Ostraffligheten bevaras i Kommunisttyskland
RAPPORTER som kommer från det kommunistiska Östtyskland visar att myndigheterna där är synnerligen upprörda över den effektiva verksamhet som Jehovas vittnen bedriver. Inom regeringens alla avdelningar och departement diskuteras denna sak, och statstjänstemän och ämbetsmän i regeringen har uppmanats att snoka reda på alla som kan tänkas stå i kontakt med Jehovas vittnen. Vid ett möte som hölls av partitjänstemän beskrevs Jehovas vittnen såsom parasiter som måste utrotas. Vid ett annat möte framhölls för kommunisterna att den enda lösningen var att deportera eller arrestera Jehovas vittnen.
Men arresteringar tycks inte hjälpa mycket. I verkligheten visade en rapport från en av domstolarna i Schwerin att arresterandet av en person, som endast intresserat sig för vittnenas arbete och som ännu inte låtit sig döpas, ledde till att han beslutade sig för att inte bara fortsätta med att som förut tala med andra om de sanningar han lärt känna, utan att också nu och framgent betrakta sig själv som ett Jehovas vittne.
Kommunisternas hat riktas i själva verket mot Guds ord, bibeln. Lägg märke till hur en av folkpolisens överordnade vid ett s. k. tukthus uttryckte sig: ”En bibel i handen på ett av Jehovas vittnen är lika farlig som en brinnande fackla i handen på en pyroman.”
Gång på gång hör man Jehovas vittnen säga vid domstolarna: ”Vi måste lyda Gud som härskare mer än människor.” Följande upplevelse visar brödernas orubbliga beslut att hålla fast vid detta: En broder hade blivit slagen under fyra månaders tid och misshandlad på olika sätt, och man lät honom lida av hunger och kyla. Därefter sade man i smädande ordalag till honom: ”Vi skall nog få dig svag och medgörlig. Kom ihåg, att varenda general måste ge sig när läget är hopplöst. Varför vill du inte ge dig?” Blek och utmattad och knappast i stånd att hålla sig upprätt men med fast stämma svarade brodern: ”Jag har lovat trohet mot Jehova. Ni kan bära ut mig från detta ställe som ett lik men inte som en förrädare.”
Från en annan straffanstalt skriver en broder: ”Här råder stark enhet bland oss. Inte en enda broder har låtit fienden förmå sig att förneka Jehova.
Till och med polismännen själva medger att det är omöjligt att undertrycka den teokratiska organisationen.”
En syster berättar med glädje från sitt fängelse: ”Jehova gav oss ett tillfälle att få prisa honom mitt i fiendens läger, och han skänkte oss framgång och stor glädje. Det var underbart att få ge mat åt Jehovas får. En intresserad kvinna berättade att hon bedit till Gud om att hon skulle få komma i kontakt med vittnena. En annan sade: ’Först nu vet jag varför det var bra för mig att komma in på straffanstalt. Där utanför kanske jag aldrig hade blivit tvungen att lyssna till förnuftigt tal.’ Mångas hjärtan har gjorts lyckliga, och till och med bakom fängelsemurarna strålar deras ögon av lycka.”
En broder som dömts till femton års tukthus skriver till sin familj vid slutet av det fjärde året: ”Jag hoppas att ni allesammans mår bra och är vid gott mod, vilket jag kan säga om mig själv. Jag har ingen anledning att vara olycklig eller klaga över något. Tvärtom! När jag verkligen tänker över alltsammans, kan jag uppriktigt säga: Jag är lycklig! Jag erkänner och inser alla de välsignelser och förmåner jag så oförtjänt får åtnjuta, och jag har en orubblig förtröstan och en bergfast tro på vår store Guds allmakt. Det kärleksfulla deltagande som så många av våra medförbundna visar är ständigt en glädjekälla för oss.”
Bröderna som sitter i fängelse känner sig oerhört styrkta av den kärlek, omtanke och nit i tjänsten som ådagaläggs av de förkunnare som ännu är fria. Å andra sidan blir de som vittnar från hus till hus i Östtyskland uppmuntrade och sporrade av det mod och den nitälskan som de fängslade bröderna ådagalägger. Följande upplevelse visar prov på vilken glädje de förkunnare som ännu befinner sig i frihet får del av, då de arbetar från hus till hus:
”Jag fick lämna en småskrift — Evolutionen kontra den nya världen — till en katolsk läkare. Då jag besökte honom nästa gång, sade han, i det han hänvisade till småskriften: ’Med denna lilla skrift har ni gjort mig en stor tjänst. Jag har studerat den tillsammans med min dotter och måste säga att dess framställning verkligen har både hand och fot. [Ett tyskt uttryck som betecknar att något är synnerligen bra, solitt eller vederhäftigt.] Vi har skrivit av flera sidor på maskin, och jag har tänkt inbjuda professorn och docenterna vid högskolan och också några från undervisningsdepartementet och framlägga våra argument för dem.’ Det framgick tydligt av vårt samtal att han hade studerat småskriften från början till slut. Han ställde många frågor och ville veta mera om ändens tid och uppståndelsen.”