Mitt sökande efter verklig lycka
DET var sommaren 1970, och jag befann mig i en skog nära Revelstoke i British Columbia i Canada. Plötsligt föll jag på knä och började bedja intensivt. Skogen runt omkring mig var vacker nog för att inspirera till respektfull gudsfruktan och tacksägelse, men det var inte det som drev mig till att bedja. Jag var i själva verket fruktansvärt rädd. Min urinblåsa kändes som en ballong som svällde mer och mer och nu höll på att spricka. Jag var övertygad om att jag höll på att dö. Det var fruktan som fick mig ner på knä. Verkningarna av en överdos av LSD hade nått sin kulmen, och jag bad till Gud att han inte skulle döda mig. Får jag förklara hur jag kom att hamna i den här skräckfyllda situationen?
I mitten av 1960-talet skedde stora förändringar i den stad i Kalifornien där jag bodde. Jag var bara tonåring då och gav mig in på den väg som tycktes kunna leda till verklig lycka.
Kring veckosluten brukade vi i gänget klunka i oss en halva gin som inledning till kvällens aktiviteter. Snart ersattes spriten med narkotika. En stor del av vår tid i skolan gick vi på LSD, hasch eller marijuana. Vi hade några engagerade lärare, men vi gjorde det praktiskt taget omöjligt för dem att undervisa.
Jag tyckte om att ägna mig åt sport och gjorde goda framsteg. Jag vann till och med silvermedalj i en brottningsturnering i Northern Bay League. Sedan började vi använda amfetaminer före tävlingarna för att bli starkare och mera uthålliga i kampen. Men jag tappade snart allt intresse för idrotten, och det gjorde många av mina kamrater också. Narkotikamissbruk, supande, sexuell omoraliskhet och att skaffa sig materiella tillgångar — detta var saker som vi menade skulle ge verklig lycka.
Jag kommer ihåg en gång när några vänner och jag inte hade sovit på två dygn därför att vi tagit amfetamin och LSD. Vi beslöt oss därför för att röka lite hasch och dricka lite vin för att lugna ner oss lite så att vi kunde få sova. Just då kom en person som jag inte gillade in till oss för att få köpa lite marijuana. Jag beslöt att han inte fick vara där. Därför gick jag till garderoben och hämtade min jaktpilbåge. Jag satte en pil i bågen, spände den och sköt av. Den missade hans huvud med några centimeter! Den unge mannen flydde! Men varken jag eller mina rumskamrater insåg helt vad som hade hänt. Hur skulle det ha gått om jag hade dödat honom? Egentligen var jag ingen våldsam människa, så varför skulle jag ta mig till något sådant?
I början av 1970 började min kusin Larry tala med mig om bibeln. Jag tyckte att det han hade att säga var intressant. Jag hade hört något av bibelns budskap av hans far, min farbror. Fyra år tidigare hade jag också varit med vid några möten i Jehovas vittnens Rikets sal. När Larry talade om för mig att den nuvarande tingens ordning snart skulle få ett slut, trodde jag att han hade ”fått snurren”. Han frågade mig om jag skulle vilja studera bibeln tillsammans med honom. Jag accepterade av ren nyfikenhet. Vi studerade flera gånger, och jag gick på några möten i Rikets sal, men jag fann det bekvämare att flyta med i den här tingens ordning. Så jag slutade studera.
Några vänner och jag beslöt att lifta längs kustvägen i Kalifornien mot Mendocino. Medan vi väntade vid vägkanten hittade en av kompisarna i gänget ett exemplar av Vakna! vid sidan om vägen. Eftersom han visste att jag hade studerat med Jehovas vittnen, räckte han det åt mig. Tidskriften hade en iögonenfallande rubrik: ”Är det längre lidet än du tror?” Jag tittade på den, funderade en stund över vad min kusin hade talat om för mig och slängde sedan ner den i min bag. När jag kom hem igen, lade jag den på byrån, men den ramlade snart ner bakom den och blev bortglömd.
En tid därefter köpte vi ett kilo marijuana, och för att fira detta bakade vi en kaka med marijuana som huvudingrediens. Den förmiddagen åt vi så mycket av kakan att vi alla blev sjuka. Senare satte vi i gång med att städa upp i huset. När jag sopade, flyttade jag på min byrå, och vad kom då fram om inte det där numret av Vakna! När jag såg den där rubriken igen, blev jag skakad! Det råkade vara söndag, så jag beslöt mig för att gå till Rikets sal och vara med vid ett möte. Jag fortsatte att gå på mötena några veckor därefter, och ett vittne studerade med mig.
Men mitt dåliga umgänge kvävde snart mitt nyvaknade intresse. Ännu en gång avbröt jag studierna. Varje gång jag hörde om Jehovas vittnens verksamhet eller såg någon som jag visste var ett vittne, kände jag mig väldigt illa till mods. Jag ville bara inte höra om Jehovas vittnen igen!
