Kristna lider våld på Filippinerna

BLAND de tecken, som Jesus sade skulle utgöra bevis för hans andra närvaro och slutet på denna tingens ordning, var att hans lärjungar skulle bli hatade och dödade för hans namns skull. (Matt. 24:3, 9) Denna profetia uppfylldes på ett slående sätt på eftermiddagen den 20 april 1952, då Jehovas vittnen var samlade till kretssammankomst i staden Solana i provinsen Cagayan, Filippinerna. Ett av vittnena dödades och fler än 32 sårades vid skottlossning och knivhuggning, då anställda i stadens tjänst gick till angrepp mot de församlade.

Oroligheterna började mot slutet av det sista talet vid sammankomsten, när en man grep tag i en av de unga bröderna, vilka tjänstgjorde som vaktmästare, och sökte släpa bort honom från det privata område där mötena hölls, under förevändning att hans lille son hade fått en örfil av en av konventdeltagarna. Då andra vaktmästare ingrep, drog fridstöraren fram en bössa, som man med våld lyckades taga ifrån honom, men först sedan han skjutit en av vaktmästarna i skuldran. Då mannen märkte att han inte kunde slåss ensam mot ”övermakten”, sprang han sin väg för att skaffa hjälp. Snart var en pöbelhop på ort och ställe, och man började kasta sten mot de församlade vittnena, under det att man också sköt vilt. Detta resulterade i en nära nog panikartad stämning, där kvinnor skrek och sökte ta sin tillflykt till ett stort hus inom området. Skottlossningen fortsatte och angriparna ryckte allt närmare. Ett av vittnena lyckades ta sig igenom angriparkedjan och sprang till kommunalhuset för att skaffa hjälp. När han kom dit och identifierade sig som ett Jehovas vittne, blev han svårt misshandlad, och då han försökte fly, blev han beskjuten och föll till marken utanför byggnaden.

Under tiden hade angriparna gjort slut på sin ammunition och tillgrep bajonetter och knivar. Ett antal vittnen lyckades ta sig igenom angriparkedjan, men de flesta av dem sökte skydd i det stora huset inom området, somliga under det, andra på taket. Angriparna ryckte an mot dem, i det de slog omkring sig åt höger och vänster. En av vaktmästarna fick ett dödshugg genom hjärtat. Andra tilldelades många hugg; ett 65 år gammalt vittne fick fem knivhugg. Fyra kvinnor bland vittnena blev också sårade.

Ett vittne, som utexaminerats från Gilead och som nu fungerar som kretstjänare, sprang nära nog en mil och simmade över den breda Cagayanfloden, som vimlar av krokodiler, för att kalla filippinska gendarmer till vittnenas hjälp. Om inte dessa hade kommit just i rätta ögonblicket, skulle troligen många fler av vittnena ha blivit dödade. Gendarmerna avväpnade nu angriparna och återställde omedelbart ordningen. Med hjälp av en armén tillhörig lastbil och en rekvirerad ambulans gjorde de sex resor till provinssjukhuset med de svårast sårade. Ja, de gjorde allt de kunde för vittnena. En representant för vittnena framförde sedan till försvarsministern personligen deras tack för Tuguegarao-gendarmeriets effektiva insats.

Vilken fruktan fridstörarna hade ingjutit hos folket där i trakten, framgår av att polisen fann det nödvändigt att avdela nio man att vaka över vittnenas advokat, då denne reste till Solana för att inlämna anklagelseakten mot de tjänstemän som var ansvariga för överfallet. Gendarmerna erbjöd sig att ordna med mat och husrum i sin kasern åt de ledande bland vittnena, medan de väntade på rättegången, för att de inte skulle bli utsatta för obehag. Vittnena tackade för detta anbud, men ingen begagnade sig av det.

Vid det mördade vittnets begravning blev hans medvittnen uppmanade att fortsätta troget i tjänsten. De var alla mycket tillitsfulla, och inte en enda av dem var nedstämd eller modfälld. Till och med de sårade på sjukhuset fröjdades. Den brodern, som hade begivit sig till de lokala myndigheterna för att få hjälp och som hade blivit misshandlad och fått en skottskada, måste föras till Manila för att få högra benet behandlat. Det hade splittrats av skottet. Han blev opererad och tillfrisknade sedan snabbt. Alla de andra sårade återvann också hälsan.

Jehovas vittnen på Filippinerna uttrycker sin tacksamhet till Jehova för att hela tilldragelsen inte kom att kosta fler liv och mer lidande. I stället för att låta det inträffade göra dem modlösa, gläds de över att det resulterade i att ett mäktigt vittnesbörd blev avgivet. Och de skyldiga befordrades till laga näpst.