Gud godkänner och beskyddar de sina
”I sanning, den som rör vid eder, han rör vid pupillen i mitt öga.” — Sak. 2:8, Ro.
”JEHOVA känner dem som tillhöra honom.” (2 Tim. 2:19, NW) Hans skapelser borde därför försöka att lära känna Jehova. Flertalet människor har misslyckats i att vinna kunskap om Jehova på grund av sin likgiltighet gentemot hans ord. Det är genom sitt ord, bibeln, som Jehova har uppenbarat sig för människorna, men likväl har mycket få tagit sig tid att läsa denna samling av brev till oss eller ens att lyssna till dem som har läst bibeln och är förtrogna med den. De många brev och böcker som bibeln innehåller har skrivits under inspiration till lärdom och förmaning för oss. Emellertid har det långt större antalet av människosläktets medlemmar valt en gud efter sitt eget tycke eller har satt sig själva över Gud och ställt sig utanför hans myndighet. De ser inte hur han under alla omständigheter låter dem som tillhör honom röna hans godhet och nåd och beskydd. Samtidigt fruktar världens människor inte Jehova, honom som är i stånd till att förgöra sina motståndare.
2. När Paulus skrev dessa ord till Timoteus: ”Jehova känner dem som tillhöra honom”, tänkte han på en situation som hade uppstått vid ett tillfälle många hundra år tidigare. Det var en händelse som inträffade i öknen nära Sinai, dit Mose hade fört Israels barn, när de lämnade Egyptens land. Det var följande som tilldrog sig: Kora, Datan och Abiram blev förmätna och högmodiga, och tillsammans med två hundra femtio av israeliterna, som var ledare i menigheten, församlade de sig och protesterade mot Mose och Aron. De sade att de hade fått nog av Mose och Aron och att de inte längre behövde deras tjänster. De påstod att dessa båda män hade upphävt sig över Herrens församling. (4 Mos. 16:1—3) Guds ord visar oss, att det var Jehova som utvalde och brukade Mose som sin medlare och särskilde tjänare till att ge uttryck åt hans vilja, inte endast inför konungar, som han gjorde inför Farao, utan också inför Israels barn. Fastän israeliterna hade blivit förda genom Röda havet och blivit beskyddade av Guds, den Allsmäktiges, hand och fastän han hade brukat Mose till att leda dem hela denna väg, var dessa judar ändå emot Mose. Därför sade Mose till denna onda hop och till hela Israels menighet: ”I morgon skall HERREN visa, vem som tillhör honom och vem som är helig, på det att han må låta denne komma i sin närhet; och vemhelst han väljer, den låter han komma i sin närhet.” (4 Mos. 16:5, AT) De som läser Guds ord känner resultaten av den följande dagens händelser.
3. Berättelsen meddelar oss att Mose beordrade Israels barn att draga sig bort ifrån grannskapet av dessa oregerliga människors boningar. Han sade till dem: ”Flytta eder undan från dessa ogudaktiga människors tält och rör icke vid någonting alls, som tillhör dem, så att ni icke bliva bortsopade med alla deras synder.” (4 Mos. 16:26, AT) Därpå flyttade sig de som inte ville bli besmittade av orättfärdiga gärningar undan från grannskapet av de boningar där Kora, Datan och Abiram befann sig. När Datan och Abiram kom ut ur sina tält och ställde sig vid ingången till dem med sina hustrur och barn, både stora och små, då talade Mose till hela menigheten: ”Härav skola ni veta, att HERREN har sänt mig till att göra alla dessa gärningar och att det icke har varit av mitt eget val: om dessa människor dö som alla människor dö och drabbas av alla människors öde, då är det icke HERREN som har sänt mig; men om HERREN gör någonting nytt och marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad som tillhör dem och de fara ned i Scheol levande, då skola ni veta, att dessa människor hava föraktat HERREN.” (4 Mos. 16:28—30, AT) Detta var just vad som hände: marken gled undan under deras fötter, och människorna försvann, uppslukade levande i den spricka som uppstod. De for ned i Scheol, graven, och därpå övertäckte jorden dem, och så utrotades de ur Israels barns krets. Ja, det är sant, att ”Jehova känner dem som tillhöra honom”, och han är i stånd till att avlägsna och för alltid taga bort de orättfärdiga och dem som talar vad ont är och därigenom skilja dem från ”dem som tillhöra honom”.
