Kommunisterna fortsätter att förfölja Jehovas vittnen
KAN de göra gott, som är vana att avsiktligt göra ont? Nej, lika litet som en panter kan förvandla sina fläckar. Guds ord säger så i Jeremia 13:23.
På senare tiden har den rovlystna, blodfläckade, ofördragsamma totalitära pantern kommunismen gjort anspråk på att ha förvandlat sina fläckar. I sina närmanden för att söka Västerns vänskap har den genom sina talesmän högt och ljudligt påstått att den lagt om kursen och skyller alla sina tidigare ogärningar på en enda man, Stalin.
De som är böjda för önsketänkande drog snabbt slutsatsen att eftersom den kommunistiska pantern har ändrat taktik och propagandametod, så har också dess hjärtelag förändrats. Men gärningar talar bättre än ord, och i det här sammanhanget passar den varning som den vise konungen för länge sedan gav:
”Ät icke dens bröd, som har ett ont öga, och åstunda icke hans läckerheter, ty såsom han tänker inom sig, så är han. Ät och drick, säger han till dig, men hans hjärta är icke med dig.” — Ords. 23: 6, 7, AS.
Ett framträdande bevis för kommunisternas oärlighet har vi i deras behandling av Jehovas vittnen. De arresterar fler och fler vittnen, fastän de friger andra ”politiska” fångar.
Att det förhåller sig så framgår av ett meddelande i Berlintidningen Tagesspiegel för den 9 juni 1956 under rubriken ”Ingen trosförföljelse i sovjetzonen?” Det hade följande att säga om förhållandena i Östtyskland:
”Under de senaste veckorna har grupper av politiska fångar av nästan alla kategorier frigivits ur fängelserna i sovjetzonen, innan de avtjänat sina straff. En kategori, som utgör 1/15 av alla politiska fångar, var emellertid inte representerad bland de frigivna: ’Jehovas vittnen’. I stället har nya arresteringar företagits i Altenburg, Rostock och Magdeburg, och detta så sent som under april och maj.
Fastän Jehovas vittnen undviker att ha någonting alls att göra med politiska intriger eller konspirationer av något slag — detta ingår också i deras trosbekännelse —, har de anklagats för att vara spioner, uppviglare och agenter för en främmande makt. Dessutom har man beskyllt dem för att ha överträtt den ökända Artikel 6 (som riktar sig mot dem som sprider skadliga rykten, anstiftar bojkott och äventyrar freden), och detta har skett sedan ’riksåklagare’ Melzheimer tillkännagivit att Artikel 6 skulle revideras.
Hitintills har alla förhandlingar inför rätta med dessa åtalade ägt rum inom lyckta dörrar. Varken släktingar, vänner eller vittnen för svarandena har haft tillträde. Sedan den 8 augusti 1950 har 2.814 vittnen blivit arresterade, och 1.299 av dessa befinner sig alltjämt i fängelse. Endast i ett fåtal fall har straffen lindrats. I 73 fall har inte ens något domstolsutslag fällts eller bekantgjorts. Trettiofyra Jehovas vittnen har dött i fängelset eller omkommit genom den omänskliga behandlingen. Strafftiderna uppgår i medeltal till sex år och tre månader; fjorton har fått livstidsstraff.
Fram till 1954 fick dessa fångar inte arbeta. Ofta måste de bära rött band om armen och benet, vilket innebar att de inte fick läsa några böcker, inte spela schack och inte gå på de bioföreställningar, som ordnades då och då, och att de måste vistas i ensamcell. Eftersom vittnena inte äter blodkorv och sådan köttmat ofta är den enda som bjuds, har de också lidit av undernäring.
Grotewohl [ministerpresidenten] har gång på gång påstått att det inte förekommer någon trosförföljelse i ’DDR’ [Tyska demokratiska republiken]. Om detta någonsin skall kunna bevisas, så måste dock slutligen frihetens portar öppnas också för Jehovas vittnen.”
Att denna förföljelse inte är begränsad till Östtyskland framgick av ett meddelande två dagar senare i en annan Berlintidning, Montags Echo, för den 11 juni 1956. Rubriken, som gick tvärs över tidningssidan, löd: ”Tusentals Jehovas vittnen försmäktar i Sibirien.” Och så följde meddelandet:
”Berlin (AP). Vid en sammankomst av ’Jehovas vittnen’, som hölls under veckoslutet i Västberlin, meddelade en Memeltysk, som just återvänt från Sovjetunionen, att tusentals medlemmar av deras samfund fortfarande befinner sig i sibiriska fångläger. Den återvände mannen berättade att han hade blivit fängslad år 1951 för sin tros skull och att Jehovas vittnen, trots förbudet emot dem, fortsätter att predika sin tro inom lägren.”
Varför vidtar den vildsinta och mäktiga pantern kommunismen sådana skoningslösa åtgärder mot de fridsälskande vittnena för Jehova inom dess gränser? Ett skäl är otvivelaktigt att det inte är av något värde i propagandasyfte att frige dem. Ett annat är att den kommunistiska pantern fruktar bibelns sanning. Sanningen är så mycket mäktigare än lögnaktig kommunistisk propaganda. Och vidare håller Jehovas vittnen fast vid den skriftenliga principen att Jehova Gud kommer först och att kejsaren kan få endast det som Gud inte kräver. Kommunismen, som kräver att bli erkänd som allenarådande, hyser därför ett förtärande hat till alla som sätter Gud främst, som otvetydigt vägrar att kompromissa. — Matt. 22: 21.
Så länge som Jehovas vittnen i tusental försmäktar bakom kommunismens fängelsemurar och taggtrådsstängsel och allt flera blir anhållna, måste det slags propaganda som säger att kommunismens hjärtelag förändrats brännmärkas som rent skrymteri. Den så kallade fria världen borde vara tacksam för det föredöme som Jehovas vittnen är, vilkas oförfärade och kompromissfria ställningstagande emot totalitära tendenser och system så mycket kraftigare framhäver kommunisternas skoningslöshet, ofördragsamhet och skrymteri. Det är ingen tvekan om saken, kommunistpantern har inte förvandlat sina fläckar.
”Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min skull.” — Matt. 5:11, NW.
”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.” Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder. Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. — Jak. 4: 6—8.