Pöbeln avbryter en sammankomst i Missouri
JEHOVAS vittnen gör anordningar för att kristna människor skall kunna samlas till en tredagars kretssammankomst, 1—3 september, i Kennett i Missouri. Detta är en liten stad på sex eller sju tusen invånare, belägen i statens sydöstra hörn! Man hyr Blå rummet ovanpå Palace Café, förberedelserna avslutas, och fredagskvällens möten hålles i lugn och ro.
Följande morgon är vittnena tidigt ute på gatorna och erbjuder åt de goda medborgarna där på orten kunskap och upplysningar som kan göra det möjligt för dem att välja livets väg, som leder till Guds härliga rike, rättfärdighetens nya värld, som utlovades för länge sedan. Ja, det offentliga föredrag som enligt programmet skall hållas dagen därpå på eftermiddagen och som människorna får inbjudan till, bär också titeln ”Välj livet, på det att du må leva”.
Först hörs några hånfulla röster, sedan utslungas hotelser om våldshandlingar, och slutligen, sent på eftermiddagen, är hela atmosfären fylld av de otäcka stormmoln, som förebådar pöbelvåld. En kaxe vid namn Coy Bannister går från den ena baren till den andra och fyller sig med spritdrycker och försöker samtidigt få en pöbelhop organiserad. Ett par andra lymlar, Paul Patton och ”Buck” Estes, sluter sig till honom, och denna trio utgör kärnan i en pöbelhop, som sväller ut tills den uppgår till 100 eller 150 personer. De driver omkring på gatorna, rycker plakaten från ryggen på hjälplösa vittnen, slår ned på ensamma vittnen och klår upp dem som de kan övermanna.
Under tiden gör stadens borgmästare, som tydligtvis är en hederlig och rättskaffens man, allt som står i hans makt för att undvika blodsutgjutelse. Men hur hjälplös är han inte! Hans polisstyrka omfattar bara sex man. Han telefonerar till statens guvernör. Han telefonerar till statspolisen. Det är nu långt lidet på eftermiddagen, när han och sheriffen, allmänne åklagaren, lokalens ägare och flera andra kommer för att tala med de belägrade vittnena i lokalen och lägga planer för deras befrielse. Då det är omöjligt att hålla något slags offentligt föredrag nästa dag i denna pöbelhemsökta stad, blir alla eniga om att evakuering måste ske på lördagskvällen. ”Medan ni håller edra möten”, säger borgmästaren, ”skall vi göra alla anordningar för att föra er härifrån.”
Omkring klockan 18 börjar aftonens program, medan den begränsade polisstyrkan bevakar de båda ingångarna. Man sjunger några Rikets sånger och ber om Jehovas ledning och lägger hela mötet i hans händer. Upplevelser på fältet berättas, och det behöver inte sägas, att många av dessa är verkligt intressanta. Hopen utanför kan inte förstå, hur vittnena kan förbli så lugna, och många av människorna därute kommer säkert länge att minnas de vackra sånger som sjunges till Jehovas lov. Till och med statspolisens folk, borgmästaren och andra myndighetspersoner förundrar sig över lugnet hos dessa kristna, ansikte mot ansikte med sådant motstånd. Under mötet göres ett försök att skära av belysningsledningarna, och vid ett tillfälle går pöbeln till storms mot bakdörren för att försöka tränga sig in. Den statspolisman, som är posterad där drar sin revolver och håller den borta.
Klockan är nu omkring 21, mötet är över och nationalgardet är berett att evakuera vittnena. Undantagstillstånd förklaras. Hopen utanför, som nu uppgår till mer än 2.000, får order att flytta sig över till motsatta sidan av gatan. Lokalens järndörr öppnas, och ner kommer vittnena. Stålhjälmsförsedda män ur nationalgardet med påskruvade bajonetter patrullerar nu på trottoarerna och upprätthåller lag och ordning. Det är i sanning en sällsam syn, ty man ser nu bland nationalgardisterna några av dem som helt nyss befann sig bland pöbeln. Sedan de kommenderats att ta uniformerna på, är de nu tvungna att uppträda som beskyddare för samma kristna män och kvinnor som de förut försökte komma åt, Det påminner en om hur Jehova lät bladet vända sig för den onde Haman. — Est. 6:4—13.
Och liksom det var i detta forntida fall, är också här i Kennett många människor i hög grad emot detta våldsamma utbrott av djävulsk pöbelanda. ”Fåren” blir på detta sätt skilda från ”getterna”. (Matt. 25:31—46) Till sist talar denna redogörelse av ögonvittnen, vilken avfattats av krets- och områdestjänarna, om för oss, hur den avbrutna kretssammankomsten förflyttades omkring 160 km bort till Cape Girardeau för den sista dagens möten. Där blev elva personer döpta, och omkring 200 var närvarande vid det offentliga föredraget.