Vad säger bibeln?

Vad är själen?

I DET dagliga livet har du säkert hört uttrycket: ”Det fanns inte en själ i rummet.” Det var inte svårt för dig att förstå att den som uttryckte sig så menade att det inte fanns en människa, en person, i rummet. Du tänkte aldrig att det var fråga om en osynlig, från kroppen befriad ande.

När ordet ”själ” förekommer i bibeln, används det också alltid om en person eller ett djur, något som lever, rör sig och har ett mått av förstånd. När ordet används om människor, förbinds det med de begär, känslor och erfarenheter som en människa av kött och blod har. Bibeln säger att själen ”behöver äta”, den ”syndar”, ”förtvinar”, kippar ”efter andan”. (2 Mos. 12:16, NW; 3 Mos. 4:2, äldre sv. övers.; 3 Mos. 26:16; Jer. 15:9, NW) ”Den själ, som syndar, hon skall dö”, läser vi i Hesekiel 18:4, 20 (1878 års sv. övers.). Människosjälen är inte odödlig. Men inte enbart själar som syndar kan dö. Jesus Kristus, som inte hade någon synd, ”uttömde sin själ till död” såsom en lösen, så att syndare, också de som är döda, skall kunna återföras till liv. — Jes. 53:12, Åk.

Följaktligen finner vi att när ordet ”själ” brukas i bibeln om människor, betyder det ”liv såsom en människa”, eller mera detaljerat uttryckt, ”den förnuftsbegåvade skapelse som är en människa”. Det inbegriper hela personen, varje del av hans kropp, också hans personlighet med alla dess kännetecknande drag och böjelser. Tycker du det låter underligt?

Lägg då märke till vad som sägs i New Catholic Encyclopedia (band 13) under rubriken ”Själ (i bibeln)”: ”Nepes [eller nefesch, det hebreiska ordet för ”själ”] brukas med avseende på både djur och människor. Om det är fråga om mänskligt liv, är nepes detsamma som personen själv, ’jaget’. Efter döden går nepes till scheol.

Ovanstående översikt visar att det inte finns någon dikotomi [tudelning] i kropp och själ i GT [Gamla testamentet]. Israeliten såg tingen konkret, i deras helhet, och därför betraktade han människor som personer och inte som sammansättningar. Även om ordet nepes översätts med vårt ord själ, betyder det aldrig en själ som är åtskild från kroppen eller individen i fråga.”

Sedan heter det i samma verk, under underrubriken ”I Nya testamentet”, beträffande själen: ”Det [psyché, det grekiska ordet för själ] kan betyda livsprincipen, själva livet eller den levande varelsen.” Detta uppslagsverk säger vidare att det var under grekiskt (inte kristet) inflytande som själen eller psyche, till skillnad från det motsvarande hebreiska ordet nefesch, kom att betraktas som åtskild från kroppen och odödlig. Till sist heter det: ”Som levande varelse, underkastad olika erfarenheter, kan det [psyche] ha avseende på djur: ’Och varje levande ting [psyche] i havet dog’ (Upp. 16:3), eller på människor: ’Fruktan kom över varje själ [psyche]’ (Apg. 2:43; Rom. 2:9; 13:1). Följaktligen kan psyche känna, älska och längta. I detta sammanhang kan det användas i stället för ett personligt eller reflexivt pronomen, såsom i Johannes 10:24: ’Hur länge skall du hålla oss [vår psyche] i spänning?’” — Sid. 449, 450.

Vi kan alltså inte skilja kroppen från personligheten, som om personligheten vore något andligt eller immateriellt inuti människan och kunde existera skild från kroppen. Biologiska undersökningar har visat att en stor del av vår personlighet har sin grund i arvet från våra föräldrar och genom dem från våra tidigare förfäder. I var och en av de milliarder cellerna i en människas kropp finns exakt samma kromosomer och gener — bärarna av arvsanlagen, som gör henne till vad hon är när hon föds. Vid födelsen har hon redan vissa böjelser och karaktärsdrag i sin personlighet. De kommer att utvecklas och uppenbaras allteftersom hon växer upp och når mogen ålder. Också kroppsbyggnaden — om individen är stor eller liten till växten, kraftigt eller spensligt byggd osv. — påverkar personligheten. Invaliditet inverkar på en människas karaktärsdrag.

Själen är således hela människan, varje fiber i hennes varelse, jämte alla hennes kännetecknande drag — hela hennes personlighet. Och kroppens olika delar är så intimt förbundna med varandra att vi inte kan säga att en del eller ett organ kan påverkas utan att alla de andra delarna påverkas. Aposteln Paulus använde denna enhet i människokroppen som en illustration. Han skrev: ”Ögat kan icke säga till handen: ’Jag behöver dig icke’, ej heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver eder icke.’ Nej, just de kroppens lemmar, som tyckas vara svagast, äro som mest nödvändiga. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder. ... Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.” — 1 Kor. 12:21—25.

När vi nu förstår vad en själ är, kan vi också urskilja vad Jesus menade, då han sade: ”Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:28) Människor kan döda kroppen och avlägsna personen ur tillvaron endast till en tid. De kan inte avlägsna den personens rätt till liv som människa. Den som är trogen betraktas av Gud som levande och förväntar att bli en levande själ igen vid Guds bestämda tid. När Jesus vederlade sadducéerna, som påstod att det inte finns någon uppståndelse, sade han: ”Han [Jehova] är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.” — Luk. 20:38.

När en person uppväcks, är det alltså hela varelsen eller själen som återförs till livet. Det betyder inte att det är samma kropp, uppbyggd av exakt samma atomer, som återförs. Aposteln Paulus förklarar: ”Gud giver det [det som sås i döden] en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp. ... Så visst som det finnes en ’själisk’ kropp, så visst finnes det ock en andlig.” (1 Kor. 15:38—44) De som uppväcks till liv i himmelen får en andlig kropp, och de som återförs till liv på jorden får en själisk eller fysisk kropp. När Gud uppväcker en människa från de döda till att leva på jorden, kan han med lätthet — med helt andra atomer — rekonstruera kroppscellerna med samma genetiska uppbyggnad och sammansättning. Han kan rentav inplanta i denna kropp också de karaktärsdrag som den människan förvärvade under sin livstid. Det är lika enkelt för Gud att göra det som det är för människan att registrera och reproducera bilder och ljud elektroniskt med hjälp av videoband.

Men om Gud tillintetgör individen i ”Gehenna”, som är en symbol av evig död, är den personen inte bara avlägsnad ur tillvaron just då, utan han är död för evigt, verkligt död, eftersom Gud har tillintetgjort hans ”själ”, hans rätt till liv. — Matt. 10:28.

Därför måste den människa som önskar få leva använda sin egen själ, hela sin varelse och alla sina förmågor, till att tjäna Gud. Jesus sade: ”Den som håller av sin själ tillintetgör den, men den som hatar sin själ i denna världen skall bevara den till evigt liv.” (Joh. 12:25, NW) Vi bör inte vara intresserade av blott och bart materiella ting i denna tid, utan av att lyda Gud, som kan ge våra själar evigt liv.