Sträva efter det som är uppbyggande

1. Visserligen önskar var och en vara lycklig, men varför har de kristna, framför alla andra, orsak till att se saker och ting frän den ljusa sidan?

DÅ JU Jehova har skapat människan till sin avbild, har var och en den önskan att vara lycklig. De kristna har oändligt mycket mera att vara lyckliga över än människorna i allmänhet. De har all orsak till att alltid se saker och ting från den ljusa sidan. De ensamma har den verkliga källan till goda nyheter, som skänker sann glädje. (Matt. 5:3; 24:14; NW) Att tillbedja Gud och tjäna honom i trohet tillförsäkrar oss lycka nu och i evighet. (Joh. 13:17; Matt. 7:24) För en mängd människor av en god vilja gentemot Gud kommer det att resultera i evigt liv på jorden med ändlösa välsignelser. ”Du öppnar din hand och tillfredsställer allt levandes åstundan. Jehova är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.” — Ps. 145:16, 17, AS.

2. Hur kan vi återgälda Jehovas godhet?

² Vi kan alla vara mycket glada över Jehovas godhet. Dessutom kan vi i tacksamhet ge akt på Jesu ord: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” (Apg. 20:35, NW) Jehova sammankallar lyckliga människor till sin tillbedjan, människor som är vänliga och välvilliga och angelägna om att andra skall få del med dem i deras lycka. Deras samtal är uppbyggande; de anbefaller Guds rike åt andra och undervisar dem om detta rike, som inte kommer att lämna något övrigt att önska.

3. Med vilken inställning bör Jehovas vittnen trösta dem som i andligt avseende har råkat ut för rövare, blivit avklädda och slagna?

³ Med detta hopp och denna tjänst kan man bevara lyckan, också medan man lever i en värld av missnöjda människor, som är hemsökta av smärta, sorg och ve. Det betyder tröst och glädje för de individer som önskar bli tröstade. Många av dessa människor i världen hör till en klass som framställdes i bild av Jesus i hans liknelse om samariten, som var en god nästa. Liksom den stackars mannen i liknelsen har de råkat ut för rövare, blivit avklädda och slagna, ehuru i andligt avseende. De kristna måste betrakta dessa människor i världen, för vilka de predikar, med medlidsamhet, även om dessa människor låter sig nedtyngas av falsk religion, fattigdom och andra personliga problem. Den kristne får inte känna det som en börda, att han måste gå till dessa människor och predika för dem, som om världens tyngd vore lagd på hans skuldror. De är inte ”en hop tiggare”, som man ovilligt och med långt ansikte ger en smula mat. Utan att knota bevisar sig alltså envar bland Jehovas vittnen vara en god nästa genom att handla barmhärtigt mot alla och sköta om deras andliga sår med hjälp av ett glädjande budskap. — Luk. 10:33—37.

4. a) Vilken forntida profetia uppfyllde Jesus? b) Om någon ger rikligt och med glädje, vad blir då hans lön?

⁴ När vi prisar Jehova, söker vi efterlikna hans Sons sinnesinställning. Han fullgjorde väl det som är förutsagt i den forntida profetian: ”Herren Jehovas ande är över mig, ty Jehova har smort mig till att predika goda tidender för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, ... till att trösta alla som sörja, till att förordna åt dem som sörja i Sion, till att giva åt dem en krans i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för tungsinthetens ande.” (Jes. 61:1—3, AS) Alldeles såsom han gjorde, kan vi i rikt mått skörda lönen för ett rikligt lovprisande av Jehova. ”Den som sår sparsamt kommer också att skörda sparsamt, och den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt. Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Kor. 9:6, 7, NW.

