Frågor från läsekretsen
● Vad ligger det för innebörd i uttrycken ”knyta tillsammans Plejadernas ljuvliga inflytanden”, ”lossa Orions band”, ”föra fram Mazzarot i dess rätta tid” och ”leda Arkturus med hans söner”, vilka återfinnes i Job 38:31, 32 (AV)? — W. S., New York.
Somliga tillskriver dessa stjärnbilder enastående egenskaper, och på grund härav gör de privata utläggningar av Job 38:31, 32, utläggningar som väcker häpnad hos deras åhörare. Deras framställningar är inte alltid välgrundade ur astronomisk synvinkel, och när man betraktar dem från Skriftens ståndpunkt, saknar de grund helt och hållet. Hur så? Därför att vi inte vet vilka stjärnor eller stjärnbilder som åsyftas i dessa verser. Namnen Plejaderna (Sjustjärnorna), Orion och Arkturus (Björninnan, 1917) är inte namn som bibeln ursprungligen givit. En del översättare menar att med Mazzarot åsyftas zodiakens tecken. Engelska såväl som andra översättare har rätt och slätt tagit upp dessa hedniska namn på olika konstellationer eller stjärnbilder och i sina översättningar insatt dem på de platser, där de ursprungliga namnen återfinnes i de hebreiska skrifterna, och dessa är Kima, Kesil, Mazzarot och Ayisch. Precis vilka stjärnor eller stjärnbilder som åsyftas med dessa namn vet vi inte nu för tiden. Därför är det gagnlöst att ge sig in på onyttiga spekulationer. I parentes sagt kan Plejaderna inte längre anses vara universums centrum eller ”nav”, och det skulle vara oklokt av oss att söka fastslå, att Guds tron befinner sig på någon viss plats i himlarymden. Om vi skulle tänka oss Plejaderna som hans tron, kanske detta skulle leda oss till att på ett oegentligt sätt betrakta denna stjärnhop med särskild vördnad. — 5 Mos. 4:19; 2 Krön. 2:6; 6:18.
Det är inte nödvändigt för oss att veta just vilka stjärnbilder som de ursprungliga orden i Job 38:31, 32 syftar på, för att vi skall fatta innebörden i de lärdomar som här ges. Jehova framställer här ett antal frågor för att påvisa mannen Jobs underlägsenhet i jämförelse med hans Skapare. Kan Job öva kontroll över himmelen? Förmår han styra de synliga himlakropparna? Kan han ”knyta tillsammans” denna grupp av stjärnor, så att de bildar en varaktig, beständig konstellation eller stjärnbild? Eller kan han lossa denna stjärnbilds band, så att de olika stjärnorna skils åt och inte längre framträder som en tydligt sammansatt och sammanhängande konstellation? Eller kan han föra fram denna hop av stjärnor vid dess bestämda tid eller leda stjärnbilden i den bana, som är föreskriven för den i himlarymden? Nej, naturligtvis kan Job inte det, och detta måste han medge och samtidigt erkänna, att den store Jehova Gud är den Högste över allt och alla, i det att han inser, att Jehova härskar över alla skapelser i universum och kan göra med all den livlösa och all den levande skapelsen enligt sin önskan, och ingen av de med intelligens utrustade skapelserna i himmelen eller på jorden har någon rätt att ställa Jehova till ansvar för någon enda av hans handlingar. Det är detta som framhävs i Job 38:31, 32.
Detta skriftställe äger särskild tillämpning på Jehovas folk i denna tid. I det profetiska dramat med Job representerar denne Jesu Kristi trogna efterföljare på jorden vid slutet av den nuvarande tingens ordning, i synnerhet från och med 1918. Han föreställer den smorda kvarlevan av Kristi kropp, hur de år 1918 var plågade och hemsökta, i ett tillstånd av fångenskap under Satans organisation, i synnerhet under den babyloniska kristenheten. De kunde inte förstå varför Jehova tillät denna hemsökelse från världens sida, och från kristenheten i synnerhet. De förstod inte vad som var Guds uppsåt med dem, och därför var det tillbörligt att Gud på ett särskilt sätt uppenbarade sig för dem såsom den Högste, universums Suverän, och klargjorde för dem att den stora stridsfrågan gällde hans herravälde över hela skapelsen, såväl den levande som den livlösa. Från 1918 och framåt i tiden har Jehova framhävt dessa förhållanden. Han har återställt sitt folk till ett skönt tillstånd, teokratiskt talat, varigenom deras kött har återställts så som det var i deras ungdom, och han har öppnat deras ögon, så att de uppfattar hans höga och upphöjda ställning, som har blivit en stridsfråga, vilken hela skapelsen står inför och som gäller Guds universella suveränitet. De inser fullt och helt, att Gud har all makt i himmelen och på jorden, att han kan göra med vem det vara må alldeles så som han vill och att ingen har rätt att knota över detta eller ställa Gud till svars, även om en skapelse, när han utsattes för plåga och hemsökelse, inte just då kan förstå varför Gud tillåter detta att komma över honom. Men Gud vare tack för att Jehovas folk nu klart inser, vad stridsfrågan gäller, och förstår, varför det tillåtes att de blir utsatta för lidande under denna tingens ordning!
● Både Jeremia 25:33 och Hesekiel 39:12 handlar om dem som blir slagna vid Harmageddon, men i det ena skriftstället heter det att de döda inte skall bli begravna och i det andra att de kommer att bli det. Hur kan man finna en överensstämmelse mellan de båda texterna? — W. B., Kanada.
Jeremia 25:33 lyder så: ”Och de som bliva slagna av HERREN på den tiden [den dagen, AS] skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.” De som blir slagna av Jehova kommer inte att samlas tillhopa av de överlevande från Harmageddon, man kommer inte att ge dem en högtidlig begravning åtföljd av sorg och klagan. Inga gravstenar kommer att utmärka den plats, där deras kvarlevor vilar, eller på symboliskt vis ange att det finns ett hopp om uppståndelse för dem. Deras tidigare tillvaro bevaras inte i Jehovas minne, så att han skall resa upp dem från de döda, och inte heller påminner sig Jehovas tjänare, som får överleva Harmageddonstriden, dessa ogudaktiga slagna med någon vördnadsfull sorg. Deras ben skall gnagas rena av fåglarna och de vilda djuren, som under så lång tid blivit illa behandlade av ogudaktiga människor. — Hes. 39:4, 17—20; Upp. 19:17—21.
De människor som överlever Harmageddon kommer emellertid inte att låta de vitnade benen ligga kringströdda över jorden, utan de skall begrava dem för att så rena landet, som Hesekiel 39:12 säger: ”Och i sju månader skola Israels barn hålla på med att begrava dem för att rena landet.” Den mosaiska lagen förklarade envar som kom vid någon död för oren i sju dagar, och landet skulle på samma sätt förorenas genom sådana kvarlevor. Om en avrättad brottslings kropp skulle lämnas kvar, synlig för folk, innebar detta ett orenande av landet, och lagen stadgade att man skulle begrava den avrättade för att förhindra detta. (4 Mos. 19:11; 5 Mos. 21:23) Tofet i Hinnoms dal orenades genom att man kastade ned avskräde och döda kroppar dit. (2 Kon. 23:10) Således måste benen av dem som blivit dräpta i Harmageddonstriden så småningom begravas — men endast i syfte att rena landet och inte för att hugfästa minnet av deras existens eller ge en antydan om att det finns hopp om att de skall få uppstå.