En paramedic berättar

EN SÖNDAGSMORGON kom ett telefonsamtal till paramedicpatrullen vid brandstationen i Huntington Beach i Kalifornien. En upprörd stämma i andra änden skrek: ”Kom fort! Min man dör!” När min kamrat och jag kom dit, var det blod överallt i lägenheten, och en man låg på golvet och höll sig om halsen. För varje pulsslag sprutade det ut blod ur pulsådern. Detta är vad som hade hänt: Mannen hade varit ute och druckit och kom hem och slog sin fru. Hon körde då det mer än två decimeter långa bladet till en slaktarkniv genom halsen på honom. Det hade slitit av en av halspulsådrorna som förser hjärnan med blod. Mannen hade i panik sprungit omkring i lägenheten.

Nu låg han på golvet och vred sig i vånda. Han var säker på att han skulle dö. Jag lade ett tryckförband på halsen och satte in två dropp, ett i var arm, för att ersätta den förlorade blodvolymen med ett plasmaersättningsmedel som kallas Ringer-laktat. Därefter körde vi honom snabbt till sjukhuset. Eftersom det var söndag, fanns det inte så många till hands för att assistera kirurgen under operationen, så jag fick göra det. En blodåder togs från benet och syddes fast vid halspulsådern. Han överlevde.

Under mina år som paramedic har jag upplevt det som mycket givande att på detta sätt få rädda människor från en säker död. Men något som har varit ännu mer givande är att dessa dramatiska händelser fick mig att ta mitt förnuft till fånga när det gäller ett annat livsfrälsande arbete — ett ännu mycket viktigare, som inbegriper millioner människors liv, däribland mitt eget.

Det hela började när jag var fem år gammal. Min far hade blivit ett Jehovas vittne. Han började fostra mig och mina två bröder som vittnen. När jag var 16 år blev jag emellertid ganska upprorisk. Livet som ett Jehovas vittne var för restriktivt för mig. Strax innan jag fyllde sjutton år, talade jag därför om för min far att jag inte ville gå på möten längre och inte heller gå ut och predika från dörr till dörr.

Han satte sig ner med mig och förklarade med bibelns hjälp att kärleken till Jehova var det viktigaste i hans liv. Han sade att om jag ville bo under hans tak, så skulle jag också besöka mötena och fortsätta med predikotjänsten. Jag kunde inte förstå hur någon kunde älska denne Gud, Jehova, mer än familjen. Jag flyttade därför hemifrån och bodde tillsammans med en skolkamrat.

När jag hade slutat skolan, koncentrerade jag mig på att skaffa mig en del av de saker jag ansåg vara allra viktigast. Jag fortsatte också att uppvakta en ung flicka som jag hade lärt känna i skolan. Vid nitton års ålder trodde jag inte bara att jag visste allt, utan jag trodde också att jag var väl rustad att gifta mig. Jag gifte mig därför med Pam, min flickvän från skoltiden. Vi har nu varit gifta i femton år och har två unga döttrar. Allteftersom jag blev mer mogen, började jag inse att man inte bara kan leva för stunden. Hur skulle livet gestalta sig om fem eller tio år för dessa unga flickor som jag hade satt till världen? Vad hade denna tingens ordning att erbjuda dem? Och vad hade jag att erbjuda dem?

Jag slutade det arbete jag hade i en maskinverkstad, där jag fick arbeta långa dagar utan mycket hopp om att få det bättre, och började i stället arbeta som brandman. Eftersom jag arbetade i 24-timmarsskift, kunde jag ofta vara hemma hela dagar. Nu hade jag mer tid till mitt förfogande än jag önskade!

Jag tänkte att jag lika gärna kunde utnyttja de där extradagarna till att tjäna mer pengar och skaffa fler saker. Jag tog därför ett extraarbete på ett bygge. Jag brukade arbeta ett 24-timmarsskift som brandman och sedan därifrån gå och arbeta hela dagen på bygget. När jag kom hem kunde jag ha varit borta nästan 34 timmar. Det är inte att undra på att relationerna i familjen blev spända.

