Frågor från läsekretsen
● Sällskapet Vakttornet säger att man bör ta barnen med på möten. Men hur skall man göra, om de är för små att förstå något? Eller om de, som är gamla nog, inte vill gå dit? — D. C., New York.
Sällskapet säger att man bör ta barn med på församlingens möten, därför att bibeln säger det. I 5 Moseboken 31:11—13 (AT) heter det: ”När hela Israel kommer för att besöka HERREN, din Gud, i den helgedom som han väljer, skall du läsa denna lag, så att hela Israel hör den, i det att du församlar folket, män, kvinnor och barn, och de främlingar som du möjligen har i din tjänst och som befinna sig i ditt samhälle, för att de må höra den och lära sig att hysa vördnad för HERREN, din Gud, och vara noga med att iakttaga alla föreskrifter i denna lag, och för att deras barn, som icke känna den, må höra den och lära sig att hysa vördnad för HERREN, din Gud.” Och om de små barnen inte förstår, kan föräldrarna förklara saker och ting för dem senare.
Så förhöll det sig i Israel, när religiösa förehavanden inte förstods av barnen: ”När edra barn säga till eder: ’Vad mena ni med denna gudstjänst?’, skola ni säga: ’Det är påskoffret åt HERREN, som gick förbi israeliternas hus i Egypten, när han slog ned egyptierna, men skonade våra hus.’ ” (2 Mos. 12:26, 27, AT) Återigen läser vi med avseende på lagen om de förstfödda: ”När din son i framtiden frågar dig: ’Vad betyder detta?’, skall du svara honom så: ’Med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött bland mina söner löser jag.’ ” (2 Mos. 13:14—16) De israelitiska barnen förstod inte allt vad de såg och hörde, som gällde lagen, och därför gjorde de frågor, som föräldrarna besvarade, och resultatet blev en undervisning som kanske aldrig hade blivit tillräckligt eftertrycklig, om barnen inte hade varit närvarande för att ge akt och lyssna. När små barn i denna tid är med vid församlingens möten, ser och hör de likaså saker som de inte förstår och kan fråga sina föräldrar senare och på det sättet få undervisning.
Men hur skall man göra med äldre barn, som inte vill vara med på möten? Om du låter barn, de må vara mycket unga eller i tonåren, försumma att vara med vid teokratiska möten, på den grund att de inte vill gå med, kan man fråga: Låter du dem försumma att gå i världsliga allmänna skolor, när de är mycket unga eller i tonåren, bara därför att de inte tycker om skolan? Du låter dem inte slippa, eller hur, oberoende av vad de personligen föredrar? Varför låter du dem inte slippa? Därför att du menar att den allmänna skolundervisningen är värdefullare för dem än teokratisk undervisning? (Ords. 8:10, 11) Eller yrkar du på att de skall gå, därför att landets lag fordrar det och du är rädd för att inte lyda den världsliga lagen? Nåväl, fordrar inte Guds lag att du skall öva dina barn i alla föreskrivna teokratiska handlingar och förehavanden, och är inte olydnad mot hans lag något som man bör frukta mera än olydnad mot staten? När det blir fråga om att välja mellan att lyda Gud och att lyda staten, lyder vi då inte Gud såsom den som betyder mer än allt annat? — Apg. 4:19; 5:29.
Några av de föräldrar som är i sanningen begår det felet, att de betraktar mötesbesök från världslig synpunkt. Om barnet inte har lust att gå till Rikets sal, kanske fadern eller modern ursäktar det med att barnet är så litet eller att det inte får ut något av mötet, o det tvingas att gå, eller att det stör mötet. Bibeln medger inte några undantag på dessa grunder. Om föräldrar med små barn sitter nära salens utgång, kan man gå ut med barnen, tills de lugnat sig, om de skriker. Om föräldrarna sitter bredvid barnen och ser efter dem, kan störningar från barnens sida hindras redan från början. Somliga föräldrar kommer med det argumentet, att de inte håller på att barnen absolut skall vara med, därför att de inte vill tvinga dem in i sanningen; de menar att man bör vänta, tills barnet blir gammalt nog att självt ta ståndpunkt. När barnet når ansvarig ålder, kommer det självt att avgöra vilken ställning det skall inta, men varför inte ge det en god start under dess bildbara år, en start på den rätta vägen, som leder till liv, i stället för att lämna det åt sig självt, så att det blir ett byte för barnsligt oförnuft och för Satan? Skydda barnet mot sig självt och mot andra. — Ords. 22:6, 15.
Så länge barn bor under föräldrarnas tak och föräldrarna har ansvar för dem, bör de lyda familjeöverhuvudet. Barn måste lära sig, att de inte alltid får göra som de vill, att de har ett huvud över sig, alldeles som hustrun har, mannen har, församlingen har och Kristus själv har. (1 Kor. 11:3) Jehova Gud är den ende i universum som inte har något huvud över sig. Om Jehovas barn i den universella teokratiska familjen inte lyder honom, blir de utdrivna ur hans familj och betraktas inte längre som söner och döttrar, utan anses för illegitima barn. (Hebr. 12:4—11) Om den mänskliga familjens överhuvud, mannen, är i sanningen, men inte håller sina barn i lydnad — vari alldeles säkert också måste inbegripas lydnad i det allra viktigaste, det som rör tillbedjan av Jehova — då bör han inte brukas som tjänare i församlingen. Om han inte kan förestå sin egen familj, hur skall han då kunna på ett teokratiskt sätt förestå en församling? (1 Tim. 3:4, 5, 12; Tit. 1:6) Barn bör alltså vara sina föräldrar underdåniga, och detta inbegriper underdånighet gentemot föräldrarnas krav, att barnen skall vara med på möten.
