Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av Hazel O. Burford

HAR du någonsin längtat efter något så intensivt, att varenda fiber i din kropp tycktes åtrå det? Och hur övermåttan lycklig blev du då inte, när du nådde målet! Då förstår du också vad pionjärtjänsten har betytt för mig. Alltifrån den dag då jag överlämnade mig åt Jehova, vid 14 års ålder, har jag önskat göra just det som jag den gången lovade att göra — ägna all min tid, kraft och energi åt att studera och sedan åt att hjälpa andra att lära känna de sanningar som hade glatt mig så. För mig betydde det heltidstjänst att lyda Romarna 12:1; min tid i läroverket var därför inte helt och hållet en lycklig tid.

Examensdagen kom, men därmed inte uppfyllelsen av min dröm. Mina föräldrar, som inte var med i sanningen, försökte aldrig hindra mig från att överlämna mig eller fullgöra de plikter som följer med överlämnandet. Men de menade att de gav mig en god utbildning. Nu fick jag klara mig själv. Så jag tog nu upp det som hade andra platsen i mitt hjärta, nämligen sjuksköterskeyrket. För att få utbildning sökte jag till barnsjukhuset i Denver i Colorado och kom in där den 1 september 1925. Jag trivdes storartat med arbetet, men nu kom genomförandet av mitt uppsåt i livet i en ny fara.

Tjänstgöring tio timmar om dygnet, lektionstimmar och enskilda studier dessutom kom mitt deltagande vid mötena och i tjänsten att bli mycket oregelbundet ända därhän att jag till sist helt uteblev, då nu livets omsorger så upptog mig, att jag inte kunde bära någon Rikets frukt. Mitt nit hade svalnat. Men genom en av förkunnarna i Denver församlingen fick jag några goda, skriftenliga råd. Skamsen gick jag motvilligt med på att komma till samlingen för tjänst följande lördagseftermiddag. Jag gick, men det kom ingen mer. Min motsträvighet förbyttes efter hand i iver. Om det ändå ville komma någon; jag önskade nu gå ut i tjänsten. När jag väntat en timme, började en isande fruktan gripa mig, då mitt samvete anklagade mig. Jag hade ju varit så försumlig — Jehova hade vänt mig ryggen! När jag kom tillbaka till mitt rum i sköterskehemmet, föll jag på knä och bad innerligt om förlåtelse och om ett nytt tillfälle till tjänst. Snart blev jag lugn igen, då jag beslöt mig för att från den stunden göra mitt bästa och lämna utgången åt en nådefull och kärleksrik Gud.

De följande åren har givit överflödande bevis för att endast om jag gör mitt bästa för att söka fylla de krav som ställs på mig, för att jag skall kunna förverkliga mitt uppsåt i livet, kommer jag att ha frid i sinnet och känna mig nöjd.

På hösten 1929, när depressionen började, blev jag utexaminerad från sköterskeskolan. Ett trettiotal andra nyexaminerade hade företräde framför mig, de lediga platserna var få, och de som verkligen var lediga var de minst åtråvärda. I januari året därpå (1930) blev jag genom en god väns förmedling antagen att tjänstgöra hos en av de bästa och mest anlitade läkarna i Västern. Här fick jag bra betalt, fick löneförhöjning var sjätte månad och hade regelbunden arbetstid, som gjorde det möjligt för mig att vara med vid alla möten och gå ut i tjänsten vid varje veckoskifte. Vad mer kunde jag begära?

Heltidstjänst var mitt mål! Men jag kom underfund med att till och med av somliga som var överlämnade åt Gud ansågs jag som fanatiker, därför att jag tänkte på något sådant. Jag visste att jag hade lovat att ge allt och framför allt mig själv, och jag kunde inte känna mig tillfredsställd med mindre.

