Vad menas med ”shakes”, ”shingles” och ”froes”?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

I ENGELSKA språket kan många ord ha flera olika betydelser. När en läkare hör ordet ”shakes”, tänker han kanske på okontrollerade skakningar (the shakes = frossa). Andra människor kanske kommer att tänka på handskakningar, som när man gratulerar någon eller kommit överens om något (shakes = handslag). På liknande sätt är det med ordet ”shingles”. Somliga som hör ordet kommer att tänka på en havsstrand med fullt av små, runda stenar (shingles = småsten). Vår vän läkaren kanske hellre kommer att tänka på hur det på någon del av kroppen slår ut små blåsor på grund av inflammation i nervändarna (shingles = bältros). Likväl kan alla ha rätt. Vad ordet ”froe” beträffar, så kanske många säger att de aldrig hört talas om det. Faktum är att det ordet inte ens finns förklarat i de flesta ordböcker.

Men i det här speciella fallet använder vi en husbyggares terminologi, när han talar om taktäckning. I somliga länder kan takbeläggningen bestå av tunna skifferplattor, plattor av bränt tegel eller det mera moderna ersättningsmaterialet asfaltpapp. När nybyggare slog sig ned i Förenta staterna och Canada, använde de alla tillgängliga material för att avleda regnvattnet från taken. De använde till och med grästorv, som de grävde upp ur präriemarken. Längre västerut, närmare Stillahavskusten, fann de jättelika cederträd. Dessa hade skiktnings- och klyvningsegenskaper som på sitt sätt är unika i trädvärlden. Detta träslag var faktiskt så rätfibrigt att till och med grenverket kunde klyvas och användas med gott resultat. En del hus byggdes helt utan sågat virke, och till och med den tunna, breda panelen hade kluvits av stockar från trädets stam. Eftersom diametern på många av dessa träd var över tre meter och på somliga ända upp till sex meter, var tillgången på virke mycket riklig.

En ”shake” är vanligen en tunn, kluven bräda av cederträ, ungefär 65 centimeter lång, och blir gradvis tunnare från 1,3 centimeters tjocklek till en tunn kant. Vissa bräder kan vara 45 centimeter långa. De varierar i bredd och kan vara så smala som 7,5 centimeter och så breda som 30 centimeter eller ännu mer. På den tiden kunde man snabbt lägga ett hållbart tak av sådana bräder. Senare började man använda ”shingles”, som är tunnare än ”shakes”. Dessa är sågade, och därför ser ett sådant tak jämnare och finare ut. ”Shingles” är emellertid inte så hållbara som ”shakes”, eftersom den grova, sågade ytan gör att de lättare tar åt sig fukt. Eftersom många människor tycker om shaketakets rustika utseende, fortsätter man med att klyva sådana bräder för att täcka efterfrågan.

Men vad är då en ”froe”? Det är ett verktyg som man använder när man klyver ”shakes”. Den måste ha en vass egg, som tränger in i cederstocken när man slår på den. Den måste vara ungefär 40 centimeter lång och ha ett vertikalt handtag av något hårt träslag för att man skall kunna vrida bladet och bända loss brädan.

Låt oss nu återgå till våra husbyggare, för vilka ”shakes”, ”shingles” och ”froes” inte är några mystiska termer. Just de här arbetarna är en skara frivilliga i Surrey i British Columbia, som håller på att bygga en fin sammankomsthall för Jehovas vittnen där i trakten. Var skulle de finna ett lämpligt träd? Det skulle nämligen gå åt en hel del virke, och tillgången på sådana träd minskar för varje år. Man hittade till slut ett träd ungefär tio mil därifrån i nordvästlig riktning.

En tidig lördagsmorgon på hösten lämnade en grupp frivilliga Surrey och tog färjan vid Horseshoe Bay för den en timma långa resan över How Sound till Langdale på halvön Sechelt. Sedan fick de färdas den sista sträckan på landsväg. Den två och en halv timma långa resan gick genom en helt fantastisk natur med berg, skogar och fjordar.

Nu var det dags att lämna den asfalterade vägen, som gick österut längs Porpoise Bay, och åka in på en smal timmerväg. Till slut hade de nått sitt mål — en död trädjätte med en diameter på nästan två och en halv meter och en höjd på kanske 55 meter. Inte att undra på att det trädet lämnats kvar! Att fälla det kunde betyda att man träffade de närbelägna kraftledningarna och fick betala böter till ett större belopp än trädets värde. Man var därför tvungen att först kapa 25 meter av toppen och därefter fälla resten av trädet. Snart var man i färd med att såga stammen i 45-centimetersstycken.

När en bit var avkapad, kunde man börja tillverka ”shakes”. Först delades trästycket rätt över i två halvor och sedan i tillräckligt många segment för att blocken skulle bli lagom stora att handskas med. Om vi betraktar ett sådant block finner vi att det i tvärsnittet är skiktat efter trädets årsringar. Sidorna har emellertid en slät och något ådrig struktur med fibrer som löper i längdriktningen. Det är denna yta man använder som utsida, eftersom den har en naturlig veckning som snabbt leder bort allt regn. Det kluvna träet har en angenäm doft — ett tecken på de naturliga oljor som finns i det och som förhindrar röta.

Vi ser nu hur man placerar verktyget mot blocket för att sedan med ett slag av en träklubba driva det in i cedervirket. Den erfarne arbetaren går med på att ta det lite långsammare med nästa bräda. Han förklarar också att verktyget skall vara riktat in mot trädets mitt, inte efter trädets årsringar, eftersom det skulle ge en sämre produkt utan den tätådriga, veckade, regnhärdiga ytan. Nu har verktyget placerats ungefär 1,3 centimeter från kanten och parallellt med den. Klubban faller ned, och stålbladet tränger in i träet. Handtaget förs framåt med en snabb rörelse, och bladet vrider sig tillräckligt för att den tunna brädan skall bändas loss. Resultatet? En cirka 45 centimeter lång och 1,3 centimeter tjock ”shake”.

Hur tillverkar man då en bräda som tunnas av? Erfarenheten visade snart att det vid klyvningar på ungefär 65 centimeter uppstår en viss bristning i fibrerna, vilket gör att brädan gradvis blir tunnare till just den rätta formen. Vid nästa klyvning uppstår igen samma bristning i fibrerna, och den ger därför en rak planka. Men om man vänder blocket och sedan klyver det, blir nästa bräda gradvis tunnare. Det går fortare att tillverka raka bräder, eftersom man då inte behöver vända på träblocket.

Till slut var allting klart. Man hade tillverkat bräderna, transporterat dem och satt dem på plats på sammankomsthallens tak. Slutresultatet var en fröjd för ögat och väckte många glada minnen hos dem som hade varit med om att tillverka byggnadsmaterialet direkt från urskogen.

[Diagram på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Segment

Trästycke

Block

Froe