5. Hurudan var Kristi Jesu sinnesinställning, när han predikade, och vad undvek han?

⁵ Med stort gagn för oss själva kan vi sträva efter att tillägna oss Kristi Jesu sinnelag. Hade han inte, från en självisk synpunkt sett, all möjlig anledning till att beklaga sig? Det var verkligen ett offer han hade gjort. Här befann han sig, sänd ned till jorden ensam, bara en enda man till att börja ett ofantligt, världsomfattande arbete med att vittna. Vad beträffar svårigheter, motstånd och förföljelse, fick han utstå allt vad vi någonsin skulle kunna få pröva på och mycket mera ändå. De människor som han predikade för var till största delen likgiltiga och utarmade. De var insnärjda i utövningen av falsk religion. Men han sörjde inte över sin belägenhet eller jämrade och beklagade sig över sitt uppdrag att predika för sådana människor. Han kom på det villiga sätt, utan att knota, som ägde hans Faders godkännande, och framställde denna inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” (Matt. 11:28—30, NW) Hans budskap var vederkvickande och tröstande. Han var verkligen en sann återspegling av ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”. — 2 Kor. 1:3, NW.

6, 7. Hur uppför sig en kristen mot sina bröder för att vara en god nästa?

⁶ Vilken lovvärd inställning att anbefalla åt alla! Den får förvisso Jehovas välsignelse. Så här säger Psalm 41:2, 3 (AT): ”Hur lycklig är icke den som är omtänksam om den svage; på nödens dag befriar HERREN honom. HERREN beskyddar honom och behåller honom vid liv; han kallas lycklig i landet.” Sann lycka ligger i att söka möjligheter att vara kärleksfull och hjälpsam mot envar som är vår nästa, i det att vi inte uppstämmer någon klagolåt angående hans motigheter eller svagheter, utan styrker honom med sanningen, som tröstar och uppbygger.

⁷ När Kristus Jesus gav oss det andra av de båda förnämsta buden, visade han att en hyperkritisk, knotande hållning hos de kristna gentemot deras nästa inte bör förekomma: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Mark. 12:31, NW) Om vi är ärliga mot oss själva, erkänner vi våra egna fel och tillkortakommanden. Hånar vi och förlöjligar oss själva, när vi begår misstag? Därför att vi älskar oss själva, försöker vi ärligt rätta oss och göra räta stigar för våra fötter. Detta ger sinnesfrid och lycka. När vi tjänar sida vid sida med dem som var och en i särskild grad är vår nästa, våra bröder, iakttar vi samma princip. Vi kommer att vara lyckliga, om vi söker sätt och medel att vara kärleksfulla och hjälpsamma mot dem.

8. Från vem skall det klander och den kritik komma, som misstag och fel inom församlingen påkallar, och vem sörjer för att det sker rättelse?

⁸ Tar du anstöt och klagar du inför andra, när du tycker att tjänarna i din församling begår fel och misstag? Inte ens under sådana omständigheter är det berättigat att klandra eller offentligen kritisera. ”Du får icke nedkalla ont över Gud och icke heller förbanna en hövding bland ditt folk.” (2 Mos. 22: 28, NW) Petrus förnekade Kristus tre gånger. (Matt. 26:69—74) Vid ett annat tillfälle hände det sig, att han ”icke vandrade rätt enligt sanningen om de goda nyheterna”. (Gal. 2:11—14, NW) Det är emellertid Jehova som sörjer för att rättelse sker inom hans organisation. Rättelse åstadkommes inte genom klagan och skvaller, utan av Jehova genom hans organisation på den tid och det sätt som han bestämmer. — 1 Petr. 1:17.

9. Vilken kurs bör vi följa, om vi vill leva i lycka och se våra församlingar blomstra?

⁹ Det skulle vara en god sak, om alla kunde komma ihåg denna princip: att uppbygga våra bröder i tron är sättet att bevara lyckan. ”Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och. det som är uppbyggande för oss inbördes. Sluta upp med att riva ned Guds verk.” (Rom. 14:19, 20, NW) Det är långt bättre och leder till gagn att följa denna kurs. Vi vill alla komma överens med våra bröder i frid och glädje, och vi vill se våra församlingar blomstra. ”Jag, fången i Herren, bönfaller eder därför att vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet i fridens föreningsband. Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skriande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån eder tillika med all skadelystnad. Bliv i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder.” — Ef. 4:1—3, 31, 32, NW.