Det var under den här tiden som brandkåren i Huntington Beach satte i gång ett nytt projekt — paramedicprojektet. Jag anmälde mig och tillbringade de följande åtta månaderna på en intensivkurs vid Irvine Medical Center vid University of California. Allt som vi fick lära under dessa 16-timmarsdagar var inriktat på olycksfallsvård. Särskilt utbildade läkare, som kallades traumatologer, gav oss undervisning om hur vi skulle ta itu med livshotande situationer, inte i sterila operationssalar, utan i utbrända hus, kvaddade bilar, smutsiga gränder och rökfyllda barer, på obebyggda tomter och på alla möjliga andra platser. Jag stod i timtal tillsammans med kirurger i akutrummen på operationsavdelningen och såg dem utföra öppen hjärtkirurgi eller lungkirurgi eller försöka lappa ihop sönderslitna kroppar.

Under denna utbildning kom jag att inse hur bräckligt livet är. Jag tänkte på det min far hade lärt mig om Gud, Skaparen. Jag tänkte också många gånger på psalmisten Davids vördnadsfulla ord: ”Jag är danad så övermåttan underbart.” (Psalm 139:14) Jag började ana vilken gudomlig vishet och ändamålsenlighet som är nedlagd i hans skaparverk, inte bara i människokroppen, utan också i djuren, växterna, jorden och alla de milliarder galaxerna med deras billioner stjärnor.

Och nu, när jag började bli medveten om dessa ting, kom jag åter att tänka på många av min fars ord. Jag mindes de gånger, åratal efter det att jag flyttat hemifrån, då jag behövde honom. Han fanns alltid där, med kärlek och vänlighet. Han gav aldrig upp hoppet om mig. Han såg till att jag alltid fick tidskrifterna Vakttornet och Vakna! var jag än befann mig. Och framför allt minns jag den läxa jag fick lära mig: Ge aldrig någonsin upp hoppet om dina barn — aldrig! Man vet aldrig — kanske en dag någonting klickar till inom dem, precis som det gjorde med mig, och de kanske kommer tillbaka till dig och börjar tjäna Jehova. — Lukas 15:11—24.

När jag avslutat den åtta månader långa paramedickursen, åkte jag på en semesterresa i två månader tillsammans med min familj. Dessa två månader överbryggade en del av de problem som hade byggts upp inom familjen. Jag förälskade mig faktiskt i min hustru igen. Jag insåg att jag hade försummat henne och att en man inte kan få någon bättre lön än en kärleksfull, lojal hustru. Jag insåg också att det inte finns något bättre man kan göra för sina barn än att ge av sig själv.

När vi kom hem igen, sade jag till min hustru att jag tyckte att vi behövde studera bibeln tillsammans som familj. Jag ville att det studiet skulle ledas av Jehovas vittnen. Nu hade Pam blivit uppfostrad med ett hat mot Jehovas vittnen. Jag blev därför glatt överraskad när hon genast gick med på det. Studiet kom i gång, och ett år senare, år 1974, blev vi döpta.

Jag har berättat hur jag under min utbildning kom att inse hur bräckligt livet är, men som praktiserande paramedic blev jag också imponerad av hur ihärdigt kroppen klänger sig fast vid livet och kämpar för att läka de mest fruktansvärda skador.

Ett sådant fall var den knivskurne man som jag berättade om i början. Han överlevde, som jag redan nämnt, men förlorade en del av talförmågan och rörelseförmågan i höger arm och ben. Detta skedde på grund av den minskade blodtillförseln till hjärnan. När han var på bättringsvägen, gick jag och besökte honom. Jag gjorde ofta det med sådana som jag hjälpt. Det gav mig ett tillfälle att vittna för dem om det hopp vi har om Guds rike. Jag förklarade för honom att hans nuvarande tillfrisknande bara var tillfälligt, men att det var möjligt att få åtnjuta bestående hälsa här på jorden under det Rikets styre. Min hustru och jag studerade bibeln med detta par i fyra månader. De separerade slutligen, men sist vi hörde ifrån honom studerade han fortfarande med vittnena.

Vid ett annat tillfälle gällde utryckningen en drunkningsolycka. När min kamrat och jag anlände, hade en granne just dragit upp en sjuårig flicka från botten av en simbassäng. Hon hade ingen puls och andades inte. Hon var vad man inom medicinen kallar kliniskt död. Men hon var inte biologiskt död ännu. Hon hade fortfarande en gnista av liv i sig. Vi satte in dropp och gav henne hjärtstärkande mediciner och även elchocker för att stimulera hjärtat att börja slå igen.

