt, inte till sin förmåga att vilja. I det flydda har hans handlingssätt gått ut på att behaga honom själv eller skapelser som han tyckt om, respekterat eller fruktat. Efter sitt överlämnande, som symboliseras genom dop i vatten, griper han sig an med att följa ett nytt handlingssätt, nämligen att behaga Jehova Gud genom att göra det som är Guds uttryckta vilja. På ett vist och förståndigt sätt övar och tränar han så sin medvetna viljekraft till att träffa avgöranden som stämmer överens med det som Gud vill.

Naturligtvis avses också med ordet ”vilja” det som någon eller något vill; det kan avse en åstundan eller önskan. Det är enligt denna innebörd i uttrycket vilja som vi beder: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) I denna särskilda bemärkelse kommer vi att göra Guds vilja och inte längre följa vår egen vilja, då vi tar steget att överlämna oss. Men för att kunna göra Guds vilja allt framgent måste vi alltid ha klart för oss vad Guds vilja är, eller också måste vi avgöra och lära känna vad denna vilja är. Sedan måste vi medvetet, med klart förstånd och efter moget övervägande vilja göra Guds vilja utan fruktan för skapade varelser.

Jesus gjorde alltid Guds vilja, även såsom timmerman i Nasaret, även under den tid då han förblev sina jordiska föräldrar undergiven. Han sade: ”Jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.” (Joh. 6:38—40) När Jesus vid trettio års ålder kom för att göra Guds vilja i uppfyllelse av Psalm 40:8, 9, dog han i förhållande till sitt tidigare levnadssätt på jorden. Han förde inte längre ett liv såsom en obemärkt invånare i staden Nasaret, där han inte hade haft allmänhetens blickar på sig. Han lade undan sina snickarverktyg; han gjorde sig fri från varje slag av underkastelse under någon jordisk far eller mor, under Josef eller Maria; han lämnade sitt hem, där han hade haft vissa förpliktelser såsom familjens äldste och förstfödde son. Han grep sig an med att utföra vissa betydelsefulla ting till uppfyllelse av Guds lag genom Mose, vilka hade avseende på prästadömet, på uppgiften såsom en profet lik Mose osv. och i all synnerhet på konungadömet, till vilket han var arvinge genom kung David i Jerusalem. Han ägnade sig helt åt det rikes intressen, som Johannes döparen förkunnade.

Sedan Jesus hade tagit detta steg och blivit döpt i vatten för att bekräfta att han tagit detta steg, hade han alltjämt sin medvetna viljekraft. Han hade inte dött i förhållande till den. Hans vilja hade alltid varit att göra Guds vilja, vad än Guds vilja hade varit vid den ena eller andra tidpunkten. Han fortfor att göra Guds vilja, såsom han hade gjort i det flydda. Men när han nu efter sitt dop i vatten gjorde Guds vilja, måste han med större beslutsamhet än någonsin förr utöva sin viljekraft. Varför det? Därför att det var Jehovas vilja att göra den förnämste förmedlaren av människors frälsning ”fullkomlig genom lidanden”. Detta krävde att Jesus utövade sin vilja för att besluta sig för att möta lidandena och härda ut i dem. ”Han själv har lidit, när han har blivit satt på prov.” Och under sin provsättning måste han ha haft sin vilja inriktad på att bevisa sig sann, lojal och lydig mot Gud. (Hebr. 2:10, 18, NW) ”Fastän han var [Guds] Son, lärde han lydnad av det som han led.” För att kunna fortfara att vilja det rätta måste han ”med starka rop och tårar” frambära ”både böner och åkallan till den som var i stånd till att frälsa honom från döden; och hans bön blev gynnsamt hörd för hans gudaktiga fruktans skull”. (Hebr. 5:7, 8, NW) När han befann sig i svår ångest och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föll på marken, bad han till Gud: ”Ske icke min vilja, utan din.” (Luk. 22:41—44) Detta krävde ett oförtrutet utövande av viljekraft.

Sedan Jesus hade genomgått dopet till döden och blivit upprest från de döda, hade han alltjämt sin viljekraft. När Petrus frågade honom om aposteln Johannes’ framtid, svarade han: ”Om jag vill, att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.” (Joh. 21:22, 23) Den förhärligade Jesus Kristus i himmelen utövar följaktligen sin viljekraft i överensstämmelse med sitt’ överlämnande och i full samklang med sin mönsterbön till Gud: ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.”

Det är därför alltjämt rätt och riktigt att säga om det dop i vatten, som den nyligen överlämnade blir föremål för: ”Det innebär att hans tidigare levnadssätt begravs (vilket nedsänkningen i vatten föreställer), och han kommer upp ur vattnet för att därefter göra endast Guds vilja och vandra i ett nytt leverne.” — Vakttornet för 1 november 1955, sidan 492, paragraf 8.