Att ”sätta fart på ... stillastående vatten”
Den italienska medicinska tidskriften Tempo Medico har behandlat ”frågan om det alltid är nödvändigt med blodtransfusioner” vid vissa slag av medicinsk behandling. Det förklaras i tidskriften på grund av de observationer som gjorts: ”Det kan definitivt sägas att de fall då en blodtransfusion är så nödvändig att en utebliven sådan medför livsfara blir färre för varje dag.”
Tempo Medico menar vidare, eftersom betydande risker är förknippade med transfusioner, att ”det är berättigat att fråga sig om det inte kan vara värt att tänka över de behandlingsformer som kan ha blivit vanemässiga och att begränsa antalet transfusioner — när det gäller behandlingar i allmänhet, helt oberoende av Jehovas vittnens önskemål”. Artikeln fortsätter:
”Det är av den orsaken, och inte bara för att infria Jehovas vittnens önskemål, som Denton Cooley [i Houston i Texas i USA] i sju år har utfört öppen hjärtkirurgi genom att närhelst det är möjligt begränsa antalet blodtransfusioner och i stället använda ett blodförtunnande medel, en lösning av glukos och heparin, och späda ut patientens blod. Om nu den här metoden har gett utmärkta resultat sedan dess ... , undrar man varför den inte har börjat användas inom den moderna kirurgin.
Doktor Cesare Buresta, kirurg vid ett distriktssjukhus i Ripatransone i provinsen Ascoli Piceno, har gjort så från och med år 1974 vid operationer på Jehovas vittnen i överensstämmelse med deras önskemål. ... Enligt dr Buresta visar hans resultat att det är möjligt, åtminstone i de flesta fall, att utföra kirurgiska ingrepp utan blodtransfusioner utan att utsätta patienterna för risker som är större än de normala. Det är naturligtvis nödvändigt att använda sig av varje kirurgisk metod som står till buds för att reducera blodförlusten till ett minimum. Det är uppenbart att användningen av dessa metoder gör de kirurgiska ingreppen känsligare och mer komplicerade. Möjligheten att undvika en blodtransfusion, som nu uppenbarligen är en reell möjlighet, får man med andra ord betala med arbete, förberedelser och utrustning.”
”Trots detta”, heter det avslutningsvis i tidskriften, ”måste läkarvetenskapen i all uppriktighet ställa sig frågan om det inte är värt att göra en ansträngning i detta syfte genom att utöka antalet avdelningar och läkarlag som kan utnyttja ovan nämnda metoder. Det innebär inte bara att man tillfredsställer Jehovas vittnens önskemål, utan att man begrundar om inte det att man rättar sig efter deras önskemål kan visa sig vara till nytta för alla eller åtminstone en sporre till ny forskning. Deras ståndpunkt utgör en stimulans som kan sätta fart på de vanemässiga behandlingsmetodernas stillastående vatten.” — December 1980.