Hur kan man veta?
”Om allt fortsätter som hittills, kommer världen år 2000 att vara ...”
FÖRUTSÄGELSER av detta slag har nu blivit vardagsmat. Böcker, tidskrifter, tidningsartiklar och radio- och TV-program över detta ämne mättar marknaden. Professionella ”futurologer”, som inte skiljer sig mycket från forntida hovsiare, betalas för att ge prognoser om framtiden. Och den förvirrande mängden av ofta motsägelsefulla fakta och siffror som de framlägger får de flesta människor att undra vad de över huvud taget skall tro.
I övervägande grad uppmålar sådana förutsägelser en bild av dysterhet och domedag för framtiden. Man talar om befolkningsexplosion, livsmedelsbrist, miljöförorening, energikris, kärnvapenkrig och så vidare. Den 800-sidiga Global 2000 Report (Rapport om världen år 2000), som publicerades av Förenta staternas regering, varnade till exempel för att tiden snabbt håller på att rinna ut och att ”om inte nationerna kollektivt och enskilt vidtar kraftiga och idérika åtgärder, ... nödgas världen se fram emot en bekymmersam början på det 21:a århundradet”.
FN:s miljöprogram lade fram en liknande bild i en rapport på 637 sidor. Den talade om ”en sjuklig, överbefolkad värld, vars neurotiska invånare fortsätter att förorena luft och vatten, medan de uppfinner effektivare metoder att döda varandra”, enligt Globe and Mail i Toronto i Canada.
Å andra sidan finns det lika kvalificerade experter som inte betraktar sådana rapporter som någonting annat än olycksprofetior. De anser att det handlar om grova överdrifter från officiella företrädare för internationella institutioner i syfte att själva få större ekonomiska anslag. De säger att teknologin kommer att finna metoder och medel att komma till rätta med bristerna och att saker och ting kommer att ordna sig.
Det är emellertid intressant att lägga märke till att experterna på båda sidorna mycket ofta åberopar samma data och kommer fram till helt motsatta slutsatser. I boken The Ultimate Resource (Den yttersta resursen) hävdar ekonomen Julian Simon att även om ”det alltid kommer att finnas bristkriser på grund av väder, krig, politik och befolkningsförflyttningar”, pågår dessa bara under korta perioder. ”Ett ökat behov av resurser”, påstår han, ”medför vanligtvis att vi permanent får större förmåga att skaffa oss dessa, eftersom vi under tiden tillägnar oss kunskap.” Och allteftersom befolkningen ökar, tillägger han, ”kommer det att finnas fler människor som kan lösa dessa problem och åstadkomma fördelar för oss i form av lägre kostnader och minskad brist i det långa loppet”.
En som intar en helt motsatt ståndpunkt är miljövårdaren Garrett Hardin, välkänd för sin ”livbåtsetik”. Han hävdar att det vi har är en ”civilisation till det yttre — ett lager av någonting gott på ytan och skräp därunder”. Hans reaktion på argumentet att fler människor innebär fler problemlösare är klassisk: ”England har nu 11 gånger så stor befolkning som det hade på Shakespeares tid — men har det 11 gånger så många Shakespeare? Har det ens en enda Shakespeare?”
När vi granskar skälen för och emot, lägger vi märke till en gemensam nämnare som framträder bland allt detta: man erkänner att mänskligheten i våra dagar står inför överväldigande hot och problem som aldrig någonsin förut och att någonting snarast möjligt behöver göras. Medan experterna diskuterar om vad som skall göras, utstår millioner människor lidanden och dör av undernäring och sjukdom, allt fler växter och djur utrotas, luft och vatten förorenas och nationernas kärnvapenarsenaler växer.
Det ger ringa tröst att veta att procentandelen människor som dör av en eller annan anledning är mindre i våra dagar, eftersom denna procentandel representerar millioner liv. Eller att den materiella levnadsstandarden inom vissa områden stiger, medan större delen av mänskligheten fortfarande lever i eländig fattigdom och brist utan något verkligt hopp om förbättring.
Även beträffande de få länder och områden där det fortfarande finns ett relativt överflöd är det svårt att säga om livskvaliteten blir bättre. Människor där kanske inte kämpar för att få mat och bränsle, men de lever i ständig fruktan för att bli utplånade genom ett kärnvapenkrig. Deras liv och egendom hotas dagligen av brottslighet, våld och vandalism. Deras rikedom äts upp av inflationen. Deras familjer går under genom skilsmässor och ungdomsbrottslighet. Och listan bara fortsätter.
I vår strävan att få kännedom om framtiden är det viktigt att vi inser skillnaden mellan vad som verkligen händer och vad somliga människor tror eller utlovar skall hända. Vi bör enbart hålla oss till fakta och inte till någons spekulationer. Nobelpristagaren och fysikern Niels Bohr sade en gång: ”Det är mycket svårt att spå, speciellt om framtiden.” Uttrycket: ”Om nuvarande tendenser fortsätter” eller: ”Såvida ingenting görs”, som man så ofta ser i prognoser om framtiden, säger oss att en bättre framtid inte bara beror på om vi finner metoderna och medlen att lösa vår tids problem, utan också har att göra med om vi är villiga att handla i överensstämmelse med dessa lösningar.
Har alla domedagsuttalanden sporrat människor och nationer att handla? Kommer de att göra det?