Säd utsådd i Guldkusten ger nittiofalt

I LIKNELSEN om såningsmannen förutsade Jesus, att säden som föll i den goda jorden skulle bära frukt trettiofalt, sextiofalt och en del till och med hundrafalt. (Mark. 4:20) Följande brev från en av Vakttornets missionärer i Guldkusten i Afrika beskriver dels hur Rikets säd inom två års tid gav mer än nittiofalt och dels den verkan som sanningen om Jehova och hans rike hade på en hövding och en drottning i Guldkusten:

”För omkring två år sedan vandrade en ensam kristen förkunnare av Jehovas sanning från byn Edubiase här i Guldkusten åstad fyra kilometer till en annan by, som heter Akrofuom, för att tillbringa dagen med att predika de goda nyheterna där. Han var just i färd med att besöka de hem som låg mitt emot den dominerande kyrkan i byn, samtidigt som pastorn där höll sin predikan. Då pastorn fick se vittnet, pekade han på honom och varnade sin hjord för att höra på den där falske profeten. En man i församlingen, som ogillade detta påpekande, frågade pastorn hur förkunnaren kunde vara en falsk profet, då han ju hela tiden bevisade sina påståenden med bibelns hjälp, och framhöll, att om pastorn sade att han var falsk, så var detta detsamma som att säga att bibeln var falsk.

Då kyrkobesökarna efter gudstjänsten kom ut ur kyrkan, gick vittnet dem till mötes, och flera stycken samlade sig runt om honom för att höra vad han skulle säga. Fastän folket yrkade på att deras pastor skulle dröja en stund och deltaga i diskussionen, gick denne hastigt sin väg, trots att de hade lagat en fin middag åt honom. Detta gjorde att intresset för Rikets budskap steg, och fjorton stycken antecknade sig för bibelstudium i sina hem. Veckan därpå kom pastorn tillbaka till byn, och han lyckades förmå några av dessa att gå till Edubiase för att be vittnet stryka dem från listan.

Några dagar senare återvände emellertid vittnet till Akrofuom, och nu var det minst fjorton andra som lämnade sina namn med begäran om bibelstudium. Då byborna fick höra, att Jehovas vittnen skulle ha en sammankomst i Konongo, beslöt åtta av dem att ’utspionera’ vad vittnenas organisation har för sig och därefter avge rapport till sina kamrater hemma i byn. Det dröjde inte länge, förrän medlemsantalet i Akrofuoms största religionssamfund började smälta ihop. Sex månader senare hyrde de nyintresserade en lastbil, som fick tjäna som buss, och for med den till nästa sammankomst. Många blev övertygade om att Jehovas kristna förkunnare utgör den sanna organisationen. Senare hade vittnena landskonvent i Accra, och då hyrde de intresserade och entusiastiska byborna åter en lastbil för femtiomilafärden dit.

Den dominerande kyrkobyggnaden i Akrofuom har nu byggts till och vitmålats inuti. Varför det? Jo, nu bär den på fasaden detta namn: Jehovas vittnens Rikets sal. För närvarande finns det över nittio regelbundna förkunnare av de goda nyheterna om Riket på denna plats, där det för två år sedan inte fanns en enda. Alla byborna på några få undantag när har slutit sig till vittnena. Ni kan föreställa er deras glädje och min stora förtjusning över att praktiskt taget hela byn består av Jehovas vittnen. Det förargar högeligen deras forne pastor att se hur hans före detta ”äldste” nu tar ledningen i att predika de goda nyheterna om Riket i grannbyarna.

Så uppmuntrande har deras handlingssätt och predikande varit, att en mycket gammal änkedrottning, som hela sitt liv haft med juju, demonmagi och ’kunglighet’ (avgudadyrkan) att göra, har lämnat sin ställning som drottning i en grannby. Hennes underlydande försökte först övertala henne att behålla sin tron, men hon vägrade och avgav ett gott vittnesbörd, vari hon lade fram sina skäl och förklarade att hon inte kunde tjäna två herrar. Då hon blev uppfordrad att tillsätta en efterträdare av kunglig börd, sade hon: ’Om jag vet, att juju är demondyrkan och att det är orätt inför Jehova Gud att sitta på en tron, hur skulle jag då kunna utse någon annan att göra det?’ Till följd av detta vittnesbörd finns det ingen som bekläder posten som regent i den byn, ty byinvånarna vågar inte välja någon.

Då Akrofuoms forne pastor, som i själva verket är katekeslärare, fann att hans betesmarker ödelades, koncentrerade han sig på byn Akrokerri, men även där håller folket på att intressera sig för Rikets budskap, som överbringas till dem genom vittnena i Akrofuom bara fyra kilometer därifrån. En av de mest bemärkta personerna inom samfunden där, en europeiskt bildad hövding, som förr brukade leda pöbelhopar mot Jehovas vittnen och motarbeta dem på andra sätt, har trätt ur sitt samfund, som är ett av de största där i byn. Nu studerar han bibeln med ett vittne hemma i sitt palats, och han varnar sin forna religiösa umgängeskrets för att låta sig ledas av ’blinda ledare’.

Samme hövding lät slå på slottstrummorna för att kalla samman sina undersåtar i byn till mitt offentliga föredrag. Följaktligen kom 249 dit och hörde föredraget. Efteråt reste sig en av de kungliga och frågade: ’Vi vet, att vi har fel och att det som du har sagt är sant, men vad vill du, att vi skall göra — lämna våra samfund och sluta oss till dig?’ Flera bland åhörarna sade, att frågan lät dum efter ett sådant medgivande, men andra väntade på ett svar, och ett av vittnena sade: ’Om ni åkte i en bil, vars förare var drucken, och ni befarade att allihop hamna i diket, skulle ni då följa med eller hoppa av? Och skulle ni ta emot falska mynt, fastän ni kände till hur äkta mynt ser ut och vilken klang de har?’ Det självklara svaret gjorde dem alla tysta för ett ögonblick, och sedan fick de närvarande Jehovas vittnen mycket att göra, ty man delade upp sig i många små klungor för att diskutera. Ivriga sanningssökare, som gladdes över svaren de fick, lät dem gå vidare till de omkringstående, och andra släckte sin sanningstörst genom att gå från den ena klungan till den andra och lyssna till samtalen, som rörde sig om vitt skilda ämnen.

Jag vittnade i tre timmar för hövdingen, och han slog upp alla skriftställena i sin bibel för att få bekräftelse på vad jag sade. Han prenumererade på Vakttornet, och då jag gick var han inbegripen i ett livligt samtal med en av sina forna religiösa medbröder. Där han stod i sin långa, böljande kungliga mantel och bläddrade i bibeln för att finna svar — med en standarbärare vid sidan om sig och med en annan tjänare, som höll det stora kungliga paraplyet över honom — kom han mig att tänka på konung David.

Den glädje ni erfar, då ni läser detta, kan inte jämföras med min fröjd att få uppleva det. Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till Jehova, vår Gud. Därmed sänder jag er hjärtliga och kristna hälsningar från oss alla här i Guldkusten.”