Se upp med din ”starka sida”!
VI ÄR vanligen på vår vakt mot våra svagheter, så att vi inte skall komma på fall. Men har du någon gång tänkt på att vi bör se upp med det som är vår ”starka sida”? Om man går till överdrift i att lägga sina goda egenskaper i dagen, blir dessa lätt en svaghet som kommer en på fall.
I bibeln heter det: ”Var icke alltför rättfärdig, och var icke överdrivet vis; varför skulle du störta dig själv i fördärvet? Det bästa sättet är att följa den ena kursen och likväl icke undvika den andra; den som hyser vördnad för Gud undviker båda ytterligheterna.” (Pred. 7:17, AT; 7:19, Mo) Vi bör sträva efter att göra det som är rätt och undvika ytterligheterna orättfärdighet och egenrättfärdighet. Vi bör söka vinna kunskap, men vi bör inte göra det för att överglänsa andra och bli visa i våra egna ögon. Det skulle betyda vårt fördärv.
Enhet och harmoni bör råda i Jehovas organisation, men att söka vinna detta genom sträng likriktning vore orätt. Enhet i fråga om organisation kräver inte att olikheterna och individualiteten skall bannlysas. Vi bör ha mod att vara oss själva.
De som tillhör Jehovas folk bör visa vänlighet och vara sällskapliga. Men sällskaplighet som går till överdrift är slöseri med tiden, och den som ägnar sig åt för mycket sällskapsliv känner sig gärna övergiven, då han är ensam. En människa som inte kan vara ensam är ytlig. Det är då inte underligt att hon blir utledsen på sig själv. En människa med ett rikt inre längtar ofta efter avskildhet och drar sig tillbaka för att studera, meditera och bedja. Jesus gjorde så, inte sant?
Teokratisk fostran bör ge oss tillförsikt, men vi bör inte känna överdriven självtillit och visa oss övermodiga. Vi bör hysa en orubblig övertygelse om sannfärdigheten i Jehovas ord, och vi bör förkunna det med tillförsikt, men om vi är dogmatiska och söker påstå att bara vi själva har rätt, då går vi till ovis ytterlighet. Vi bör tala med den vänlighet och försynthet som kännetecknar den mogna visheten, vilken inte behöver understödjas genom halsstarrighet.
Somliga människor är av naturen uppriktiga och frispråkiga, och härom är bara gott att säga. Men dessa måste vara på sin vakt, så att de inte blir burdusa och taktlösa och sårar andra med sitt tal. Andra är mycket taktfulla, de vet var gränsen går för vad man får säga. Om vi blir alltför taktfulla, kan vi bli obestämda och undvikande i våra yttranden och ”späda ut” Jehovas budskap, så att det förlorar sin skärpa.
Om en av dina starka sidor är plikttrohet, se då upp, så att du inte pinar ut dig genom att vara överambitiös och vilja göra allt så fullkomligt som möjligt. Du är flitig i ditt arbete. Det är lovvärt. Men var inte så beskäftig, att du gör mycket mera än vad som verkligen krävs, tröttar ut dig själv i onödan och kanske får ett nervsammanbrott. Rastlös verksamhet, som inte avbryts av lämplig vila och rekreation för såväl kropp som sinne, blir i längden detsamma som självmord, inte självuppoffring.
Följ de enkla regler för ett sunt liv, som du har funnit vara välgörande, och njut av livet. Om du tillämpar dessa regler alltför strängt, blir du en egocentrisk fantast, som gör sig ständiga bekymmer för sin hälsa, för vad han skall äta och dricka och bara talar om detta, om vitaminer och mineralämnen.
Om du är kärleksfull och tillgiven av naturen, var då på din vakt, så att din ömhet inte övergår till sliskig och karaktärslös sentimentalitet. Begränsa inte din kärleksfulla vänlighet till några få favoriter. Var inte partisk. Du har många bröder. Vidga ditt hjärta, så kommer ett oräknat antal goda vänner att få rum i det. Det är sant att Jesus älskade Johannes alldeles särskilt, han kände sig dragen till honom på grund av samstämdheten i deras väsen, de var båda kärleksfulla och oförskräckta. Men Jesus begränsade ju Inte sin vänskap till Johannes, eller hur? Och vi bör inte heller dra upp några gränser i detta avseende.
Inte så få av oss uttrycker sig väl, är snara till att tala och har lätt för att tänka och för att kläda sina tankar i ord. Denna gåva bör man emellertid behärska, vara herre över. Låt inte orden löpa otyglat, och ge dig inte in på oväsentligheter. Mena inte att det är bara du som skall tala. Den som har lätt för att tala bör också ha lätt för att lyssna. Använd inte en massa onödiga ord. Försök säga mycket i få ord i stället för att säga litet med många ord. ”Den som spar sina ord har sann vishet.” Väg dina ord, så kommer dina ord att väga tungt. Låt sanningen flöda från dina läppar, men bli inte en pratkvarn. Tänk på att även tystnad ibland kan vara vältalig. ”Också en dåre aktas för vis, om han tiger — förståndig, om han tillsluter sina läppar.” — Ords. 17: 27, 28, AT.
Medan vi är på vår vakt mot våra svagheter, så låt oss alltså se upp också med våra starka sidor och komma ihåg att ”den som hyser vördnad för Gud undviker båda ytterligheterna”.