4. Vid ett annat tillfälle handlade Jehova Gud på ett motsatt sätt. Han avlägsnade sina rättfärdiga tjänare från de onda. Ett fall av detta slag är vad som skedde med Lot. Städerna Sodom och Gomorra var uppfyllda av ogudaktighet; därför beordrade Gud sina änglar att föra Lot, hans båda döttrar och hans hustru ut ur den ogudaktiga staden. ”Kommen ihåg Lots hustru.” Hon hyste inte full förtröstan och tro på den befrielse som Jehova Gud beredde för dem. Hennes intresse gällde den gamla tingens ordning; därför såg hon sig tillbaka och blev som följd därav förvandlad till en saltstod. (1 Mos. 19:1—26; Luk. 17:28—32) Jehova känner dem som tillhör honom, och han kommer att vara trogen sina löften, om vi rättar oss efter hans föreskrifter.
5. Vi har en annan sann skildring i Första Mosebok, med början i det sjätte kapitlet, om en man som hade stor tro på Jehova. Han levde på en tid, då människorna hängav sig åt fruktansvärda utsvävningar och allas sinnen var fyllda av ondska. Denne man var Noa. Med honom var hans tre söner. Alla fyra var gifta män. De höll sig rena från den ogudaktiga världen och följde Jehovas föreskrifter. Noa fick befallning att bygga en båt. Att göra detta skulle ta många år, och det skulle fordra tro å hans sida, därför att han skulle bygga denna båt på torra landet. Ingenting i Skriftens berättelse tyder på att denna båt byggdes nära en flod, ty skildringen säger att när regnet föll ”förökade sig vattnet och upplyfte arken, så att den kom högt upp över jorden”. (1 Mos. 7:17, 1878) Noa måste ha byggt arken på en plats där det fanns gott om goferträd att hugga ner och yxa till i sådan form, att han kunde bygga fartyget enligt Guds föreskrifter. (1 Mos. 6:13—22) Under alla de år som byggnadsarbetet varade frambar ”Noa, en rättfärdighetens predikare”, en tillbörlig varning till alla som vandrade på en ogudaktig väg. (2 Petr. 2:5, NW) När tiden var inne för Jehova Gud att visa sitt misshag över de ogudaktiga förhållanden som rådde på jorden, öppnade Gud himmelens fönster, och regn öste ner i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Jorden blev översvämmad av vatten. Men Noa och hans husfolk tillika med de djur som han blivit befalld att föra in i den stora arken bars upp av vattnet. Jehova kände dem som tillhörde honom, och han bevarade dem genom denna stora flod, som förintade den gamla världen.
6. Det framgår alltså fullt tydligt av Herrens ord, att de som tar avstånd från orättfärdighet kan vinna Jehova Guds ynnest. Det var därför som Paulus sade till Timoteus: ”Det oaktat förblir Guds fasta grundval beståndande, då den har detta insegel: ’Jehova känner dem som tillhöra honom’, och: ’Må var och en som nämner Jehovas namn taga avstånd från orättfärdighet.’” (2 Tim. 2:19, NW) Därför måste varje skapelse som älskar livet rätta sig efter denna förmaning: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” (2 Tim. 2:15, NW) Nu är det tid att hålla sig undan från de människors tomma tal, vilka har så mycket att säga men som inte har Guds stöd, ungefär som Kora och de 250 äldre inflytelserika männen bland israeliterna, vilka alla stred mot Guds tjänare. Individuellt måste var och en se till, att han förstår Herrens ord, studerar det väl och beständigt träder fram inför Gud i tjänst för att kunna bli godkänd. Att du gör det arbete som har blivit dig anvisat att göra, det är det som betyder något. Om du gör det som är rätt och tillbörligt i Herrens ögon, kommer han att välsigna dig rikligen, och du kommer att finna att du har fullt upp. Tjänst i Guds organisation, var det än är, skänker tillfredsställelse! När man vänder sig till all barmhärtighets Fader och all trösts Gud och förlitar sig på Jehova och gör hans vilja, då kommer man underfund med att stora förråd av välsignelser finns i beredskap för en. Man måste i sanning vara intresserad av Guds verk och önska lära känna honom väl. ”Jehova känner dem som tillhöra honom”, och vi, hans skapelser, bör förvisso vilja känna honom. Att göra det betyder evigt liv.