De anbefalla sig såsom Guds tjänare

I de australiska tropikerna

DÅ aposteln Paulus, denne pionjär bland kristna missionärer under det första århundradet, talade om sitt uppdrag såsom Guds sändebud i Kristi ställe, sade han: ”Vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärdar mycket, genom bedrövelser, genom nödlägen, genom svårigheter” osv. (2 Kor. 6:4, NW) Att Jehovas vittnen nu på 1900-talet anbefaller sig såsom Guds sändebud eller tjänare på ett liknande sätt framgår av följande erfarenhet, som ett gift par i heltidstjänst såsom Gud Jehovas vittnen fått genomgå.

”Vårt arbetsfält var en stad inom det tropiska området av Queensland i Australien. Vi tog ett tält med oss, i händelse det skulle visa sig omöjligt att finna en bostad. Och sedan vi prövat alla utvägar — vi fann inte bara att det rådde stor bostadsbrist på orten, utan också att man hyste kraftiga fördomar mot Jehovas vittnen — fogade vi oss i att fortsätta med att bo i tältet. Allt gick så fint som man skulle kunna önska i vårt läger under nio månaders tid, eller till februari, då regntiden, midvinterregnen, var som värst. Och när det regnar i tropikerna, då skvalar det. På bara några minuter blir varje spricka i marken, varje takränna och avloppstrumma full med vatten, och staden blir förvandlad till en sjö.

Vårt tält, som den heta solen hade bakat så många månader, kunde helt enkelt inte stå rycken, och det dröjde därför inte länge förrän vattnet började tränga in överallt, och vi blev tvungna att flytta in i ett gammalt plåtskjul, sedan allt vad vi ägde blivit genomvått. Allteftersom regnet fortsatte, började floderna stiga, och varningar om översvämning sändes ut i radion.

Sedan vi stannat ”hemma” under två dagar, kom vi till den slutsatsen, att om vi skulle kunna komma upp till målet för heltidsförkunnare, 140 timmar, för den månaden, måste vi sätta i gång. Vi begav oss åstad, och när vi gått en kilometer, kom vi till vatten, som stod omkring 30 cm över vägbanan. Vi måste då vada närmare fem km för att komma fram till staden och utföra vår predikotjänst. På återvägen märkte vi att vattnet stigit ytterligare 14—15 cm. Sedan vi tagit oss fram på detta sätt flera dagar, kom vi på idén att gå utmed järnvägen, men allteftersom vattnet fortsatte att stiga, måste vi inom kort vada en halv km genom 80—90 cm djupt vatten, innan vi kom till järnvägen, och sedan vi gått fem km på järnvägsbanken, fick vi åter vada en halv km för att komma fram till vårt distrikt. Det tog oss två timmar i vardera riktningen. Det gick bra att gå utmed järnvägslinjen de första dagarna, men allteftersom vattnet steg och svämmade över stora områden runt omkring, fick allt som kryper och krälar samma idé som vi. Djuren sökte ju också efter torr mark, och styrde kurs mot järnvägslinjen. Där kom de i hundratal — bruna ormar och svarta ormar, skallerormar och huggormar; somliga med röda bukar, andra med gula, somliga bara 14—15 cm långa, andra närmare två meter; somliga smala som en mask, andra tjocka som en arm. De kom simmande eller ringlande fram genom vattnet till dess de fick huvudet just över rälsen. Eftersom denna var slät och jämn, kunde de inte få resten av sina slemmiga kroppar över den.

I två veckor höll vi på med detta: en halv kilometer genom vatten, för att nå järnvägen, fem km längs denna, där vi fick slå ihjäl ormar under vandringen, och så till sist ytterligare en halv kilometer genom 80—90 cm djupt vatten, för att vi skulle komma fram till vårt distrikt. Vid slutet av den andra veckan låg det så många döda ormar utmed järnvägen, att det var svårt att skilja de döda från de levande, och vi måste därför vara mycket försiktiga. Strax innan vattnet började sjunka undan, tog förnödenheterna slut för vår granne, och han måste fara till staden. Han hade lagat sin båt och ropade till oss tvärs över vattnet och frågade om vi ville följa med i båten. Vi var bara alltför glada att anta hans erbjudande, eftersom vi vid det laget började bli ganska trötta.

Den dagen rodde vi över gärdesgårdar, genom gator och bakgårdar de dryga sex kilometerna till staden, och stanken av vattnet var vidrig. Då vi rodde under träden, såg vi att trädtopparna var fulla av ormar, som hängde från grenarna, och det såg ut som om de tittade hotfullt på oss. Vi ryste och hoppades att de skulle stanna kvar där uppe.

Livet i vårt läger lämnade också mycket övrigt att önska under dessa dagar. Vattnet kom oss allt närmare och närmare, till dess det en vacker dag bara var ett par kvadratmeter torrt land mellan oss och vattnet. Vi fick därför också här värja oss mot alla upptänkliga kräldjur, ormar av alla slag, grodor, råttor, möss osv. På kvällarna måste vi fästa våra moskitnät tätt runt sängarna, annars kom kräldjuren in bland kläderna. Och att luften bara kan bli så svart av moskiter! Stundtals var moskiterna nästan outhärdliga, alla våra besprutningar till trots.

Ingenting ont som inte har något gott med sig, säger ett gammalt ordspråk, och så var det också i vårt fall. En dag, när en familj, som vi hade bibelstudier med, fick höra om våra upplevelser, sade de till oss: ’Ni menar inte, att ni har funnit er i allt detta för att ni skulle kunna tala om för människor, sådana som vi, om Guds rike? Vi har ett hus med nio rum här; ni kan få ett rum med en veranda; och ni kan ha det helt och hållet för er själva.’ Vi flyttade in omedelbart. Det var första gången på mer än nio månader som vi sov under ett riktigt tak. Och gissa, om vi gillade det! Som ett resultat av att vi flyttade till denna unga familj började de inom en månad att gå med oss ut i tjänsten för att förkunna de goda nyheterna från hus till hus.

På vår drygt fem km långa promenad till staden måste vi gå förbi en klunga hus, vars invånare hade visat sig hysa kraftiga fördomar mot vårt arbete, då vi först besökte dem. Men sedan de hade sett oss gå till staden varje dag, trots regnet och allt vattnet, ändrade de inställning, så att de, då de såg oss gå förbi, visade sådan välvilja att vi fick många tillfällen att vittna för dem om Riket. Vi blev rikligen belönade för att vi härdade ut, ty vi fick tillfälle att sätta i gång många intressanta bibelstudier i hemmen med människorna i denna stad i Queenslands tropiker, människor som visade sig ha en god vilja och även tillhöra den rätte Herdens, Kristi Jesu, ’andra får’. — Joh. 10:16.”