10. På vilket sätt kan vi ådagalägga kärlek till våra bröder och därigenom uppbygga dem och göra oss själva lyckliga?

¹⁰ ”Kärlek uppbygger.” (1 Kor. 8:1, NW) Detta är nyckeln till allt vårt handlande gentemot våra bröder för deras uppbyggelse och för vår lycka. Det finns så många små sätt och tillfällen att uppbygga varandra. Vi måste undvika den världsliga hållningen, som är barsk, sträv och kritisk. Vi har alla några gåvor som vi har odlat för att förbättra vår tjänst. (1 Petr. 4:10; Rom. 12:6) Vi kan bruka dem till att ådagalägga vår kärlek till våra bröder. ”Därför må också ni själva, då ni ju äro nitiska eftersträvare av andens gåvor, söka överflöda i dem till församlingens uppbyggelse.” (1 Kor. 14:12, NW) Kanske vi kan hjälpa våra bröder att förbereda sig och bistå dem, så att de kan yttra sig vid veckans studium i Vakttornet och vid andra möten i församlingen. Vi har också tillfälle att hjälpa våra unga bröder eller sådana som har svårigheter med språket att bereda sig för sina uppgifter som deltagare i skolan i teokratisk ämbetsutövning. Alla behöver predikningar om tre till åtta minuter att frambära i hemmen. Skulle det inte vara en yttring av kärlek till våra bröder att ge dem detta bistånd, vilket säkert skulle göra dem lyckliga?

11. Varför bör vi utöva kärlek för att undanröja meningsskiljaktigheter?

¹¹ Det är mycket praktiskt att undanröja meningsskiljaktigheter och tvister mellan oss och våra bröder genom att utöva kristlig kärlek mot dem. Nu har vi allt som kan sporra oss till detta. ”Men det fullständiga slutet på allt har kommit nära. Var därför sunda till sinnes, och var vaksamma med tanke på böner. Framför allt hav intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder. Var gästfria mot varandra utan att knota.” — 1 Petr. 4:7—9, NW.

12. a) Vilken av Gud given läxa bör vi med all flit lära oss? b) Vad är det rätta sättet att ordna upp svårigheter och lösa problem i församlingen?

¹² Vår kärleksfulle Skapare vet vad människan behöver för att förvärva och bevara lycka. Det behagar honom att lära oss hur vi skall vinna lycka på det sätt som han själv tillämpar, nämligen genom att vi ger uttryck åt kärlek gentemot våra medmänniskor. Vi vill med all flit lära oss denna läxa, så att vi kan den riktigt bra. ”Emellertid, vad broderlig kärlek angår, behöva ni icke att vi skriva till eder, ty ni äro själva lärda av Gud att älska varandra; och i själva verket göra ni det gentemot alla bröderna. ... Men vi förmana eder, bröder, att fortsätta att göra det i fullare mått och att låta eder strävan gå ut på att leva i stillhet och att sköta eder egen syssla och arbeta med edra händer, alldeles såsom vi hava bjudit eder.” (1 Tess. 4:9—11, NW) Våra bröder i församlingen kommer i sanning att uppskatta att vi arbetar tillsammans med dem, om vi uppbygger dem genom det exempel vi ger, om vi i kärlek verkligen bygger upp dem, inte ställer dem mot väggen, inte river ner, utan på ett hjälpsamt sätt regelbundet arbetar tillsammans med dem och lovordar deras framsteg i att prisa Jehova. Om det uppstår någon svårighet eller något problem i församlingen, kommer vi inte att vara snara till att anklaga våra bröder eller fördöma dem och utsätta dem för offentligt klander. Vi kommer inte att ha den inställningen, att någonting har gått galet här och någon måste bära skulden för det. I stället för att genom en svidande näpst försöka kväsa kan vi rätta genom ett kärleksfullt exempel och därvid ådagalägga den barmhärtighetens ande, som Jehova i så rikt mått har låtit verka gentemot alla.

