Att äga har sin tid, att dela med sig har sin
DENNA vackra blåsångarhona känner sig säker där hon sitter på sin trädgren. Hennes make är mycket beskyddande. Om någon annan hanne kommer i närheten, förvandlas han till en ilsken furie och jagar bort inkräktaren från ”sin” egendom. Den lille gynnaren slår envist vakt om sitt.
Ett annat exempel på någon som också slår vakt om sitt är människans ”bästa vän”, hunden. Om du inte tror att det är så, försök då att ta ifrån honom ett ben som tillhör honom!
Detta drag, att slå vakt om sitt, kan man även finna hos yngre barn. Har du någon gång sett två små barn som vill leka med samma leksak? Det ena barnet har leksaken i händerna. Det andra barnet försöker få tag på leksaken, men det första vägrar högljutt att släppa den. Det är ”hans” leksak, och han är fast besluten att stå på sig.
Är det fel att slå vakt om sina ägodelar? Bibeln fastslår principen om privat egendom. Människor skall bygga hus och bo i dem, plantera vingårdar och äta deras frukt och sitta under sitt eget vin- och fikonträd. (Jesaja 65:21; Mika 4:4) Blåsångaren kom först och behöver sitt revir för att kunna skaffa föda åt sin familj. Hunden har fått benet och behöver det för att uppehålla livet.
Men hur är det då med barnet och dess leksak? Det är barnet som äger leksaken, men om det inte låter någon annan använda den kommer det inte att få några lekkamrater. Det kommer att bli lyckligare om det låter andra ha del av dess ägodelar. Kristna får inte glömma bort att ”dela med ... [sig] åt andra”. De rika uppmanas ”att vara frikostiga, redo att dela med sig”. Det ligger stor lycka i sådant givande. — Hebréerna 13:16; 1 Timoteus 6:18; Apostlagärningarna 20:35.
Att slå vakt om sitt har sin tid, och att dela med sig har sin tid. När allt kommer omkring bör vi emellertid komma ihåg att ”jorden är Herrens [Jehovas] och allt vad därpå är, jordens krets och de som bor på den”. (Psalm 24:1) Lär dig att bruka dessa ting, som tillfälligt står till vårt förfogande, på ett sätt som kommer att behaga deras rätte ägare, Jehova Gud.
Kung David i Israel var en mycket rik man, men han var realistisk och sade till Gud: ”Dig, Herre [Jehova], tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o Herre [Jehova], är riket. ... Rikedom och ära kommer från dig.” — 1 Krönikeboken 29:11, 12.
I stället för att samla på hög och slå vakt om sitt lämnade David ett mycket stort bidrag till uppförandet av ett tempel för Jehovas tillbedjan. Försökte han få något speciellt erkännande för sin frikostighet? Nej. Han insåg i stället att detta i viss bemärkelse inte alls var att betrakta som frikostighet. ”Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allting, och ur din hand har vi gett det åt dig.” — 1 Krönikeboken 29:14.
Är inte Davids inställning något som vi alla borde efterlikna?