Fredsböner

MÅNGA människor beder till Gud, när de är i svårigheter, men glömmer honom, när allt är väl. Andra ger honom skulden för sina lidanden, men välsignar honom aldrig för sina glädjeämnen. Böner för freden uppsändes i stor myckenhet, när krig hotar, men hur mycket bekymrar sig kristenheten om Gud, när skrämseln har lagt sig? Det är få som tackar honom för något gott lika allvarligt som de bönfaller honom, när de drabbas av nöd. Vilka betraktar ni som edra sanna vänner? Dem som kommer endast när de vill ha något? Vilka känner ni er manad att hjälpa? Dem som önskar utnyttja er på ett själviskt sätt eller dem som alltid älskar er uppriktigt? Om någon som håller sig till andra i goda tider kommer till er endast i svåra tider, känner ni er inte då benägen för att be honom gå tillbaka till dem som är hans vänner när det går honom väl i händer, för att söka hjälp hos dem?

Därför är det också förståeligt, varför Jehova slutligen sade till Israel: ”I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill jag icke mer frälsa eder. Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de frälsa eder, om I nu ären i nöd.” — Dom. 10:13, 14.

Hur förhåller det sig med kristenhetens nationer, som gör anspråk på att tjäna Gud? Deras politik är kurrumperad, deras handelsväsen girigt, deras religioner skrymtaktiga. De har satt sin lit till internationella allianser, till mekaniserade arméer, till förstörelsevapen. Då nationerna sätter sitt hopp till dessa faktorer, bör de ropa till dem för att få hjälp i nöden.

I likhet med nationerna drar sig också individerna i allmänhet för att ägna något mera än en tjänst endast med läpparna åt Gud och hans ord. Såsom det blivit förutsagt, är den stora massan av människorna sådana som ”älska sig själva, älska pengar, [äro] inbilska, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, utan tacksamhet, i avsaknad av välvilja, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, bakdantare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, halsstarriga, uppblåsta av självkänsla, nöjesälskande mer än Gudälskande” och ”hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft”. — 2 Tim. 3:1—5, NW.

När dessa människor och nationer beder till Gud om fred, kan vi då förvänta att han skall lyssna? Bör de förvänta att få gudomlig hjälp utan att överge sitt orätta handlingssätt? Guds ord säger: ”Jehova är fjärran ifrån de ogudaktiga, men de rättfärdigas, bön hör han.” ”Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.” ”Jehovas ögon vila på de rättfärdiga, och hans öron äro vända till deras bön, men Jehovas ansikte är emot dem som göra fördärvliga ting.” — Ords. 15:29, AS; 28:9; 1 Petr. 3:12, NW.

Om böner skall bli hörda, måste den som beder fästa avseende vid Guds ord, visa kärlek till Gud genom att lyda Hans befallningar och frambära sina böner i harmoni med Guds uppsåt i fråga om en fredlig ny värld. Sådana böner om fred kommer att få svar. — Jes. 9:6, 7; Matt. 6:9—13; Jak. 4:3; 1 Joh. 5:3; Upp. 21:1—4.