Så fick jag höra om det internationella konventet i Columbus i Ohio i juli 1931. Sommaren är den jäktigaste tiden på året i Colorado. Ingen av doktorns anställda tog semester under tiden maj—november, så det kunde inte bli något konvent för mig. Men eftersom jag aldrig tidigare hade varit med på något större konvent, blev önskan att få vara med nästan oemotståndlig, allteftersom tiden närmade sig. Jag hade omkring tusen dollar sparade, så den 1 juni lämnade jag min anställning och sände in min anmälan till pionjärtjänst. Jag planerade att komma med på konventet, finna en kamrat där och gå vidare i att förverkliga mitt uppsåt i livet: heltidstjänsten.

Konventet var mera storslaget än jag hade kunnat drömma om — en underbar språngbräda när det gällde att komma i gång på den bana jag valt. Så gällde det att finna en kamrat. Jag såg mig om efter någon som hade en bil men märkte snart att alla andra blivande pionjärer gjorde detsamma, så jag tog det mesta av mina besparingar och köpte en bil. En annan ung flicka och jag begav oss så till Texas för att arbeta där, i det vi starkt förlitade oss på Jehovas löfte att uppehålla oss, ifall vi sökte Riket först. Min kamrat hade heller aldrig varit pionjär förut.

Vi lärde genom våra misstag och hade väldigt roligt. Vi fick distrikt i östra Texas, nära Gladewaters nya oljefält, dit depressionen ännu inte hade nått. Vi placerade ganska bra med böcker, men inte tillräckligt för att vi skulle kunna betala hyran för ett möblerat rum. Vi slog därför tillsammans våra magra tillgångar, köpte oss ett tält och annan campingutrustning och ”drog till skogs”. Det var utmärkt under de vackra höstdagarna! Vi kunde nu spara på bensin och tjänade in restid genom att vi slog läger där vi slutade ena dagen eller skulle börja nästa dag. Men när vinterregnen började med snöslask och snöyra stundtals, vilket tvingade oss att söka bättre husrum, hyrde vi in oss i någon av de enrumskojor som farmarna hade för sina arbetare på bomullsfälten. Luxuöst? Nej, inte precis; det var att bära vatten, hugga ved och laga mat över en öppen eld, men det var stimulerande att möta och lösa alla problem, och vi kände tillfredsställelse av att kunna säga: ”Jag har gjort, såsom du bjöd mig” och av att ha fått hjälpa ytterligare andra att lära känna vägen till liv. Ständigt regnväder och nästan oframkomliga vägar, som vi gav oss in på i våra ansträngningar att nå varje hus på vårt distrikt, bidrog till vår framgång. Dagligen fick oljefältsarbetare, skogs- eller lantarbetare hjälpa oss upp ur det ena lerhålet efter det andra. De ville alltid veta hur det kom sig att två unga ensamma flickor måste fram till just det huset på en sådan väg och i ett sådant väder. Så vi fick många tillfällen att vittna, medan vi satt på ena änden av en slana att väga upp bilen med eller slängde ned stenar under ett hjul, som på det sättet lyfts upp ur sin gyttjebädd. Det tog hårt på bilen och på oss, men efter varje sådan dag njöt vi glada och belåtna en rofylld sömn.

På våren gifte sig min kamrat. Hennes svägerska blev då min nya kamrat; och vi arbetade tillsammans alla fyra. Då det inte existerade något återbesöks- eller bibelstudiearbete på den tiden, hade vi gått igenom vårt distrikt i maj, och vi startade mot Panhandle för att arbeta under vägen till vårt sommardistrikt i min hemstat, Colorado. Men en månad efter det att vi kommit dit, lämnade min förra kamrat och hennes man pionjärtjänsten för en tid, och hans syster och jag fortsatte ensamma de närmaste fem åren. Som barn hade hon, haft polio och var nu alltför vanför för att kunna göra mycket av det kroppsarbete som är nödvändigt på isolerade distrikt, så min insats i det manuella arbetet blev större, när det gällde sådana sysslor som att byta däck, smörja bilen osv., men hon var väl insatt i bibeln och mycket mogen i andligt avseende och blev en verklig hjälp för mig. Hennes bror och svägerska byggde oss en husvagn, vilket satte oss i stånd att stanna kvar på svåra distrikt. Vi lärde oss skillnaden mellan att klara oss med det allra nödvändigaste och att ha sådant som vi trodde var absolut nödvändigt.