Undvik därför det lättsinniga och slappa världsliga betraktelsesättet, att barn ska få lov att ha sin frihet, tills de blir vuxna, och då skall de själva få välja religion. Den ungdomsbrottslighet, som nu är så vitt utbredd, är ingen rekommendation för världens måttstock i fråga om barnuppfostran, och inte heller talar dess religiösa brottslighet till förmån för dess metoder på detta område. Dess normer i fråga om barnuppfostran gör inte Guds normer om intet, lika litet som dess sänkta moraliska standard förmår upphäva de höga moraliska kraven i Guds ord. Vi mätes med bibelns måttstock, inte med världens. Bibeln är vår vägvisare, inte världen. Män lägger märke till att vi är olika världen, därför att vi följer högre normer. Vi bör därför inte resonera på världsligt vis med ett världsligt sinne, utan ta reda på hur Guds sinne är inställt till dessa ting och göra hans tankar till våra tankar. (Jes. 55:8, 9) I världsliga familjer kan det hända att barnen spelar husbönder över föräldrarna; i teokratiska familjer gör de det inte. Sedan när är barnet överhuvudet i huset, så att det har rätt att tala om för far eller mor, vad det, barnet, skall göra eller inte göra? I Israel kunde vanartiga och uppstudsiga barn bli stenade. (5 Mos. 21:18—21) Josua tillät inte att envar i hans hus själv fick välja sin religion, huruvida han ville tjäna Jehova eller någon falsk gud. Josua fattade beslut inte endast för sig själv utan också för hela sin familj, i det han påtog sig familjeansvaret och gjorde ett vist val, varigenom alla som stod under hans ledning kunde bli skyddade och bevarade. (Jos. 24:15) Kanske somliga föräldrar behöver ta sitt program för barnens uppfostran under omprövning i ljuset av den nu klarare insikten beträffande familjeförtjänst och familjeansvar.
● Er litteratur framhåller, att striden vid Harmageddon skall komma i detta släktleds tid och att den tiden började år 1914 e .Kr. Hur lång tid omfattar ett släktled enligt Skriften? — G. P., Liberia.
Websters fullständiga ordbok ger en definition av begreppet släktled eller generation, som vi här delvis citerar: ”En människas medellivslängd eller den vanliga tidsperiod varefter det ena ledet följer på det andra eller fadern efterträdes av barnet. Ett släktled anses i allmänhet vara omkring 33 år.” Men bibeln anger inte någon så exakt tid. Den anger inget antal år för ett släktled. Och i Matteus 24:34, Markus 13:30 och Lukas 21:32, de skriftställen som omnämner det släktled (i 1917 års bibelöversättning återgivet med ”släkte”) eller den generation, som frågan åsyftar, får vi inte tro att med släktled menas den genomsnittstid, inom vilken ett led eller en generation följes av nästa, enligt Websters approximativa beräkning, utan vi bör snarare betrakta begreppet mera i överensstämmelse med Websters först citerade definition, ”en människas medellivslängd”, en mansålder. Tre eller till och med fyra generationer eller släktled kan leva samtidigt under någon följd av år. (Ps. 78:4; 145:4) Före floden i Noas dagar omfattade livslängden hundratals år. Ned genom århundradena därefter har den varierat, och till och med nu är den olika i olika länder. Bibeln talar visserligen om att en människas liv varar sjuttio år eller åttio år, men den anger inte något särskilt antal år för ett släktled. — Ps. 90:10.
Även om den gjorde det, kunde vi i alla fall inte med ledning av en sådan siffra beräkna tidpunkten för striden vid Harmageddon, ty de skriftställen vi här talar om säger inte att Guds strid kommer precis vid slutet av detta släktleds tid, utan före dess slut. Att försöka säga hur många år före dess slut skulle bara vara att spekulera. De nämnda skriftställena sätter bara en gräns som är tillräckligt bestämd för alla nuvarande praktiska syften. Några personer som levde 1914, då serien av förutsagda händelser började, kommer också att leva då serien slutar i och med Harmageddonstriden. Alla de olika händelserna skall komma inom ett släktleds livstid. Det finns hundratals millioner människor vid liv nu, som levde 1914, och många millioner av dessa människor skulle ännu kunna leva tjugo år eller mera. Precis när flertalet av dem kommer att få sitt liv tvärt avbrutet genom striden vid Harmageddon, det kan vi inte säga.
● Fanns det andra människor före Adam? Varifrån fick Kain sin hustru? — G. B., Alberta, Kanada.
Adam och Eva var de första människorna; alla andra härstammar från dem. 1 Moseboken 5:4 säger om Adam: ”Han ... födde söner och döttrar.” Med en av dessa döttrar gifte sig Kain. Skildringen omtalar inte någon av dessa döttrars födelse, utan de omnämns endast alla helt kort vid slutet av berättelsen om Adams liv. Bibeln talar mycket sällan om enskilda flickebarns födelse. Det berättas tidigare än i 1 Moseboken 5:4 om att män hade hustrur och att barn föddes åt dem, men ändå finns det ingen uppgift om dessa kvinnors födelse. Kains fall utgör inget undantag. (1 Mos. 4:16—26) Inom parentes sagt håller även evolutionistiskt inställda vetenskapsmän före, att det ursprungligen fanns blott ett enda människopar, och att deras avkomlingar ingick giftermål med varandra, broder med syster.