En enda röst mitt i tystnaden

FÖR femtio år sedan dräptes ett monster. När världen till sist drog undan ridån och betraktade det fallna Tredje riket (Nazityskland), var synen så ohygglig och mardrömslik att den övergick människors fattningsförmåga. Stela av fasa stirrade soldater och civila på de kusliga resterna av en monstruös dödsmaskin.

Tidigare i år högtidlighöll tusentals människor femtioårsminnet av befriandet av koncentrationslägren genom att tysta tåga runt bland de övergivna anläggningarna. De försökte förgäves fatta vidden av det inträffade — enbart i dödslägret Auschwitz dog omkring 1.500.000 människor! Det var en stund av stillhet, ett tillfälle att fundera över människans omänsklighet. Obesvarade frågor ekade ur de kalla ugnarna, i de tomma barackerna, över de orörda bergen av beslagtagna skor.

I dag känner människor avsky och indignation inför dessa händelser. Förintelsen, i vilken flera miljoner människor systematiskt mördades, avslöjar hur monstruöst ond nazismen var. Men hur var det på den tiden? Vilka vågade säga ifrån? Vilka gjorde det inte?

Många fick inte kännedom om denna masslakt förrän vid slutet av andra världskriget. Boken Fifty Years Ago—Revolt Amid the Darkness förklarar: ”Stillbilderna och journalfilmerna från de likfabriker och dödsläger som befriades av de allierade åren 1944 och 1945 var det som först uppenbarade den fasansfulla verkligheten för den stora allmänheten, i synnerhet i Väst.”

Men redan innan dödslägren upprättades fanns det en röst som varnade för nazismen — tidskriften Vakna! som du håller i din hand. Den kallades först Den Gyllne Tidsåldern men bytte år 1938 namn till En Ny Värld. Från och med år 1929 framhöll dessa tidskrifter, utgivna av Jehovas vittnen, frimodigt farorna med nazismen och levde därmed upp till proklamationen på framsidan: ”Denna tidskrift framställer fakta samt inger hopp och mod.”

”Hur kan man tiga”, sades det i den engelska upplagan av En Ny Värld år 1939, ”om fasorna i ett land som Tyskland, där 40.000 oskyldiga människor arresterades på en enda gång, där 70 av dem avrättades på en enda natt i ett enda fängelse, ... där alla hem, institutioner och sjukhus för de gamla, fattiga och hjälplösa och alla hem för föräldralösa barn förstörs?”

Ja, hur skulle man kunna tiga? Medan världen i allmänhet var ovetande om eller skeptisk till de fruktansvärda rapporter som sipprade ut från Tyskland och de av Tyskland ockuperade länderna, kunde Jehovas vittnen inte hålla tyst. De hade själva upplevt nazistregimens grymheter, och de var inte rädda att säga ifrån.

[Bildkälla på sidan 3]

Foto: U.S. National Archives