Men min nitiska lilla kamrats plågade kropp kunde inte hålla jämna steg med hennes villiga ande, och på våren 1937 måste hon ge upp heltidstjänsten.

Fullföljande mitt uppsåt i livet fortsatte jag pionjärtjänsten tillsammans med en familj från Oregon. Genom deras generösa hjälp kunde jag flytta med dem till Kentucky och arbeta där och tjäna tillräckligt för att komma med på konventet i Columbus i Ohio den sommaren. Det var en verklig fest för mig efter alla dessa år på isolerade distrikt. Jag fann också dar en pionjärsyster, som var gammal i pionjärtjänsten, att samarbeta med. Alabamas bomullsplantager visade sig mycket lättare att bearbeta än rancherna i Texas, och vi placerade bra med böcker, så jag kunde resa hem och hälsa på min gamle far, som var invalid och som jag inte sett på nära åtta år. En ung syster från min hemförsamling, som önskade bli pionjär och bara behövde litet hjälp att komma loss, slöt sig nu till mig. Vi arbetade tillsammans i Södern under många år, och sedan har hon gått igenom Gilead och verkar nu som missionär i Salvador.

År 1941, när vi arbetade på ett isolerat distrikt i västra Kentucky, var vi med på zonuppbåd (nu kallas det kretssammankomst) i Cape Girardeau i Missouri. När jag höll på att laga kvällsmålet i sammankomstköket, kom det rikssamtal till mig. Man erbjöd mig privilegiet att få hjälpa till med att sköta broder Rutherford, som låg mycket sjuk på ett sjukhus i Elkhart i Indiana. Skakad av nyheten om hans sjukdom, överväldigad av det kolossala ansvar, som det förväntades att jag skulle axla, var min första tanke att tacka nej, men då jag alltid varit rädd att frånsäga mig ett uppdrag att tjäna — ty om jag gjorde det kanske jag inte skulle få ett andra tillfälle —, accepterade jag erbjudandet med bedjande hjärta. Jag lämnade genast sammankomsten och vidtog de nödvändiga åtgärderna för mina nya plikter, som jag var redo att ta itu med 36 timmar senare, när jag trädde in i rummet där vår svårt sjuke broder låg. En vecka senare fick jag förmånen att åtfölja broder Rutherford och hans ressällskap till Kalifornien, där vi bodde i Beth-Sarim, ”Furstarnas hus”, under de följande åtta veckorna till hans död den 8 januari 1942. Om jag inte hade varit pionjär, så hade inte detta ovanliga och dyrbara privilegium blivit mitt, eftersom alla i broder Rutherfords omgivning och alla hans medhjälpare kom från heltidstjänarnas led.

Från Kalifornien återvände jag direkt till min förra pionjärgrupp i Somerset i Kentucky. Här mötte vi verkligt motstånd, blev upprepade gånger arresterade och tillbringade någon tid i fängelse; men som en följd av detta fälldes slutligen ett utslag till vår fördel vid en appellationsdomstol i Kentucky, vilket alltsedan dess har hållit vägen öppen för verksamheten där.

År 1943 är ett märkesår i teokratiens historia, ty då öppnades Gilead. Till min obeskrivliga glädje blev jag kallad till den andra kursen, som skulle börja i september. Den sommaren besökte jag min mor, som nu var änka, och följde henne till områdessammankomsten i Denver. Min glädjebägare flödade i sanning över, när jag fick bevittna hennes dop där. Så begav jag mig till Gilead, och där fick jag uppleva fem månader av den mest äkta glädje jag någonsin känt.