En god vän och jag beslöt oss för att sticka till Canada. När jag var ute och skaffade lite förnödenheter för trippen, träffade jag en äldre dam som också var ute och handlade. Hon frågade mig om jag visste var en viss vara fanns. På grund av mitt utseende och min klädsel var det inte vanligt att äldre människor försökte tala med mig. Ändå tilltalade hon mig, och därtill mycket vänligt. Men när hon talade om för mig att det hon tänkte köpa var avsett för Rikets sal, blev det fort slut på samtalet. De orden kom mig att känna mig fördömd.
Snart var vi på väg till Canada. Vi åkte igenom en stad där vi hade några bekanta och stannade till där ett par dagar. Under en tillställning samtalade jag med en flicka, och plötsligt började hon berätta om sin syster i en annan stad och att hon var ett Jehovas vittne! Några dagar senare tog vi upp ett par flickor som var ute och liftade. Medan vi åkte vidare började en av dem plötsligt tala om några Jehovas vittnen som just åkt förbi i en buss! ”Varför pratar alla om Jehovas vittnen?” undrade jag i en känsla av vanmakt.
Slutligen slog vi läger nära Revelstoke i British Columbia, och där beslöt vi att ta lite LSD. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att någonting verkligen var på tok. Jag hade tagit en överdos och började tro att min urinblåsa hade svällt upp och att jag höll på att dö av urinförgiftning. Jag var övertygad om att Gud hade förorsakat det därför att jag hade slutat studera bibeln.
Det var då som jag föll på knä och bad till Gud att han inte skulle döda mig och att om han lät mig leva så skulle jag tjäna honom. Jag irrade omkring i det tillståndet ett tag innan jag kom till sans igen och förstod att jag i alla fall inte höll på att dö. Men nästa dag återvände jag till Kalifornien, fast besluten att återuppta mitt bibelstudium med vittnena. Det blev en verklig överraskning för dem där hemma när jag kom till min fars arbetsplats klippt, rakad och i kostym och förklarade att jag skulle bli ett Jehovas vittne! Jag hade beslutat att lägga av min tidigare livsföring till den 1 september 1970.
De första veckorna blev verkligt svåra. Vid ett tillfälle blev jag så nedtryckt att jag faktiskt övervägde att återgå till mina tidigare vanor och omgivningar. En eftermiddag var jag faktiskt färdig att ge upp, när jag körde in på en bensinstation för att tanka. Jag kunde inte undgå att lägga märke till en bland personalen på stationen som var särskilt glad och trevlig. Han visslade och log när han fyllde på bensin i bilarna. ”Den där har inga bekymmer”, tänkte jag för mig själv. När han kom till min bil, fick han se en av de bibelstudieböcker jag hade på sätet och frågade mig om den. Jag berättade för honom att en av mina kusiner var ett vittne och att jag läste deras litteratur. Han sträckte in sin näve genom den nedvevade rutan för att skaka hand med mig, samtidigt som han presenterade sig som ett vittne i församlingen på platsen.
Det här samtalet var precis vad jag behövde! Jag sökte upp min kusin och sade till honom att jag ville studera igen. Som ett uttryck för sann kristen omtanke bjöd han och hans familj in mig till att bo hos dem medan jag studerade. Slutligen, den 21 november 1970, blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande till att tjäna Jehova Gud. Ett år senare, i november, började jag tjäna som pionjär (heltidsförkunnare av de goda nyheterna). I maj 1972 tackade jag ja till en inbjudan att komma och arbeta vid Sällskapet Vakttornets högkvarter. Under omkring fyra år hade jag privilegiet att arbeta vid Sällskapets lantgård i staten New York.
Sedan fick jag höra att det var stort behov av förkunnare i andra länder. Därför sökte jag till Gileadskolan, en skola som är till för att utbilda missionärer som kan sändas till andra länder. Jag gick igenom den skolan och blev utexaminerad i april 1977. Den 21 april var jag i Honduras redo att hjälpa andra att finna den väg som leder till verklig lycka. För närvarande har jag privilegiet att tjäna som resande tillsyningsman och besöka ett antal församlingar och försöka vara till hjälp för dem som är intresserade av bibeln och Jehovas löften beträffande framtiden.
När jag nu ser tillbaka på mitt liv, så kan jag i sanning säga att det är att tjäna Jehova Gud och inte ett nöjeslystet liv som har gett mig verklig lycka. Det är precis så som profeten Jesaja skrev: ”Jag är Herren [Jehova], din Gud, den som lär dig vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra.” (Jesaja 48:17) — Berättat av R. Wagner.
[Infälld text på sidan 25]
Narkotikamissbruk, supande, sexuell omoraliskhet och att skaffa sig materiella tillgångar — detta var saker som vi menade skulle ge verklig lycka
[Infälld text på sidan 25]
Jag gick till garderoben och hämtade min jaktpilbåge, satte en pil i bågen, spände den och sköt av. Den missade hans huvud med några centimeter!
[Infälld text på sidan 26]
Verkningarna av en överdos av LSD hade nått sin kulmen, och jag bad till Gud att han inte skulle döda mig
[Infälld text på sidan 26]
Han frågade mig om jag skulle vilja studera bibeln tillsammans med honom. Jag accepterade av ren nyfikenhet