13. Vilken ande råder inom Jehovas vittnens församlingar, och varför är det så viktigt att de som övar tillsyn ger det rätta exemplet?

¹³ När vi ser oss omkring i församlingarna av Jehovas vittnen i våra dagar, ser vi att för det mesta en underbar ande är rådande. I synnerhet där bröderna är kärleksfulla och vänliga mot varandra, där de inte knotar och är benägna att förlöjliga och håna, har Jehova givit dem många välsignelser. Människor av en god vilja, som kommer in i den kristna församlingen, lär sig snabbt att lägga en icke knotande inställning i dagen. ”Slutligen, mina bröder, fortfar att fröjda eder i Herren. Må vi därför, så många av oss som äro mogna, hava denna sinnesinställning. Och om ni i sinnet äro annorlunda benägna i något avseende, kommer Gud att uppenbara den nämnda inställningen för eder. Bliv samfällt mina efterliknare, bröder, och håll blicken fäst vid dem som vandra på ett sätt som överensstämmer med det föredöme ni hava i oss.” (Fil. 3:1, 15, 17, NW) Eftersom bröderna kommer att följa det rätta exemplet, är det så viktigt att de som är mogna och som har ansvaret att öva tillsyn verkligen ger det rätta exemplet i fråga om att utan knot uppbygga sina bröder.

14. Varför kommer Jehova inte att tillåta någon att i hans organisation föra in vanan att knorra och knota?

¹⁴ Alldeles som på Jesu tid finns det arbete och problem, svårigheter och vedermödor, vilka är gemensamma för alla som strävar efter att vandra på den kristna tjänstens väg. Kanske finns det saker som vi skulle kunna knota över, men vi måste motstå denna frestelse av all vår kraft, ty om vi inte gör det, kommer det till slut att ta ifrån oss det enda som är värt något i livet, nämligen lyckan i att tjäna Gud. Jehova vill att vi skall vara annorlunda än världen, från vilken han avskiljer sitt folk. Han tar dem ut ur den och lär dem att leva som ett den nya världens samhälle. Med detta avskiljande kommer frihet och befrielse från den ande som knotar och finner fel. Hans organisation består av verksamma, lyckliga människor, som strävar mer och mer efter att leva enligt hans nya världs normer. Han kommer inte att tillåta någon att föra den gamla världens vanor att knota och knorra med sig in i denna nya värld. Om någon knotar, får han snart andra att göra detsamma. Och har du givit akt på att de som knotar vanligtvis inte predikar eller i varje fall gör det mycket litet?

15. Vilken ytterligare förmaning ges, och vilken tillfredsställelse får vi, om vi följer den?

¹⁵ I stället för att knota tar vi villigt emot de förpliktelser som Jehova lägger på oss. Vi sätter vår lit till honom och vinnlägger oss om förnöjsamhet, i det vi lever och tjänar så som det är hans avsikt i fråga om oss. ”Fortsätt med att göra allt utan knot och invändningar, på det att ni må komma att vara ostraffliga och oskyldiga, Guds barn utan vank bland ett vrångt och förvänt släkte, inom vilket ni lysa såsom ljusbärare i världen, i det att ni behålla ett fast grepp om livets ord, så att jag må hava orsak att fröjdas på Kristi dag över att jag icke löpte förgäves eller förgäves arbetade hårt. Det oaktat, även om jag blir utgjuten likt ett drickoffer över det offer och den offentliga tjänst, som tron har fört eder till, är jag glad, och jag fröjdas med eder alla. Var nu också själva på samma sätt glada och fröjdas med mig.” (Fil. 2: 14—18, NW) På detta sätt har vi fullständig tillfredsställelse, i det vi vet att Jehovas vilja sker.

16. Vad saknas i somliga församlingar, där det finns klandersjuka och skvälleraktiga individer, och vilken ytterligare fara kan det föra med sig?

