Något om hur händerna omtalas i bibeln
GENOM det underbara sätt, på vilket händerna tjänar människan, är de i sanning ett uttryck för Skaparens kärlek och vishet. Eftersom händerna är till så stor nytta och besitter en sådan skicklighet, är det inte att undra på att de ofta omnämns i Skriften; orden hand och händer förekommer omkring två tusen gånger i bibeln och brukas såväl bokstavligt som symboliskt.
Den bokstavliga handen figurerade bland längdmåtten. Sålunda motsvarade en ”handsbredd” åtta centimeter och ett ”spann” (avståndet mellan tummen och lillfingret, när handen hålls utspärrad,) tjugofyra centimeter eller en halv aln.
Det talas inte på något ställe i bibeln om att knäppa händerna till bön — knäppta händer förekommer ju annars ofta på religiösa bilder —, men på flera ställen sägs det att de som bad uträckte sina händer eller upplyfte dem, med öppna handflator, mot himlen.
När någon svor en ed i Jehovas namn, lyfte han därvid högra handen, såsom Abram gjorde, när han svor en ed på att han inte skulle röra något av det återvunna bytet, som tillhörde konungen i Sodom och som han hade erövrat samtidigt med att han befriade sin brorson Lot.
Handskakning tjänade till att bekräfta ett löfte, såsom t. ex. när några israeliter lovade Esra att de skulle avlägsna ifrån sig de främmande kvinnor som de hade tagit till hustrur. (Esr. 10:19, NW) Och när Paulus och Barnabas blev sända att predika för nationerna, gav stödjepelarna i den första kristna församlingen dem ”högra handen till gemensam delaktighet”. — Gal. 2:9, NW.
Den som gick i borgen för någon annan, eller iklädde sig ansvar av något slag, angav detta genom att slå ihop händerna i vittnens närvaro.
När en person skulle insättas i ett visst ämbete, lade den som ägde bemyndigande att insätta honom häri sina händer på honom, såsom vi ser att Mose gjorde med Josua, varigenom denne blev förordnad till en särskild tjänst. På liknande sätt lade apostlarna händerna på de sju män, som skulle biträda dem med utdelningen av mat inom församlingen. Det hände också vid flera tillfällen att vissa individer fick mottaga den heliga anden genom apostlarnas handpåläggning. När Aron och hans söner invigdes till präster, blev deras händer bokstavligen fyllda med offergåvor och symboliskt fyllda med kraft, vilket är den rätta innebörden av det hebreiska ord som i skildringen i 1917 års översättning återgivits med ”handfyllning” men i andra översättningar med ”inviga”, ”installera” och ”förordna”. Och när försoningsoffer för synder frambärs, lade man händerna på offerdjurets huvud. — 3 Mos. 8: 33, NW.
Bibeln talar också om att syndarna har fläckade händer eller händer fulla av blod, och de uppmanas att två sina händer genom tro, ånger och rätta gärningar. Pilatus, som hade en gnagande skuldkänsla, tvådde bokstavligen sina händer till tecken på att han frånsade sig allt ansvar för Jesu död.
I bibeln talas det ofta om Guds hand; hans högra hand är en symbol av hans ynnest. De kristna uppmanas att underordna sig Guds makt, ödmjuka sig under hans mäktiga hand. Uttrycket att Jehovas hand vilar över någon innebär att hans makt utövas gentemot denne, antingen till dennes nytta, i det att han får mottaga välsignelser och röna beskydd, eller för att tillfoga honom straff och störta honom i fördärvet, alltefter vad han må ha förtjänat.