Dumpningsplatser för kemiskt avfall är som tickande tidsinställda bomber
”BÄTTRE produkter för ett bättre liv genom kemi”. Under 1930-talet var detta en slogan som hälsade en ny tidsålder. Men det var väl knappast någon som anade att dessa ”bättre produkter” skulle skapa ett ”Frankensteins monster i vår miljö”.
Människor var då glada över de nya produkter som hade tillverkats av kemiska preparat. Våra garderober, hem och bilar har blivit fyllda med produkter av nylon, rayon, cellofan och plast. Nya ”mirakelbekämpningsmedel” och konstgödselmedel har gett oss mer föda. Vetenskapsmännen prisades då för att ”skapa nya ting som naturen hade glömt”.
Men med dessa ”nya ting som naturen hade glömt” följde milliontals liter kemiskt avfall. Tragiskt nog dumpade man ofta detta kemiska avfall på ett slarvigt och vårdslöst sätt. ”Man grävde ner kemikalierna”, sade Steffen Plehn, en tjänsteman inom Environmental Protection Agency (EPA; motsvaras i Sverige av Naturvårdsverket). Avfallet var borta och snart glömt — men inte för så lång tid.
En stor dumpningsplats var en övergiven kanal i närheten av de berömda Niagarafallen i staten New York i USA. Kanalen fick namn efter sin upphovsman, William Love, som år 1894 försökte förena två floder och skapa en mönsterstad. Hans dröm förverkligades aldrig, och allt som fanns kvar var Lovekanalen — ett ofullbordat, en och en halv kilometer långt dike, som är mellan 5 och 10 meter djupt och omkring 15 meter brett på de flesta ställen.
En ny ägare kastade ner tonvis med kemiskt avfall i kanalen — avfall som förvarades i 200-liters fat. Det rapporteras att man inom företaget Hooker Chemical Company har medgett att man från 1920-talet fram till år 1953 dumpade närmare 22.000 ton kemikalier i kanalen. Staden Niagara Falls bidrog med sin del, vilket det också uppges att amerikanska armén gjorde. Sedan, år 1953, täckte man över denna häxbrygd med jord och lät den ”koka”, medan tunnorna rostade sönder och kemikalierna blandades.
Företaget Hooker Chemical ”sålde” området till skolstyrelsen i Niagara Falls för en dollar. Man byggde en skola och bostäder på platsen. Snart utbredde sig ett vackert villaområde över den väldiga kemiska kyrkogården.
Den ”tidsinställda bomben” hade nu börjat ticka. Den var bestämd att ”explodera” med sådan kraft att den här platsen skulle bli förstasidesnyheter och centrum för internationell uppmärksamhet. Den blev vad som ”mycket väl kan vara den första av ett nytt och olycksbådande slag av miljökatastrofer”, enligt en särskild rapport som sändes till guvernören i staten New York.
Ger denna händelse tydliga bevis för att människan ”fördärvar jorden” på ett sätt som aldrig tidigare i historien? Förebådar denna miljökatastrof att Gud inom kort kommer att ingripa och ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”? Detta är betydelsefulla frågor, som du bör begrunda, medan du läser om vad kemiskt avfall har åstadkommit. — Upp. 11:18.
Men hur farliga var egentligen de här resterna av de ”nya ting som naturen hade glömt”? Vilka verkningar hade dessa kemikalier på deras liv som bodde på den här platsen? Följande exklusiva intervju med en familj som bodde ovanpå denna hälsofarliga tidsinställda bomb ger en del skrämmande svar.