Vid det laget hade hennes föräldrar anlänt. Båda blev hysteriska och måste hållas tillbaka. Vi arbetade med henne bredvid simbassängen i 22 minuter utan att hon fick tillbaka pulsen eller började andas av sig själv. I alla våra fall håller vi kontakt via radio med en läkare på ett bassjukhus, och den här läkaren sade att vi skulle ge upp och ta med henne till sjukhuset. Men vi trodde att vi var nära att återuppliva henne och fick klarsignal från läkaren att försöka en stund till.

Vi fortsatte med hjärt- och lunglivräddning. Jag gav henne en injektion rätt igenom brösthålan och in i hjärtat. Vi kände svaga hjärtslag! Vi fortsatte att hjälpa henne med andningen, och allteftersom hjärtslagen blev starkare, började hon andas själv. Hon överlevde. Hon fick vissa hjärnskador, som gjorde att hon blev svag i benen, men tack vare sin ungdom gav hon fint gensvar på rehabiliteringen och nu, sju år senare, är hon helt frisk.

En dag när jag gick från dörr till dörr med budskapet om Riket var det en kvinna som blev mycket arg på mig. Hon sade åt mig att ge mig av och följde mig till och med ut på gatan och grälade hela tiden. Då vände jag mig om och frågade henne: ”Var det inte i det här huset som en liten baby för sex månader sedan hade slutat andas och man trodde att den var död?” Ett uttryck av förvåning spred sig över hennes ansikte. Hon sade med dämpad röst: ”Hur vet ni det?”

”Jag är den paramedic som räddade barnets liv.”

Jag gjorde inte detta för att hon skulle känna sig skamsen, utan för att hon skulle få veta att Jehovas vittnen är människor som är till nytta i samhället och inte, som hon anklagande hade sagt, bara odågor som kommer och stör folk på helgerna. Hon bjöd mig in i sitt hem. Vi talade i omkring 20 minuter om Jehovas vittnens arbete och varför vi ringer på människors dörrar. Hon skaffade sig Vakttornet och Vakna!

En liknande situation inträffade när min hustru och jag gick från dörr till dörr med budskapet om Riket. Hon inledde ett samtal med en gammal man, som skrek åt henne: ”Jag vill inte höra det! Ge er i väg!” Jag höll just då på att tala med en annan familj, men när Pam och jag träffades och var på väg tillbaka tillsammans, berättade hon för mig om denna händelse. Vi passerade hans hus. Han stod utanför. Jag kände igen honom. Hans hustru hade drabbats av ett allvarligt slaganfall och varit nära att dö. Jag var den paramedic som tagit emot hans samtal. Jag gick därför fram till honom, med min hustru vid min sida, och frågade honom: ”Hur står det till med er hustru?” Jag presenterade honom också för min hustru. Jag ville att han skulle få veta att det var min hustru han varit oförskämd mot och att jag också tog del i detta bibliska undervisningsarbete. Det fick honom att tänka. Och han bad Pam om ursäkt.

En annan gång kom jag till en dörr, och en dam öppnade. Jag presenterade mig med mitt namn och började tala. ”Vänta ett ögonblick!” avbröt hon. ”Ni är Larry Marshburn! Jag kommer ihåg er! Ni drog ut min man ur ett brinnande flygplan!” Hon fortsatte: ”Ni var så vänlig mot mig och försäkrade mig att han skulle överleva, att han skulle bli bra igen.” Han överlevde också, men han fick svåra brännskador. Hon hade kommit ihåg mitt namn, och vi fick ett trevligt samtal, och jag fick lämna henne biblisk litteratur.

Liknande händelser inträffade ofta, inte bara vid folks dörrar. På torget eller på gatan kunde någon säga till mig: ”Ni tog hand om min lilla flicka”, eller: ”Ni räddade min mor”, eller vilken situation det nu varit fråga om. Det gör en glad.

Men det är inte lika glädjebringande alla gånger. En kvinna vi kom till höll mig hårt i armen och sade: ”Jag kommer att dö.” Det gjorde hon också, kliniskt sett. Min kamrat och jag satte i gång med hjärt- och lunglivräddning. Flera gånger kom hjärtverksamheten i gång, för att sedan avstanna igen. Vi arbetade med henne i tre timmar och lyckades till slut få liv i henne. Hennes första ord till mig var: ”Ni skulle ha låtit mig dö.” ”Nej, nej”, mumlade jag. Hon var gammal och sjuk och trött på att leva. Vi förde henne till sjukhuset. Hennes hjärta var så skadat att de satte in en pacemaker. Det sista jag hörde var att hon var vid liv.

