En ny era håller på att gry för Irlands folk

Från en av Vakttornets missionärer i Eire

EIRE är namnet på det land som irländarna kommer ifrån. Folk i allmänhet kallar det Irland. Detta land, den gröna ön, är till största delen katolskt, vad religionen beträffar. Och kristna missionärer finner att det är ett rikt givande fält för predikande av Rikets goda nyheter.

Irländarna är emellertid ganska tveksamma, tvivlande. Kanske beror detta på att många okristliga gärningar i gångna tider begicks i kristendomens namn. De är ju katoliker, och det förtryter dem att man kommer och predikar för dem, och de känner inget behov av de goda nyheterna om Riket. Det händer därför allt emellanåt att de säger till missionärerna: ”Varför far ni inte till det hedniska Amerika eller det hedniska England och utför ert arbete där? Vi behöver er inte här!” Likväl är just dessa människor jämmerligt okunniga om bibeln och budskapet om Riket. Många irländska katoliker räknar allt som inte är katolskt för att vara hedniskt. Men det finns givetvis en del som inte har en sådan syn på saken.

När man förstår irländarna, måste man helt enkelt älska dem. De är ett intressant folk, både att arbeta med och att tala till. Det är inte så, att alla irländare är skämtlystna, vänliga och älskliga, vilket irländska sånger och berättelser kan få oss att tro. Man måste ta deras fädernearv och kulturella bakgrund i noggrant betraktande, innan man kan börja förstå sig på deras uppträdande i olika situationer. Här är ett exempel: Frun i huset kommer emot oss med ett brett leende och försäkrar oss att hon är kristen, men när vi tar upp bibeln kör hon omedelbart och under höga rop i väg oss från sin dörr. ”Ett egendomligt uppförande för en kristen”, säger du. Kanske det, men inte när det är fråga om irländare. Man måste förstå dem.

Från sin tidiga barndom har irländarna fått lära sig att alla världens religioner står i opposition till deras religion, att deras religion är den enda som har gudomlig rätt att finnas till, att alla andra religioner bara ”tolereras” och att de alltjämt existerar tack vare det katolska prästerskapets välvilliga fördragsamhet. De får lära sig att en kristen inte behöver ha kunskap i bibeln; sträng efterföljd av kyrkan och tro på den och dess religiösa ledare är det enda som verkligen betyder något. För att hindra sina hjordar från att läsa biblisk litteratur säger prästerna till sina församlingsmedlemmar att sådan litteratur är kommunistisk. Detta tycks sätta så mycken skräck i dem, att de inte vill undersöka själva hur det förhåller sig.

Fruktan har starkt grepp om folket. De är rädda för vad grannarna, deras vänner, deras släktingar och prästerna skulle tänka, om de bara så mycket som dristade sig till att läsa bibeln på egen hand. Under sekler har prästerna dominerat deras liv, bestämt vad de får läsa, vad de skall tro och göra. Den som kommer med en rättfram religiös fråga lägger i dagen bristande tro på Gud och kyrkan, säger prästerna. Detta får till följd att Irlands folk tänker ytterst litet på egen hand. De är prästernas och fruktans offer; men friheten är i sikte.

Guds ord, bibeln, ”är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” — detta allsmäktiga, befriande redskap har trängt ut till alla delar av Irland och åstadkommer ett det mest välkomna återuppvaknande. För en tid sedan påpekade en katolsk präst att Jehovas vittnen gör mera för att uppmuntra katolikerna att läsa den katolska bibeln än någon annan grupp människor gör. Detta är mycket uppmuntrande, ty biblisk kunskap skänker sanning, och det är sanningen som försätter människor i frihet. Med tanke på detta inser vi att en ny era håller på att gry för Eire. — Hebr. 4:12; Joh. 8:32.