De italienska kommunisterna och katolska kyrkan
Från en av Vakttornets missionärer i Italien
DRAGKAMPEN mellan öst och väst kan tydligt kännas i Italien, landet som har det starkaste kommunistpartiet utanför sovjetblocket. Marx’ teori håller på att fånga såväl italienarens sinne som hans röst, trots prästerliga fördömanden och påvliga bannlysningar. I detta propagandakrig försöker en förlorande sida fegt ”rädda ansiktet” genom att ge andra skulden för sin svåra belägenhet. Detta försökte italienska episkopatet göra den 1 februari 1954, när det förklarade för världen att ”den protestantiska propagandan ... blir till klart och tydligt gagn ... för den ateistiska kommunismen”.
Men är inte detta att utan grund ta något för avgjort? Antiklerikalismen existerade i Italien långt innan man någonsin hörde talas om den kommunistiska ideologien och långt innan icke-katolska religionsformer började sprida sin förkunnelse i Italien efter andra världskriget. Och angående vem det är som följer en kurs som blir till hjälp för kommunismen säger La voce repubblicana i Rom att det är de religiösa förföljarna, inte de förföljda, som i verkligheten skänker kommunisterna material till sin propaganda. Den påpekade att genom att man utvisar människor som tillhör någon minoritetsreligion (i detta särskilda fall Jehovas vittnen), ”stoppar man undan religionsfriheten på vinden, till kommunisternas och fascisternas djupa tillfredsställelse”.
Religiösa myndigheter har påstått att kommunistiska talesmän och den kommunistiska pressen ”inte döljer sin sympati för och sitt understöd åt den splittrande protestantiska propagandan”. Men är detta fallet? Stora steg mot religionsfrihet har tagits i Italien, men detta har inte skett utan svårigheter. Och när tidningar, som hyllar kommunismen, i sina spalter berättar om hur religiösa minoriteter smädats och utsatts för ojust behandling, är det inte den rätta läran de intresserar sig för och inte heller sympatiserar de med och understöder andra religioner, utan de syftar till att i politiskt avseende slå mynt av det faktum att odemokratiska och inkonstitutionella handlingar har företagits mot dessa minoritetsgrupper. Fakta visar att kommunisterna inte är allvarligt intresserade av andliga ting, varken katolska eller icke-katolska. Deras huvudintresse ligger i de materiella tingen här på jorden. Kommunisterna hånar dem som tror på löftet om Guds rike under Kristus och kallar dem pultroner och parasiter.
Den kommunistiska pressen hånar bibeln och smädar de kristna förkunnare som undervisar i Guds ord. Lägg till exempel märke till följande, som stod att läsa i den kommunistiska tidningen La Verità i Brescia i Italien. Den kallade Jehovas vittnen ”amerikanska spioner förklädda till ’missionärer’ ” och sade: ”De går från hus till hus och predikar med den ’Heliga skrift’ underkastelse i ett krig som amerikanerna har förberett”, och vidare påstod den falskeligen att dessa missionärer var betalda agenter åt bankirer i New York och Chicago och försökte ”skaffa alla slags upplysningar om [kommunist]- organisationernas män och verksamhet”. Skribenten slutade med att säga att ”de arbetare, som vet hur man väl skall försvara sitt land ... är därför pliktiga att slå igen dörren mitt för näsan på dessa simpla spioner, som är förklädda till pastorer”.
Många italienska kommunister har ingenting att invända mot att deras hustrur och barn går till katolska kyrkan. De menar att eftersom kvinnor och barn önskar ha någon sorts religion, kan det likaväl vara den gamla religionen, som deras fäder lärde dem. De hävdar att det inte är något orätt i den katolska kyrkans religiösa undervisning, utan att det är kyrkans rikedomar som irriterar dem och att kyrkan tar parti för de kapitalistiska länderna. Och ändå är den katolska religionen Italiens största — en sak som de röstsökande kommunisterna väl inser. Som kommunisternas upprepade offentliga uttalanden visar, skulle de hellre föredra att ha katolska kyrkan som partner än någon annan religion i Italien.
Kommunisterna är beslutna att vinna väldet över Italien, och det kan de göra endast genom att vinna över på sin sida ett större antal katoliker, inte icke-katoliker. Detta betyder framför allt att övertyga så kallade katoliker om att kommunismen förvisso inte gynnar någon annan religiös trosuppfattning. Kommunisterna är mycket intresserade av de katolska böndernas röster, den klass som har varit bunden vid katolska traditioner under århundraden, och som den italienske kommunistledaren uttrycker det, är det inte så att de ”kräver att den katolska världen skall upphöra att vara en katolsk värld”, utan de ”eftersträvar ömsesidig förståelse”.
Den katolska hierarkien må säga vad den vill om den ”skadliga” verkan av den icke- katolska propagandan inom det katolska Italiens gränser, men när den anklagar religiösa minoriteter för att hjälpa den italienska kommunismen och för att bli gynnade av kommunisterna, äga deras sympati och vara understödda av dem, då blottar den sig själv för kritik, och dess beskyllning blir lik en bumerang. Den religion som under mera än femton hundra år inte sörjde för att folket fick den styrka som sund kunskap skänker får nu uppskära sin skörd av materialism, antiklerikalism och gudlös kommunism. Den kan inte lägga skulden på andra eller försöka rädda ansiktet genom att i sitt krig försöka rycka med de sanna kristna, som klart och tydligt förblivit avskilda från det och som nu verkligen sörjer för att många ärliga italienare får del av kunskapen från Guds ord. som var apostlarnas styrka, och får kraft att motstå de falska påståenden som kommunismen gör.