Predikande i Västafrika

MISSIONÄRER, som lämnar sitt eget land och folk för att predika de goda nyheterna om Guds rike i jordens avlägsna hörn under främmande förhållanden, blir rikligen belönade med många välsignade erfarenheter. Lägg till exempel märke till följande, som hämtats från en nyligen erhållen rapport från en missionär, som tjänar i Accra, Guldkusten, Västafrika, om en två veckors färd i brittiska Togo.

”Medan jag vittnade i ett hus i byn Klefe, kom en bildad man fram och satte sig tyst ned. Sedan jag hade avgivit vittnesbördet, frågade mannen, om vi kunde gå någonstans, där vi kunde samtala, och tog mig med till sin skola. Han berättade för mig att han var en presbyteriansk lärare, som inte hade haft bruk för bibeln, ej heller för några av våra böcker, som förklarar den, men i dag hade han hört bibeln förklaras på ett sätt, som var olikt något han hade hört förut. ’Religionen är till ingen nytta’, sade han. Efter vårt samtal om bibelns äkthet skaffade han sig boken ’Låt Gud vara sannfärdig’ och bad att någon skulle komma och studera den med honom. Och det blev ordnat.

I Peki gjorde jag återbesök hos en kvinna, som hade visat något intresse. Hon sade att det jag talade om måste vara sanningen, ty en vit man och dessutom från ett så avlägset land skulle aldrig komma till hennes enkla hem och sitta ned för att förklara bibeln för henne, om det inte var sanningen. ’Alltsedan jag var liten flicka har jag blivit undervisad i presbyterianska kyrkan, men aldrig under alla dessa år har jag sett en vit präst i den kyrkan gå från hus till hus och predika’, sade hon. När vi frågade, om hon ville gå med oss ut och predika, svarade hon: ’Varför inte? Ni har visat mig att jag måste predika. Jag vill gå med.’

I Toh använde vi en stor lur för att kalla samman folk till ett offentligt föredrag. Jordbrukarna hade just återvänt från sitt hårda arbete i den heta solen och slog sig ned på rötterna av ett stort, skuggrikt träd. Efter föredraget, vilket åhördes av 106 personer, uttryckte hövdingarna i byn sitt beklagande över att vi inte hade tillkännagivit vår ankomst i förväg, så att flera kunde ha fått höra det. En av dem uttryckte sin förvåning över att en vit man ville komma till dem, sitta där på trädrötterna och tala med dem precis som om han vore svart.

En infödd broder avgav vittnesbörd över ämnet helvetet för en katolsk präst, i det han gav bevis för sin framställning från Douay-översättningen. Prästen bad brodern komma hem till honom för att dryfta saken ytterligare. Han anmärkte, att fastän han hade varit vid de teologiska seminarierna i Akropong och Kumasi, hade han aldrig hört en sådan framställning över ämnet helvetet. Varifrån hade brodern fått dessa upplysningar? När han fick berättat för sig att de stod att finna i boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, skaffade han sig ett exemplar genast, men sade till brodern: ’Tala inte om för någon, att jag har köpt den här boken.’ En nästan likadan erfarenhet fick han hos en katolsk kateket.

För två år sedan besökte en europeisk broder från Sällskapets expedition spetälskekolonien inte långt från Ho, där en broder vistas bland de 200 spetälskesjuka. Vid den tiden bragte den europeiske katolske föreståndarens fördomsfulla hållning mycken förföljelse över denne broder, som till och med hotades med att bli avlägsnad från kolonien. Medan jag var där, hade jag privilegiet att frambära ett verkligt hoppets budskap för 34 spetälska, vilkas kroppar hade blivit så svårt tärda av spetälska att de företedde en ohygglig anblick. Att se några av dem i ansiktet var ytterst svårt. Föredraget hölls, i en nyligen färdigställd hörsal, med tillåtelse av en ny europeisk föreståndare, som med glädje tog emot tre hjälpredor för bibelstudium som ett tillskott till deras bibliotek. Brodern, vars fingrar frätts bort av spetälska, är förvånansvärt skicklig i att vända bladen, när han läser. Han har fått ansvaret för hela kolonien, som övervakare av byggnadsarbetena, eftersom han är utbildad byggmästare. Han är mycket lycklig, trots sitt lidande.

I Ho hölls två offentliga möten med ett sammanlagt åhörarantal om 288. I Dene hörde 74 det offentliga föredraget. Det tog oss en och en halv timme att gå till fots de fem kilometerna över ett klippigt bergspass för att nå Tsito, där vi förutom att predika från hus till hus höll ett offentligt föredrag med 60 närvarande. När vi kommit tillbaka, samlades 260 i närheten av Avetile-Peki och i Jaki 320 till offentliga föredrag. På två veckors tid hörde 1.142 maningen : ’Fångar, dragen ut!’ ”