Det följande året var en verklig kamp för mig. Jag trånade så förtvivlat efter den nya världens atmosfär på Gilead, så jag var väldigt nära att bli missnöjd med mitt missionärsdistrikt i Perth Amboy i New Jersey; men genom att tvinga mig själv att gå vidare och förverkliga mitt uppsåt i livet lyckades jag slutligen övervinna mina svårigheter och började verkligen finna glädje i tjänsten igen.

Så kom det besked om att fyra av oss skulle arbeta i Panama. De ångande heta tropikerna! Jag skulle inte komma att klara mig länge i den hettan, var min första tanke. Men jag försäkrade mig själv att andra människor lika mig hade levat där i generationer, så varför skulle inte jag kunna arbeta där? Nio års missionärstjänst här på Panamanäset har bevisat hur ogrundade mina farhågor var. När jag anlände hit den 28 december 1945, blev jag livligt medveten om en annan sanning, den nämligen att min familj, min släkt finns överallt i världen och att jag aldrig behövde få hemlängtan som missionär eller känna mig ensam. Tidigt på morgonen efter vår ankomst kom en broder från andra sidan näset till vår dörr för att ta oss med i sin bil till vårt missionärsfält i Colon på Atlantkusten. Fast hans hudfärg var flera grader mörkare än vår, hade han i alla fall detta strålande leende som alla Rikets förkunnare har, just samma älskvärda hänsynsfullhet och önskan att tjäna som våra bröder där borta på Betel. Från denna första morgon, då vi blev bekanta, och under de mer än fyra år vi samarbetade, var han och våra andra bröder och systrar aldrig för upptagna eller för trötta för att ha tid att hjälpa oss med vilket problem vi än hade i vårt nya hem. De var så ivriga att få hjälp i tjänsten och så inställda på samarbete, att vi under den tid vi var hos dem hade glädjen att se den lilla studiegruppen på c:a 15 förkunnare växa till en välorganiserad församling på nära 100 förkunnare. När vi hade arbetat på denna plats i två år ungefär, ansågs det tillrådligt att bilda en spansktalande församling, och fastän min spanska fortfarande var mycket dålig, fick jag förmånen att samarbeta med den församlingen ända från dess start och till och med fungera som en av tjänarna i den.

När nu församlingarna i städerna vid ändarna av kanalen fungerade fint, beslöt Sällskapet att hjälpa människor av en god vilja i Panamas ”inre”, så år 1950 blev jag en av de fyra utvalda som fick flytta till Chitre. Här började vi på allvar få erfara innebörden i det underverk som Jehova utförde vid Babels torn, när vi kämpade med problemet att framställa vårt dyrbara budskap om Riket på förståelig spanska. Alltsedan vi fick vår grundläggande kunskap på Gilead, hade vi hållit i med våra studier, och vi kunde läsa ganska bra, men vi upptäckte nu att vi inte hade tillräcklig övning i att använda språket, för de många situationer vi kom i. Efter omkring ett år organiserades en församling, där vi fyra systrar blev tjänare; och när vi i december 1952 blev kallade till staden Panama, kunde vi i Chitre lämna efter oss en församling på åtta förkunnare med infödda bröder, som var upplärda och övade att sköta tjänsteposter. Genom Jehovas välsignelse har församlingen i Chitre nu nära nog fördubblats.

I maj 1954 organiserades en församling i själva kanalzonen med åtta förkunnare, som rapporterade från början, och sedan, efter tolv månader, tjugo förkunnare. Jehovas välsignelse gör oss alla rika och starka i andligt avseende. I många områden måste vi hela dagen arbeta mitt ibland snusk och smuts i överbefolkade hyreshus. På kvällen kan vi komma hem till ett rent, trivsamt missionärshem, som Sällskapet, våra bröder, håller oss med. Så de sista tjugotre åren kan jag nu se tillbaka på som väl använda i min strävan att förverkliga mitt uppsåt i livet, och jag hoppas kunna fortsätta i heltidstjänst för evigt i vilket uppdrag som helst som Jehova i sin nåd må ge mig.