Vid ett annat tillfälle fann jag att tre brandmän från en närbelägen station hade hunnit dit före mig. De satt i vardagsrummet med tårar i ögonen. En av dem gjorde tecken åt mig mot köket. Ett äldre par låg på golvet, båda döda. Det var överlagt mord och självmord. Kvinnan, hans hustru, hade lagt sig på golvet med huvudet på en kudde och ryggen mot mannen, och han hade skjutit henne i bakhuvudet. Därefter hade han lagt sig ner bredvid henne, lagt armen om henne och sedan skjutit sig själv. De brev de efterlämnat till sina barn visade att de älskade varandra men att deras problem med ekonomin och hälsan hade blivit för stora och att de var trötta på livet. De bestämde sig för att dö tillsammans. En djupt gripande tragedi. Det var inte så underligt att brandmännen hade tårar i ögonen.

Under de fem år som jag var i paramedictjänsten (för närvarande håller jag föreläsningar om brandskydd runt om i Förenta staterna, men några gånger i månaden rycker jag fortfarande ut som paramedic) såg jag 70 eller 80 människor dö. De allra flesta klamrar sig fast vid livet, kämpar desperat. Jag såg det så ofta.

Jag kan fortfarande för min inre syn se den unge man som satt fastklämd i en bil som hade slagit runt och börjat brinna. Jag kröp in genom fönstret och tog tag i honom. Han var panikslagen och bönföll mig om att rädda honom. Jag visste att han skulle dö. Jag visste vad han inte visste — att nedre halvan av hans kropp var ohjälpligt krossad. Vi kunde inte få ut honom. Jag bara höll hans huvud och fortsatte att tala till honom tills han dog.

I mitt arbete har jag sett oerhört mycket narkotikamissbruk. Jag minns hur vi gång på gång fick rycka ut till sådana som hade tagit PCP, vanligen kallat ängladamm. Det förändrar sinnet och ger under korta, sporadiska utbrott oanade krafter.

Vid ett tillfälle, klockan ett på natten, blev vi tillkallade av en ung mans mor. Hon kunde inte få honom att reagera för någonting. När vi kom dit, satt han i soffan i vardagsrummet. Han var omkring 175 centimeter lång och mycket mager, vägde kanske drygt 60 kilo. Några poliser var där och tog upplysningar av modern.

Min kamrat och jag försökte kommunicera med honom, men han var ”borta”, hade hallucinationer. Han rörde inte ögonen, blinkade inte ens, och armarna och benen stod rätt ut. Han hade hållit dem utsträckta på det sättet i 30 minuter. Sitt själv i en stol och försök hålla ut armarna och benen i tre minuter, och tänk sedan på att han gjorde det tio gånger så länge. Vi började undersöka vissa viktiga kroppsfunktioner — blodtrycket, hjärtfrekvensen, andningen osv. Hans tillstånd verkade ha stabiliserat sig, och han tycktes inte befinna sig i någon omedelbar fara. Vi beslöt därför att föra honom till sjukhuset. Då visste vi fortfarande inte vilket slags narkotika han tagit, men en av poliserna misstänkte att det var PCP.

Ambulansen hade kommit, och vi hade nu en hjälpstyrka på sex man. När vi började lyfta honom för att lägga honom på båren, for han upp som en explosion. Han bokstavligt talat kastade i väg oss alla sex. Jag minns att jag stod bakom ryggen på honom med armen om hans hals, och han sträckte bara ut armen bakåt och tog tag i min skjorta och bokstavligt talat slängde mig över huvudet och ner på marken. Jag är drygt 180 centimeter lång och väger 86 kilo, men han slängde i väg mig som en tvåkilos sockerpåse! Till slut lyckades vi sex tillsammans få ner honom på båren, i handbojor och fastbunden med remmar. Han överlevde. PCP orsakar i vanliga fall inga dödsfall, men långvarigt bruk kan, enligt en farmakolog som bedrivit specialstudier av denna drog, göra att hjärnan blir ”bränd”, som han uttryckte det. När en person når det stadiet är han oförmögen att tala eller tänka själv.

