Jehovas vittnen i Danmark
JEHOVAS VITTNEN i Danmark har framburit ett så omfattande och intensivt vittnesbörd, att människorna där tvingats att lägga märke till dem. Även de som inte tycker om Jehovas vittnen fäller då och då yttranden om deras nit och hängivenhet. I en av Köpenhamns dagliga tidningar, som särskilt ägnar uppmärksamhet åt frågor av religiös natur, stod följande uttalande att läsa beträffande Jehovas vittnens verksamhet:
”Hur väl förtjänar inte den danska kyrkan (för att använda en välkänd mans ord) denna ’törntagg i sidan’ som kallas Jehovas vittnen. De kommer oss att skämmas genom 1) sin energi och självuppoffring; 2) sin tillit till Gud — i stället för vår tro på nåden — såsom drivkraften i missionsarbetet; 3) sin beredvillighet att lida som martyrer, då vi å vår sida till och med erkänner ’atommord’ som ’Guds vilja’, som vi måste understödja ’då andra medel inte duger’. Dessutom skulle jag vilja påstå, att om vår kyrka i ’ord och gärningar’ vore vad den borde vara, skulle Jehovas vittnen upphöra att finnas till.”
Kanske är det Jehovas vittnens uppträdande som inspirerat många inflytelserika prästmän till att börja tala för att lekmän i större utsträckning bör deltaga i kristlig verksamhet. Detta erbjuder emellertid verkliga svårigheter, eftersom lekmän inte haft förmånen av verklig utbildning till att vara Ordets förkunnare. De är inte ”fullständigt utrustade för allt gott verk”. Så här skrev en präst i frågan:
”Men lekmän måste utrustas. Då Jesus kallade sina lärjungar, var det inte för att de skulle komma att utgöra stumma åhörare i en kyrka. Nej, han undervisade dem och sände sedan ut dem. När man har stött på tjugotvå Jehovas vittnen på en kvart och ingen från statskyrkan, förstår man att vi fått något att tas med. Vi är overksamma i vår kyrka trots våra oräkneliga möten. Vad som fattas oss är förmågan att ge oss själva.”
Jehovas vittnen i Danmark är väl rustade, såväl gamla som unga, och de unga har ingen svårighet att taga emot budskapet om Riket, om de har ett förståndigt hjärta. Detta belyses av berättelsen om en dansk skolpojke.
Det är vanligt i Danmark, att skolelever sänds till andra delar av landet för att taga del i särskilda kurser. Vid ett sådant tillfälle befann sig ett ungt Jehovas vittne bland deltagarna. Under lektionerna förklarade en lärare, en romersk katolik, utvecklingsläran. Samtidigt passade han på tillfället att förlöjliga bibelns skapelseberättelse och försökte visa att det är omöjligt att tro på den. Då han slutat, uppmanades eleverna att ställa frågor om de ting som hade kommit fram. Ingen hade något att fråga om, men ynglingen som var ett Jehovas vittne frågade om han kunde få säga något. Det fick han, och han satte i gång och påvisade utvecklingslärans svagheter och det fullständigt obefogade i lärarens angrepp mot den bibliska berättelsen. Senare skrev pojken en artikel för skoltidningen, vari han gav ett fint vittnesbörd om bibelns sanningar.
Nästa kväll, på väg till ett bollspel, frågade läraren pojken om syftemålet och meningen med hans artikel i skoltidningen. Läraren blev så intresserad av det pojken hade att säga, att bollspelet fick vara, och läraren och eleven samtalade tills det var mörkt. Läraren erkände att han verkligen trodde på bibeln och att han hade handlat orätt mot pojken. Då denne lämnat in uppsatser i bibliska ämnen, trodde läraren att de var avskrifter ur någon bok och gav honom dåligt betyg. Han tillstod öppet, att han inte kunnat tro att en ung pojke var i stånd att skriva så fritt om så djupa ämnen. Det hela resulterade i att artikeln infördes i en tidskrift som läses av hela elevkåren.
Att taga en promenad genom Köpenhamns huvudgator en fredag, den dag då Jehovas vittnen i Danmark särskilt ägnar sig åt att erbjuda tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, är en riktig upplevelse. Vi finner dessa kristna vittnen utposterade med jämna mellanrum, och deras nit bevisar inte endast att de tror på Jehova Gud såsom den ende sanne Guden, utan också att de önskar hjälpa sina medmänniskor att erhålla samma kunskap.
Då Jehovas vittnen började denna verksamhet i Danmark, skrattade man åt dem och menade att det var en besynnerlig idé detta, att gå med tidningar på gatorna. Men vittnenas envishet och beslutsamhet i fråga om gatuarbetet har undan för undan vunnit fler och fler människors respekt, och de får nu se resultatet av sitt trägna arbete.
