Det är inte religionen som är dragningskraften i Israel

Många till bekännelsen kristna menar att judarnas återvändande från Babylon till Jerusalem år 537 f. Kr. utgör en motsvarighet till judarnas återvändande till Israel i våra dagar. I forna dagar var emellertid motivet religiöst; de judar som återvände och de som blev kvar bodde alla i ett och samma land, Babylon, och de som återvände möttes av onda förhållanden och fick det inte bättre ekonomiskt och politiskt sett. I våra dagar står det emellertid alldeles klart att förhållandet är det rakt motsatta; de främsta motiven för återvändandet är politiska och ekonomiska. Bevis härför finner man, å ena sidan, däri att när judeförföljelsen tilltar, ökar immigrationen till Israel, vilket varit fallet då så många judar nyligen återvänt — och alltjämt återvänder — från Ungern, Marocko, Egypten, Tunisien och Polen; alla dessa har ju orsak att hoppas att deras ekonomiska och politiska villkor skall bli bättre. Å andra sidan visar statistiken att det var över 5.000 flera judar som — under de sju första åren av staten Israels tillvaro — återvände från Israel till länder i Västern, där förhållandena var bättre, än som under samma tid begav sig från dessa länder till Israel. Det ligger i öppen dag att ingen jämförelse är möjlig mellan deras uppsåt och motiv som återvände till Israel år 537 f. Kr. och deras som återvänder dit i vår tid.