¹⁶ Råder det i din församling en sådan välsignad samvaro mellan bröderna med Jehovas hela och fulla glädje? Ibland brister det just på denna punkt hos bröderna i demokratiska länder. När vi besöker deras församlingar, visar det sig att just den nämnda lyckliga samvaron saknas i ganska stor utsträckning. Trots de gynnsammare omständigheterna med materiella fördelar och större frihet att predika är det någonting som fattas. Det är tydligt att klandersjuka och skvalleraktiga individer finns inom församlingen; personer som verkar irriterande och oroande är särskilt iögonenfallande. Vi kommer under dessa omständigheter med all säkerhet att finna, att bröderna till stor del är berövade sin glädje i att tjäna Jehova. För det mesta ser man också föga framåtskridande mot mognad bland förkunnarna, och församlingen växer inte. Sådant knorr och knot misshagar Jehova. Det är en glädjedödare för alla, ty det tar bort glädjen över att nu få leva såsom en daglig lovprisare av Jehova, och om det får fortfara obehindrat, kommer det att taga bort livet självt.

17. Hur går det med våra bröder där förföljelsen är svår, som t. ex. i totalitära länder?

¹⁷ Däremot har vi ofta lagt märke till att där förföljelsen är svår, där överflödar en verklig ande av kärlek, harmoni och lycka. Det kanske reser sig fruktansvärda hinder för bröderna, när det gäller att komma tillsammans och att predika regelbundet, men de övervinner dem, och de är lyckliga därvid. De sätter sannerligen värde på att de har blivit befriade från förtryck och lösgjorda från en ond gammal värld. Trots förföljelsen beskyddar Jehova dem och ser till att de får andlig föda. Dessa bröder tycker därför inte synd om sig själva. På grund av sin trohet i att bevara ostraffligheten kan de få långvariga fängelsestraff, men de anser inte detta vara någon orsak till att förtvivla eller till att knorra. Tvärtom inser de så mycket bättre, vilka välsignelser och ynnestbevis de har fått mottaga och betraktar dem alla som oförtjänta, och de bevarar en orubblig tro. De springer inte alltid omkring för att låta andra veta, vilken svår tid de har att genomgå, eller utgjuter sina bekymmer och klagar. Dessa bröder blir inte det minsta modfällda genom dessa svårigheter. Verket står inte stilla, det blir inte ens hindrat, trots de svåra problemen och den hårda förföljelsen. De goda nyheterna blir predikade. Människorna av en god vilja hör dem, och de kommer till Jehovas nya världs samhälle och sluter sig till det också i de totalitära länderna.

18. Vilken lärdom kan hämtas av det som Jehovas vittnen får erfara under sådana omständigheter, och vilket gagn får andra därav?

¹⁸ Jehova har rikligen utgjutit sin ande över dessa vittnen som inte knotar; de har rönt välgång, och resultaten har varit förunderliga. Vilken lärdom borde inte detta vara för en del individer i länder där det finns ett större mått av frihet — att denna underbara ande av kärlek och enhet ådagaläggs av våra bröder i mindre gynnade omständigheter! De hyser en äkta åstundan, inte bara att själva förbli lyckliga i sin tillbedjan av Jehova, utan också att verkligen sprida sin glädje och lycka till andra. I sitt predikande efterliknar de Jesus Kristus, i det de har ett vederkvickande budskap, som skänker sann tröst. Det skänker stor glädje åt alla att höra om deras erfarenheter och om hur de bevarar sin ostrafflighet. — 1 Tess. 3:4—10.

