Missionärsarbete på Guldkusten

LYDNAD för Jesu befallning gör Jehovas vittnen i dag ”lärjungar av människor av alla nationer”. Ett brev som vi mottagit visar hur detta sker på Guldkusten i Afrika.

”På onsdagen gick vi till fots tre kilometer till Brauta, och på vägen dit vittnade vi i byn Amoanda. För att kunna fortsätta vittnandet tillsammans med oss bär systrarna sina späda barn på ryggen och packningen på huvudet. Bröderna har lärt sig mycket under de senaste åren, och nu bär de babyn och ibland både babyn och packningen och lättar på det sättet systrarnas börda, något som är särdeles ovanligt bland dessa afrikanska infödingar. Förr kritiserade de mig för att jag själv bar min portfölj på mina färder i vildmarken; ”det är fruntimmersgöra”, brukade de säga. Teokratisk organisation har åstadkommit en slående förändring hos våra bröder här borta. Den vänlighet och kärlek de visar gentemot sina hustrur och familjer är inte ett allmänt drag hos afrikanerna, och det är vida erkänt. Jag höll ett offentligt föredrag i Brauta, och 297 var närvarande.

På fredagen gick tre av oss till Objubi, tre kilometer längre bort. Det var tolken, en ung inföding — en pojke på åtta eller nio år (de vet aldrig riktigt själva, hur gamla de är) — och jag. Sedan vi hade givit oss till känna och omtalat ändamålet med vårt besök, fördes vi till hövdingens palats för att invänta stammens äldste och hövdingen i all sin ståt. Där satt vi på palatsets ensliga gård framför en rad av tolv pallar. Framför varje pall låg en djurhud, och framför hövdingens låg en särskilt vacker rådjursfäll. Sedan de kommit och intagit sina respektive platser, började jag hälsningsceremonien genom att skaka hand först med den som stod lägst i rang och så med de andra undan för undan upp till hövdingen. Då jag hade satt mig ned kom de och skakade hand med mig, först kom hövdingen och så de andra undan för undan och sist den lägste på rangskalan.

Därefter talade hövdingen till mig genom en tolk, ty stammens seder förbjöd honom att tala direkt till någon annan. Han berättade vad som hänt i byn, innan vi anlände, osv. I korthet talade jag om vad mitt besök gällde, och han hälsade mig välkommen å de äldstes och de underlydandes vägnar. Först därefter kunde jag frambära vittnesbördet och komma med en begäran att han skulle låta gongongen gå för att samla byborna till mitt möte och offentliga föredrag. Under det att jag vittnade höll de sig alla mycket tysta. Så bad jag pojken med den stora bibeln på hans egen dialekt att läsa upp Job 32:9, en av hans favorittexter, som han kunde läsa förvånansvärt väl. Pojken, som var klädd i sin infödingsdress, gick ut mitt på gårdsplanen, slog upp bibeln och läste högt för hövdingen: ’Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst, vad rätt är.’ Pojkens uppläsning tycktes göra hövdingen ödmjuk.

Jag fortsatte med att vittna, och då jag hade slutat, sade hövdingen att något liknande mitt besök i byn aldrig förr ägt rum i hans folks historia; ingen vit man hade någonsin kommit dit med ett så anspråkslöst och vänligt uppträdande inför de mörkhyade afrikanerna. Och hövdingen, som nu tycktes glömma bort både seder och traditioner, talade till mig så varmt och vänligt, att det var tydligt, att de var glada att få taga emot mig, inte såsom en representant för den vite mannen utan såsom ett sändebud för Jehovas rike. Varken hövdingen eller någon av de äldste kunde läsa. Skolläraren kunde det emellertid, och därför gav jag honom en del litteratur på twi-språket för att han skulle läsa högt för hövdingen. Utan tvivel var det hela byn som kom till föredraget, eftersom där var 475 närvarande.

Nästa dag gick vi ytterligare tre kilometer genom snårskogen till Bereku. Vegetationen var så tät, att det var som att gå genom en tunnel, och eftersom det var så mörkt, kunde jag inte ta några fotografier. En inföding, som var metodistpräst och som hörde ett av de unga vittnena läsa ur bibeln, skickade efter mig. Han frågade hur det kom sig att så många av oss kunde läsa, ty fastän han hade hållit på en lång tid att undervisa pojkar i metodistskolan kunde dessa inte läsa tillnärmelsevis lika väl som vi. Det unga vittnet gav själv ett fullständigt svar. I Bereku kom 232 för att lyssna till det offentliga föredraget.

Därifrån färdades jag till Winneba, en by i närheten av havet med omkring 15.000 invånare. Där samlades på söndagen den största åhörarskara som dittills lyssnat till mitt offentliga föredrag. Det var också i Winneba som en pojke efter ett av våra föregående föredrag sade till sin fader, som var fiskare: ’Vi byggde den där båten alldeles själva, och nu frambär vi offer åt den. I dag fick jag lära mig att det är orätt, och jag kommer inte att göra det längre.’

Ja, det görs kristna lärjungar av människor av alla slag, också bland de afrikanska infödingarna på Guldkusten.