Bibeln vid er tröskel

BIBELN överflödar av bevis för att Jehova Gud känner och beskyddar dem som tillhör honom. Så jämförelsevis få har dessa människor varit och så annorlunda har de förefallit — därför att de ständigt noggrant följt de i Guds ord nedskrivna befallningarna — att de alltid tett sig besynnerliga i denna världens ögon. På profeten Jesajas tid framhölls denne och de som var förenade med honom såsom ”tecken och under” [AV] för folket.

Det var också profeten Jesaja, som frimodigt tillkännagav det sanna namnet på Guds folk, ”Jehovas vittnen” (Jes. 43:10—12, AS och Åkeson), ”mina trovärdiga vittnen” (Mo). Bara detta, att de betecknades med ett sådant namn, ger vid handen att en lång tid av vittnande eller frambärande av ett vittnesbörd om Jehova och hans uppsåt skulle vänta detta folk. ”’Herre’, frågade jag, ’huru länge?’ Han svarade: ’Till dess de bragts på fall, till dess deras städer äro tomma, och deras hus obebodda, och landet lämnats öde.”’ — Jes. 6:11, Mo.

Och ändå, trots allt det predikande som utfördes av Jesaja och en stor skara andra profeter och vittnen för Gud, blev inte ens förbundsfolket Israel omvänt från sina själviska överträdelser av Guds lag. Israeliterna menade att de var klyftigare än Gud och ville förbättra hans skrivna ord genom en invecklad härva av traditioner. Därför blev detta egensinniga folk slutligen upplöst såsom nation betraktat. De var de enda som förlorade på detta. Liksom Jesaja hade kungjort detta avfall, profeterade han också om ett ännu värre tillstånd av mörker över världen under de sista dagarna av denna ”tingens ordning”.

Nationerna kan emellertid inte glädjas med Guds folk, om de inte känner Gud. De kan inte känna Gud, om de inte känner Hans ord, varigenom han meddelar sig med oss, den ”lykta för våra fötter”, som han givit oss. (Ps. 119:105) Och de kan inte känna hans ord, bibeln, då deras tidningar varje dag tillkännager oräkneliga brott mot dess principer, eller då det kan hända, enligt vad en brittisk bibliotekarie berättat, att en ung man kommer och ber att få låna ”boken som filmen Simson och Delila gjordes efter”.

Dock, hur egendomligt det kan låta, kanske människor i våra dagar som är i stort behov av undervisning från bibeln visar denna undervisning ifrån sig, då den erbjudes dem vid deras egna dörrar. Fortfarande följer Jehovas vittnen i detta århundrade lydigt Guds befallning genom Jesaja, i det de går igenom städerna och in i husen och kommer att fortsätta med detta, så länge det finns folk där. Hemmafruar kan med auktoritet vittna om att Jehovas vittnen besöker dem vid dörrarna. En fru gjorde detta i den katolska tidskriften America i dess nummer för den 23 juni 1951. I sin intressanta berättelse berör denna katolska dam från Ohio, kanske utan att ana det, den förnämsta orsaken till den allmänna okunnighet om vad bibeln lär som ännu är förhärskande till och med i de stora demokratierna.

Denna orsak kom klart till synes i insändareförfattarinnans eget uppträdande gentemot vittnet, som kom på besök till henne. En del av hennes inlägg löd: ”Varje hennes yttrande beledsagades av citat [från bibeln], kapitel och vers, vilket de som ignorerar Traditionen har för vana att göra.” Den katolska kyrkan är välkänd för att i stor utsträckning förlita sig på ”fädernas traditioner”, och den menar därmed kristenhetens eller det påvliga Roms ”kyrkofäder”. Damen fortsatte med att ge uttryck för den otålighet och indignation som hon kände över besöket. Hon hade börjat sitt inlägg i samtalet med ett försök att avbryta sin besökare: ”Innan ni fortsätter — jag är katolik, och vi känner bra till bibeln här!” Kände hon verkligen till den? Varför tog hon då sin tillflykt till ”tradition”? Hennes insändare omtalar att hon tog emot ett exemplar av Vakttornet av förkunnaren. Men hon påstod att hon inte kunde läsa det ”med gott samvete”, så hon skulle överlämna det nästa gång till den präst som är ordförande vid hennes studieklubb. Men kan det antas att tidskriften skulle bli studerad vid ”studieklubbsmötet”? Beträffande dessa klubbmöten avslöjar vår kvinnliga skribent: ”Vårt program består av att vi studerar böcker — katolska, naturligtvis, men det betyder inte att vi studerar vår religion. Det var alltför svårt för prästen-ordföranden att få oss intresserade för den lärobok han rekommenderade. Innan vi började samlas i hemmen och det bjöds på förfriskningar, kom praktiskt taget ingen, fastän vi bara hade sammanträde en gång i månaden.”