19. Vad måste vi komma ihåg för att kunna fördriva knotandets ande och bibehålla en ande av ödmjukhet?

¹⁹ Det finns ingen orsak för Jehovas tjänare i våra dagar att vara sorgsna och knota eller klaga. Hans kärleksfulla föranstaltningar, hans intresse för dem och hans beständiga omvårdnad borde vara nog för att bevara dem lyckliga. Det borde hjälpa dem att fördriva knotandets ande och bibehålla en ande av ödmjukhet och saktmod med fullständig hängivenhet för Jehovas organisation. ”Ödmjuka eder därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid, medan ni kasta allt edert bekymmer på honom, ty han vårdar sig om eder.” (1 Petr. 5:6, 7, NW) Vi å vår sida borde hysa samma hänsyn för honom och inte bli självupptagna eller själviska, så att vi tar saker och ting som något självklart eller tycker att Jehova och hans organisation är skyldiga oss något. Und vik den förmätna tanken, att om inte allt utförs på det sätt som du anser vara bäst, bryr du dig inte om att stanna kvar i den nya världens samhälle. Jehova är inte skyldig någon något. ”På grund av denna oförtjänta godhet hava ni i sanning blivit frälsta genom tron, och detta icke tack vare eder, det är Guds gåva.” (Ef. 2:8, NW) Var och en av oss har fått någonting av stort värde. Det är sanningen, som leder till liv, och vår dagliga tjänst av lovprisning. Till Jehova står alla i skuld för allt vi har och för allt vi hoppas vinna. Låt oss inte vara otacksamma och förakta hans gåvor, som om vi små obetydliga människor väntade oss mera eller själva kunde sörja bättre för oss. Framför allt, låt oss undvika att knota, ty vi vet att om vi knotar, kommer vi att sluta upp med att predika, och då kommer vi alldeles säkert att bli mycket olyckliga.

20. Vad behövs för att den kristne skall kunna bevara lyckan och ha framgång?

²⁰ Om vi resonerar på rätt sätt angående dessa ting, kommer vi till den slutsatsen, att om vi skall bevara lyckan, måste vi undvika att knota, uppbygga våra bröder och stärka och bygga upp församlingen. För att kunna gå segrande igenom alla våra svårigheter har vi bara att ta emot Jehovas föreskrifter, fullgöra dem i glad sinnesstämning och fördriva benägenheten att knorra mot det som blir oss ålagt att göra. Jehova ger oss de anvisningar vi behöver för att ha framgång och vara nöjda. För vår eviga välfärds skull måste vi lyda med villig ande, beständigt respektera föreskrifterna och hålla jämna steg med dem.

21. Hur gynnade är vi, som har överlämnat oss åt Jehova, när vi betraktar saker och ting på rätt sätt?

²¹ Rätt betraktat är Jehovas tillbedjan och tjänst det lyckligaste man kan erfara, även om prövningar, bördor och förföljelse är förbundna med dem. När vi ser oss omkring på världen av i dag, kan vi, som har överlämnat oss åt Jehova, genom jämförelse med den inse hur gynnade vi är. Vi har sannerligen ingen orsak till att knota över vår lott. ”Må då också de, som lida i överensstämmelse med Guds vilja, hålla i med att anbefalla sina själar åt en trofast Skapare, medan de göra vad gott är.” (1 Petr. 4:19, NW) Det är hans uppsåt att rädda sina lyckliga lovprisare och föra dem levande in i sin rättfärdiga, nya värld, när han verkställer domen på alla som ”ringakta herravälde” genom att tala skymfligt mot Jehova och hans anordning för den nya världen. — Jud. v. 8, 9, 14—16, NW.

22. Varför fröjdar vi oss och hämtar mod, trots det tryck som utövas mot Jehovas organisation?

²² Djävulens värld är uppfylld av smärta och sorg och befinner sig i ett jämmerligt tillstånd, men det finns inget skäl till att Jehovas vittnen skulle vara olyckliga. Trots allt det tryck, som har utövats mot Jehovas organisation av dem som motstår de goda nyheterna, är denna organisations blomstring och tillväxt en källa till förundran för oss. Vi vill stå fasta och fortsätta i predikoarbetet och därvid hämta mod från den försäkran som Jehova har givit oss. ”Betrakta det enbart som en glädje, mina bröder, när ni råka ut för olika prövningar, då ni ju veta att denna eder tros beprövade beskaffenhet verkar uthärdande. Lycklig är den som fortsätter att uthärda prövningar, ty när han blivit godkänd skall han få livets krona, vilken Jehova har lovat dem som ständigt älska honom.” — Jak. 1:2, 3,12, NW.

(The Watchtower, 15 mars 1955)