Tyska läkare på sin vakt emot blod

LÄKARVETENSKAPENS framåtskridande har vanligen lett till mera effektiva behandlingsmetoder. Men ju längre läkarna arbetar med och iakttar resultaten av blodtransfusioner, desto fler problem och faror upptäcker de.

Detta belystes i en längre artikel i den tyska tidningen Die Welt (9 december 1974). Där hette det:

”’Blod bör betraktas som en farlig medicin och bör användas med samma försiktighet som till exempel morfin.’ Med dessa kraftfulla ord avslutade H. Busch, chefen för transfusionsavdelningen vid Hamburgs universitetskliniker, sin rapport över misstag och faror i förbindelse med blodtransfusioner, som han framlade vid det 114:e konventet för kirurger i Nordtyskland. ...

Blodtransfusion medför immunologiska och metaboliska risker samt smittorisker. Vilken som helst av dessa tre faror kan medföra mycket allvarliga följder, ja rentav döden. ... Blod innehåller en immunologisk individualitet, som kommer till uttryck i nedärvda och oföränderliga egenskaper hos blodkropparna och blodets serum. Rh-faktorn och andra blodgruppsfaktorer särskiljer ytterligare varje individs blod från andra personers. Oregelmässiga antikroppar, substanser som frambragts genom sensibilisering, då främmande material kommit in i blodomloppet, är ytterligare faktorer som skiljer olika individers blod åt.

När de immunologiska egenskaperna hos givarens och mottagarens blod skiljer sig åt, reagerar mottagarens organism med oförenlighetsreaktioner mot givarens blod. Därför måste detaljerade serologiska blodtester göras på både givaren och mottagaren.

Ansvaret för en blodtransfusions säkerhet vilar i sista hand på den läkare som föreskriver den. Men han är bara en länk i en kedja av arbetare. ... Misstag när det gäller hantering och allmän översikt kan aldrig helt uteslutas, inte ens när alla säkerhetsföreskrifter ägnas den allra noggrannaste uppmärksamhet. Den läkare som ger transfusionen kan i förväg upptäcka eventuella misstag genom att göra den så kallade korstesten och noga kontrollera alla uppgifter innan han ger transfusionen.

Men enligt en undersökning som gjorts på sjukhus i Nordtyskland kan de säkerhetsåtgärder, som Läkarnas förbundsråd förordar i förbindelse med transfusioner, inte alltid upprätthållas på varje sjukhus eller i varje enskilt fall. Personalbristen och den alltför stora arbetsbörda som vilar på kirurger, som tjänstgör nattetid, är en del av orsaken till detta. Följaktligen löper mottagaren av blodet fortfarande de immunologiska risker som i annat fall skulle kunna undvikas.

Den metaboliska risken inbegriper en mängd faror, som är en följd av det lagrade blodets åldrande och nedbrytning. . . . För att minska den metaboliska risken börjar man nu mer och mer använda nyligen donerat blod för transfusioner. Men man löper då i stället en smittorisk, eftersom syfilis, som inte upptäckts hos givaren, kan överföras, om blodet inte har lagrats under 72 timmar, vilket annars är regel. . . . Patienten löper också risk att bli smittad med gulsot. . . . Andra sjukdomar som kan överföras genom blodtransfusion är malaria och infektion av cytomegalivirus, vilken är särskilt farlig för barn.”

Med goda skäl manade kirurgerna till ”stark vaksamhet från läkarnas sida”. Många kvalificerade kirurger i olika delar av världen väljer sådana omsorgsfulla operationsmetoder som begränsar blodförlusterna till ett minimum, varigenom frågan om blodtransfusion inte behöver uppstå.