Det är uppenbart att de traditionsbundna ”romerska lärorna” inte uppmuntrar människor till bibelstudium. Den kvinnliga skribenten sökte värna kyrkan, kasta skulden på folket och framställa Jehovas vittnen såsom andligen fattiga, fastän dessa är verkligt bibelstuderande. Men hon kom också med ärliga medgivanden, som gjorde hennes påståenden om intet. Hon fortsatte: ”Jag kände mig allt en smula förödmjukad över att denna kvinna vid min dörr kunde studera sin religion — och också verkligen gjorde det — och, vad mera var, var villig att i dess intresse traska omkring från dörr till dörr. Och här stod jag, deltagare i en ’studie’-klubb, alltför slö i andligt avseende för att lära mera, inte om en människas förvrängda idéer om Guds ord, utan om Kristi egen kyrka.”

”En människas förvrängda idéer om Guds ord”? Hur kunde hon veta det? Hon sade att hon inte kunde eller ville läsa Vakttornet. I så fall, vad kunde det vara annat än hennes inbillning, som bevisade för henne att det var ”en människas förvrängda idéer”? Men hon slutade med en mycket betydelsefull reflektion: ”Skulle det inte ha varit bättre att bjuda in den där damen och, i så pass lugn och med så pass stor värdighet som det kunde bli för mina småbarns skull, bemöta hennes ’argument’?” Jo, det skulle ha varit mycket bättre, om denna dam verkligen hade varit intresserad av bibelstudium. Vakttornet är en världsbekant bibelstudietidskrift. Den uppmuntrar inte till ett blint godtagande av dess framställningar, utan inbjuder var och en att i bibelns ljus undersöka varje dess påstående. Den gör inte anspråk på att vara ofelbar. I stället för att påstå att den bibliska regeln att ”pröva allt” skulle ge upphov till ”en människas förvrängda idéer om Guds ord” är det väl ett blint antagande av traditioner, som har sådan effekt, eller hur? Jesus hyste den uppfattningen. Han sade uttryckligt till sin tids prästerskap, som litade till traditionen:

”Ni hava gjort Guds budord om intet för edra traditioners skull. Skrymtare, rätt har Jesaja profeterat om eder, då han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar; men deras hjärta är långt ifrån mig. Och fåfängt tillbedja de mig i det de förkunna människors läror och bud.” — Matt. 15:6—9, Dy.

Jesaja kallade deras religion ”en hädelse, en blott och bar tradition inlärd genom flitig upprepning”. (Jes. 29:13, Mo) Nej, sådana metoder väcker inte intresse och ökar inte heller kunskapen om Guds ord eller uppskattningen av detta. Men att inbjuda till ett öppet dryftande av bibeln vid dörrarna, vid privata bibelstudier i hemmen, i offentliga lokaler, föreläsningssalar och idrottsarenor, som Jehovas vittnen ofta gör vid stora sammankomster — detta fångar intresset och bygger upp tillförsikt. Inte en gång i månaden, utan två eller tre gånger i veckan, fyller de sina mötessalar. Det är inte något tomt skryt. Den kvinnliga katolska skribenten lade märke till vittnenas nit, och deras flitiga studier är den enda förklaringen. Ej heller är detta något slags mystisk hemlighet ämnad för några få. Alla blir uppmanade att försöka sig på det, och låta ljuset från Guds ord lysa över dem.