Offentliga bibliska föredrag ute i det fria börjar bli omtyckta i Danmark. En grupp av vittnen var ivrig att pröva sitt nya högtalaraggregat och anordnade ett föredrag i en dunge utanför byn. På morgonen gick de från hus till hus och inbjöd till föredraget, varefter de vid middagstid samlades i dungen för att äta lunch. Klockan 15 hade åttio personer infunnit sig för att lyssna till talet ”Det är hög tid att vakna upp!”. Ett annat intressant föredrag framfördes av några dövstumma vittnen. Detta tal hölls i ett hem för dövstumma och frambars med hjälp av fingertecken. Sjuttio personer lyssnade, eller rättare sagt, följde uppmärksamt med ”talet”. Femton av dem som var närvarande deltar nu i ett regelbundet studium, som anordnats av Jehovas vittnen. I detta hem upplåtes således redan de dövas öron till att höra det uppfriskande budskapet 0111 Riket.
Statskyrkans präster i Danmark har helt naturligt fått mycket att tänka på genom Jehovas vittnens ihärdiga predikande. Somliga har sökt motstå Jehovas vittnens undervisningsverksamhet genom att anordna möten för att förklara för sina församlingsbor, varför de inte bör lyssna till Jehovas vittnen. Tack vare att förkunnandet om Riket ökar och att antalet av dem som tjänar Jehova tillväxer, är det inte så lätt för prästerna att tala nedsättande om vittnena, ty många människor är antingen släktingar eller vänner till vittnen. Men tro nu inte att alla prästmän är fientligt inställda mot Jehovas vittnen, ty flera av dem har uttryckt sin beundran över vittnenas verksamhet. Följande citat från en köpenhamnsk morgontidning kan väl illustrera detta. Skribenten, en präst, säger:
”Den norske skalden Arnulf Överland har sagt, att det i vår förvirrade tid bara finns två slags människor, som vet vad de vill och som är beredda att ge sina liv för den sak de tror på, och det är kommunisten och den kristne. Att det förhåller sig så med kommunisten tvivlar ingen på, men hur är det med den kristne? De kristna tidningarna ger då inte belägg för herr Överlands påstående. Om man frågar: Hur skall vi kunna komma i kontakt med arbetarna och ungdomen, och hur bör evangeliet bli framburet till vår tids människor?, är svaren mycket skiftande. Somliga föreslår att missionshusen bör omvandlas till biograflokaler eller samlingssalar, där nationella, sociala och kulturella föredrag skulle kunna hållas i ett försök att lättare nå människorna. Andra menar att endast Guds ord skall få höras i våra missionshus och kyrksalar. Vem har rätt?
Då Överland säger att den kristne och kommunisten vet, vad de vill och är redo att ge sina liv för den sak de tror på, kommer man osökt att tänka på exempel från Östtyskland, som bevisar detta. Bland kyrkans anhängare finner man dem inte, ty dessa föredrar att kompromissa då de kommer i svåra situationer, men bland Jehovas vittnen. Som kristna, med ett budskap att frambära, inviger sig Jehovas vittnen oförbehållsamt åt sin sak, vad det än må kosta. De är beredda att bära följderna av att de tagit ståndpunkt för Jehova och hans rike.”
Prästen fortsätter i tidningsartikeln: ”För att komma i kontakt med arbetarna och ungdomen behöver Jehovas vittnen inte byta ut sitt sätt att förkunna eller utvidga det till att omfatta föredrag av nationell, social och kulturell karaktär. Det budskap de bär fram är så mäktigt i sig självt, att tänkande människor inte kan låta bli att lyssna till det. Genom sin profet säger Jehova, att det kommer att bli en hunger i landet, ’icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra Jehovas ord. Då skall man driva omkring från hav till hav och från norr till öster och färdas hit och dit för att söka efter Jehovas ord, men man skall icke finna det.’ (Am. 8:11, 12, AS) Hungriga människor finner inte Jehovas ord i de religiösa organisationerna, som ger dem stenar i stället för bröd, men Jehovas vittnen kommer med Jehovas ord, så som det står i bibeln, och det är därför folk lyssnar till dem.”
Och så tillfogar samme prästman: ”Vi behöver inte anamma världsliga metoder, men vad vi behöver göra är att gå ut på gator och gränder och knacka på dörrarna, alldeles som Jehovas vittnen. Vi har blivit så toleranta, så förstående, ... att vi är villiga att taga djävulen under armen, bara för att vara toleranta. ... Paulus kämpade i sina brev med iver och glöd mot irrläror, men jag tror att om han levat nu, skulle han snarare ha riktat sina heta utfall mot den danska statskyrkan än mot Jehovas vittnen.”
Som vi kan se, är Jehovas vittnen i Danmark, där finns omkring 6.000, mycket aktiva i denna tid. Deras antal tilltar ständigt. Det är inte svårt för dem att få folk att lyssna. Deras bekymmer består i, hur de skall kunna hjälpa alla som önskar höra deras budskap.