Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av Panayotis C. Spiropoulos

ÅR 1929 låg jag i Aten i Grekland och studerade, men jag hade planer på att resa till Amerika för att där fortsätta mina studier och skaffa mig ekonomiskt bistånd. Immigrationslagarna hindrade mig häri, och därför beslöt jag mig slutligen, år 1931, för att fara till Egypten. På en restaurang i Kairo träffade jag så en dag en man som talade med mig om bibeln och världens ände. Jag bad honom om upplysning om uppfyllelsen av bibelns olika profetior. Alltifrån den stunden studerade jag bibeln och dryftade dess många läror med denne broder. Skillnaden mellan bibeln och den grekisk-ortodoxa kyrkans läror stod snart klar för mig. Min ”lärare” gav mig boken Tillkomme ditt rike (del 3 av pastor Russells serie Studier i Skriften, omfattande sex delar). Den boken, på grekiska, var den första av Sällskapets böcker som jag läste. Brodern hade bara den boken på grekiska, och han hade fört den med sig till Egypten från Grekland. Senare skrev han till Sällskapets expedition i Brooklyn och fick sig böcker tillsända på olika språk. Från och med då började jag läsa och även sprida Sällskapets publikationer och började så förverkliga mitt uppsåt i livet.

År 1933 kom en pionjärbroder från USA för att arbeta tillsammans med oss och hjälpa oss med att sätta i gång bibelstudier och sprida bibelns sanningar. Ett år senare kom en annan pionjärbroder från USA, och jag slöt mig till honom i arbetet som pionjär. Vi arbetade tillsammans i Kairo och hjälpte människor av en god vilja att studera bibeln. Till en början besökte jag bara grekisktalande människor, som det finns gott om i Egypten. Snart lärde jag mig att tala arabiska, och nu frambär vi budskapet på grekiska, engelska, franska och arabiska.

Vi båda hyrde en liten lägenhet och skaffade ett antal stolar, och hit bjöd vi människor av en god vilja till att ta del i våra möten.

En måndagsmorgon kom jag in i en grekisk speceriaffär och började vittna för handelsmannen. Han var ovillig att lyssna eller dryfta religiösa spörsmål, ty han var mycket vidskeplig och påpekade att det var måndagsmorgon och den första dagen i veckan. ”All right, om ni nu inte har lust att tala om religion, säg mig då: Hur går affärerna nu för tiden?” Han berättade att affärerna inte var så lysande, att han hade svårigheter att få det att gå ihop. Jag förklarade då för honom, att det rådde dåliga tider inte bara i Egypten, utan i hela världen; och sedan jag helt kort nämnt om de oroliga politiska förhållandena, visade jag honom att allt detta har förutsagts i bibeln, Guds ord, och nu är en verklighet genom att bibelns profetior om världens ände håller på att uppfyllas. Slutligen erbjöd jag honom att skaffa sig några böcker, om han hade något intresse, och läsa dem hemma, då han hade bättre om tid. Jag visade honom två böcker på grekiska. Han frågade då om jag inte hade fler böcker med mig. ”Jo, jag har också några småskrifter.” Då undrade han om dessa skrifter var de enda som Sällskapet hade givit ut på grekiska. Jag svarade att Sällskapet hade givit ut ett tiotal inbundna böcker och mer än tjugo småskrifter på grekiska språket. Han bad mig då skaffa honom alla dessa böcker och småskrifter till följande dag och tillade att han först trodde att jag var protestant eller något slags evangelist, men när han nu hade hört vad jag hade att säga om bibeln, förstod han att vad jag hade talat med honom om var samlingen. Följande dag gick jag till honom med alla de grekiska böcker som han hade bett mig skaffa, jämte några böcker på franska.

Allteftersom tiden gick, blev det svårare och svårare att placera litteratur bland folket i Kairo; jag begav mig då till en hamnstad och skaffade mig särskilt tillstånd från myndigheterna att gå ombord på handelsfartygen och delge sjömännen budskapet. Jag placerade också många böcker och andra skrifter hos dem. En gång stannade jag nästan tre dygn ombord på en båt och hade bibelstudier med sjömännen. (Jag fick också mat och logi ombord.) Senare arbetade jag i Port Said, som anlöptes av ännu fler handelsfartyg. Därefter begav jag mig tillsammans med två andra pionjärbröder till Övre Egypten, där vi satte i gång en kampanj och spred många böcker i byar och städer som vi besökte. På dessa orter var det svårt att besöka folk i hemmen, och därför uppsökte vi dem på arbetsplatserna. Vi besökte jurister och statsämbetsmän på deras kontor, såväl som präster och många andra. Prästerna blev inte glada sedan de läst våra böcker. De insåg att sanningen var mäktig att vända upp och ned på deras fridfyllda tillvaro. Därför lät de trycka och sända ut en del meddelanden, i vilka de manade folk att inte ta emot vårt budskap eller köpa våra böcker. Prästerna lät sända dessa trycksaker till alla städer i Övre Egypten, för att pojkar på väg från skolan skulle dela ut dem i hemmen. När vi kom till en ny stad, fann vi därför att man ivrigt väntade på oss och ville lyssna till vårt budskap och se vad våra böcker innehöll för något.

Under andra världskriget stängde de egyptiska myndigheterna vår Rikets sal och konfiskerade våra böcker. Vi måste då fortsätta vår verksamhet under jorden, rent bokstavligen, ty vi höll till i en mörk källarlägenhet. Jehova fortsatte att på sitt eget sätt förse oss med andlig föda och gav oss tillfälle att dela med oss av den åt andra. Lyckliga till sinnes fortfor vi att verka under denna svåra tid, i det vi fruktade Jehova och lydde hans bud. Han beskyddade oss och gav oss framgång i vår verksamhet.

När kriget var slut, år 1947, kom bröderna Knorr och Henschel på besök till oss. Sällskapet beslöt då att man skulle ordna med en bättre möteslokal, jämte utrymme för kontor och bostad. Vi slutade således upp att bo i källarvåningen. Sällskapets expedition i Kairo upprättades, och vi fick noggranna anvisningar om hur det goda verket skulle befrämjas.

Nu har vi en Rikets sal delad i tre rum, i vilka vi håller våra möten på tre olika språk.

Förutom att jag fick dela de välsignelser och fröjder som bjöds de många tusen lyckliga konventdeltagarna vid världssammankomsten på Yankee Stadium år 1953, hade jag privilegiet att komma till Gilead som en av eleverna i tjugoandra kursen, som utexaminerades den 7 februari 1954, och sedan bege mig tillbaka till Egypten, inte ”för att få hjälp”, utan för att bättre rustad kunna fortsätta att förverkliga mitt uppsåt i livet såsom missionär här i Nildalen.