”Kärlek till nästan” räcker inte
FÖR en tid sedan utsände BBC i England ett program, där en kvinna, som var ateist och psykolog och ivrade för humanism, diskuterade med en annan kvinna, hustrun till en präst som varit missionär i Indien. Den förstnämnda hade tidigare hållit anföranden i radion över ämnet ”Moral utan religion”.
Kärnpunkten i den första kvinnans framställning var den, att det är bättre att lära barnen ”kärlek till nästan” utan att tala om Gud och hans principer. Prästfrun förfäktade att en kärlek till nästan som förbigår Gud blir mycket egenrättfärdig. Men är det det bästa argument man kan anföra som bevis för att blott och bar ”kärlek till nästan” inte är tillräcklig?
Härmed är inte sagt att kärlek till nästan i och för sig inte är någonting gott. Det är den. Kärlek till nästan är ett läkemedel som alltmer kommer till användning inom den psykosomatiska medicinen, i det att såväl läkare i allmänhet som själsläkare förordar det vid sinnessjukdom och vid rent fysisk liksom vid moralisk ohälsa. En psykolog har sagt: ”Jag anser att det bästa föräldrar kan göra är att lära sina barn att älska.” Och på tal om att älska andra människor sade han: ”En mogen människa med en sund livsinställning och med stor förmåga att älska ’älskar’ inte bara sin hustru eller några få, utvalda vänner. Han älskar — punkt och slut.” Och en man som varit generaldirektör för ”FN:s Världshälsoorganisation har sagt: ”Mänsklighetens framtid beror på hur många mogna människor vi kan frambringa som har förmåga att älska och ta itu med vår föränderliga tids problem såsom ’älskande människor’, inte ’hatfyllda människor’.”
Fastän en kärlek till nästan som förbigår Gud torde uppamma en egenrättfärdig hållning, kan det dock inte förnekas att sådan kärlek för en del gott med sig, så långt den kan det. Men här har vi knuten: den räcker inte långt nog! Att visa kärlek till nästan och därvid förbigå Gud är att vara ”vis i smått, dåraktig i stort”, det är att ”sila bort myggan men svälja ned kamelen”! — Matt. 23:24, NW.
Ja, om man övar kärlek mot nästan utan att äga kunskap om de rätta förhållandena och omständigheterna, kan man komma mer skada än gott åstad. Somliga tycker om att visa kärlek mot en sjuk medmänniska genom att föreslå vad slags medicin hon skall ta, men om de inte känner alla fakta, kan deras råd komma att göra mer skada än nytta. Historien om hur britterna i tusental sände medicin och recept till sin konung, när han var mycket sjuk, är en god illustration av sådan missriktad hjälpsamhet.
Att universum och likaså människan finns till bevisar att det finns en Skapare. Eftersom Skaparen besitter förnuft, måste han ha skapat jorden i ett visst syfte. Härav följer att det skulle vara höjden av dårskap, om vi sökte ordna våra förehavanden eller hjälpa en medmänniska med hennes utan att bry oss om vad som är avsikten med hennes och med vår egen tillvaro. Skaparen utrustade djuren med instinkt till att osvikligt leda dem, och han har också sörjt för alla våra materiella behov. Är det då inte förnuftigt att förvänta att han också skulle sörja för våra andliga behov, att han skulle ge också oss en osviklig vägvisare och underrätta oss om vad som är rätt och vad som är orätt, varför vi befinner oss här och vad vår framtid kommer att bli? Resultatet av att vi accepterar bibeln såsom en osviklig vägvisare, som Skaparen givit människan, bevisar att den verkligen är avsedd att vara en sådan vägvisare. Bibeln visar bland annat hur otillräcklig kärlek till nästan är i och för sig.
När till exempel Eva räckte Adam av den förbjudna frukten, menade hon helt visst att hon visade ”kärlek till nästan”, eftersom hon trodde ormens lögn, som gick ut på att hon av frukten skulle bli vis såsom Gud och att hon inte skulle dö. Men genom att hon därvid ignorerade Gud, medförde hennes ”kärlek till nästan” Adams fördärv. Och såsom det framgår av Ordspråksboken 1:10—14, kan de onda söka locka andra att förena sig med dem i deras anslag för att snabbt tillskansa sig vinning på ett ohederligt sätt, men vad gott bringar väl en sådan ”givmildhet”, när olagliga handlingar är förutsättningen för den?
När Jesus talade med sina lärjungar om vad som förestod honom, ”att han måste begiva sig till Jerusalem och utstå mycket från de äldre inflytelserika männen och de förnämsta prästerna och de skriftlärda och bliva dödad ... tog Petrus honom avsides och började göra kraftiga invändningar mot honom, i det han sade: ’Var god mot dig själv, Mästare, du kommer alls icke att drabbas av detta öde.’ Men han vände ryggen åt Petrus och sade till honom: ’Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du tänker, icke Guds tankar, utan människors.’ ” — Matt. 16:21—23, NW.
Det är utom all fråga att Petrus älskade sin Mästare och strävade efter att visa ”kärlek till nästan”, men när Petrus här ignorerade Jehovas vilja, blev han ett djävulens redskap, trots sina goda avsikter. Många psykologer i vår tid är likaså ett djävulens redskap, just av samma orsak. Somliga går till och med så långt, att de säger att alla människors svårigheter och problem kan tillskrivas samvetet, moralbegreppen, och att det är psykologernas plikt att undanröja moralbegrepp som människor är trälar under, att det enda som betyder något är själslig och kroppslig hälsa, och de pekar på djuren för att bevisa sin ståndpunkt. Dessa uttryck för ”kärlek till nästan” bevisar sannerligen att sådan kärlek inte är tillräcklig i och för sig.
Och vidare är kärleken till nästan otillräcklig inte endast då den ignorerar Guds rättfärdiga principer; den är också otillräcklig då den ignorerar Guds uppsåt och hans tidsschema, ty för honom har ”allting ... sin tid, och vart företag under himmelen ... sin stund”. Hans ”klocka” anger — enligt sådana profetior som dem man finner i Matteus 24 — att vi nu lever vid slutet på denna gamla tingens ordning, i de dagar som har sin förebild i de tidsperioder då Noa och Lot levde. Pred. 3:1.
Hur kortsynt skulle det inte ha varit av Noa, om han hade ignorerat Guds befallningar och sökt hjälpa till att lindra det tryck, som vilade på människorna i hans tid, genom någon plan som han själv hade tänkt ut! Eller för Lot att ha försökt reformera i Sodom och Gomorra, sedan änglarna bjudit honom att fly! Det enda slag av kärlek till nästan som betyder något i vår tid är således den kärlek som grundar sig på Guds tankar och inte på människors. Detta slags kärlek till nästan bjuder de kristna att säga till sina medmänniskor: ”Söken Jehova, ... söken rättfärdighet, söken ödmjukhet; kanhända skolen I bliva dolda på Jehovas vredes dag.” — Sef. 2:3, AS.