En annan gång kallades min kamrat och jag till ett vilt strandparty av polisen, som redan hade kommit till platsen. De försökte övermanna en man som gick på PCP. Med vår hjälp lyckades polisen till slut få handbojor på honom. Polisens handbojor är stadigt gjorda, med en stark stålkedja som håller samman de båda bojorna. Men den här unge mannen råkade i ett sådant raseri att han slet av kedjan som förenade de båda bojorna! Det var nätt och jämnt att två poliser, jag själv och de två andra paramedicerna kunde få ner honom på marken. En av poliserna var faktiskt tvungen att använda sin batong för att övervinna mannen. Därefter satte de på honom två uppsättningar handbojor, och sedan förde vi honom till sjukhuset.

Dessa två exempel visar tydligt att PCP ger en sådan fenomenal styrka att man omöjligen kan tro det förrän man ser det. Även när man själv ser det, är det knappt man tror sina ögon.

Heroin är ett annat narkotikum som vi ofta stötte på. Det verkar dämpande på centrala nervsystemet och kan göra att man slutar att andas. Jag hade en gång ett fall där en man hade fått en kollaps till följd av heroinmissbruk. Han var omgiven av andra som var höga på heroin. Nålen satt fortfarande kvar i armen. Han hade slutat att andas och börjat bli blå. Jag satte in dropp på honom, och min kamrat förde ner en svalgtub i halsen på honom, så att vi kunde hjälpa honom med andningen. Han började återfå färgen, och vi gav honom en dos Narcan, ett narkotikamotverkande medel. Det häver nästan omedelbart heroinets verkningar. (Det finns emellertid inte något sådant medel som motverkar PCP.) Mannen kvicknade till på några sekunder. När de andra narkotikamissbrukarna såg detta, började de uppträda hotfullt och ville ta ifrån oss vårt Narcan. De ville ha det för att göra sitt heroinbruk säkrare.

Det finns inga ord i världen som kan få unga människor att fatta vilken skada dessa droger orsakar på sinnet och kroppen, till och med fem eller tio år efter det att de slutat använda narkotika. De vägrar att tro, därför att de inte vill tro. Om jag bara kunde ta dem med mig en enda dag till mentalkliniken vid UCI Medical Center i Kalifornien och låta dem få se människor som ägnat sig åt narkotikamissbruk i många år — paranoida och katatona patienter — så skulle kanske deras ögon öppnas. Jag har sett personer som har tagit över 1.000 LSD-tripper, och de är praktiskt taget inte längre människor. Deras sinnesförmögenheter är borta. De är som hjälplösa kollin.

Att vara både paramedic och Jehovas vittne är en unik kombination. Som paramedic hjälper jag skadade människor att bli friska och återupplivar till och med en del människor från klinisk död. Det är ett tillfredsställande arbete. Att lära människor sanningen om Jehovas rike under Kristus och bota dem andligen, ja till och med hjälpa dem att komma till liv andligen, skänker ännu större tillfredsställelse. Det goda jag utför som paramedic är bara tillfälligt, men det andliga goda kan bli evigtvarande på en paradisisk jord. I mitt arbete som paramedic ser jag mycket lidande. I mitt arbete som vittne kan jag visa på hur detta lidande kommer att ersättas av förblivande hälsa, lycka och evigt liv. Det värker i hjärtat på mig när jag ser all denna sorg, smärta och död, men hjärtat fylls av glädje när jag påminner mig Jehovas löfte:

”Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Hur lycklig är jag inte över att jag tog mitt förnuft till fånga, liksom den förlorade sonen, och återvände till min himmelske Fader, Jehova Gud! — Berättat av Larry Marshburn.

[Infälld text på sidan 6]

Under denna utbildning kom jag att inse hur bräckligt livet är

[Infälld text på sidan 7]

Jag gav henne en injektion rätt igenom brösthålan och in i hjärtat. Vi kände svaga hjärtslag!

[Infälld text på sidan 8]

”Var det inte i det här huset som en liten baby för sex månader sedan hade slutat andas och man trodde att den var död?”

[Infälld text på sidan 8]

Jag bara höll hans huvud och fortsatte att tala till honom tills han dog

[Infälld text på sidan 9]

Han tog tag i min skjorta och bokstavligt talat slängde mig över huvudet och ner på marken

[Infälld text på sidan 10]

Han slet av kedjan som förenade de båda bojorna!

[Bild på sidan 11]

Som paramedic ser jag mycket lidande. Som vittne kan jag visa på hur detta lidande kommer att upphöra