”Vad sade jag den här gången?”

DE FLESTA av oss tar språket vi talar som något självfallet. Om vi behöver något, ber vi om det; när vi förklarar eller beskriver något, är det inte svårt att finna orden.

Men missionärer som kämpar med att lära sig ett nytt språk i ett främmande land befinner sig i en helt annan situation, och det kan medföra klavertramp till och med att sätta ihop den enklaste mening.

Lyckligtvis är människorna i Latinamerika i allmänhet mycket artiga mot nykomlingen. De försöker därför låta bli att skratta, när han begår ett misstag. Men ofta kan de ändå inte låta bli att le. Vid sådana tillfällen frågar man sig: ”Vad sade jag den här gången?”

Också jag har fått min andel av lärorika erfarenheter. Min hustru och jag hade varit i Peru i flera veckor, när våra tillhörigheter anlände med båt. När vi kom till terminalen för att hämta vårt gods, hälsade flera tulltjänstemän på oss. Vi ville naturligtvis göra ett gott intryck, och jag ville gärna visa vilka framsteg jag hade gjort med språket. Under samtalets gång tyckte jag att en av tjänstemännen, som var särskilt artig och vänlig, frågade mig hur gammal jag var (¿Cuántos años tiene?). Eftersom detta är spanskans sätt att fråga ”Hur gammal är ni?”, tänkte jag att nu hade jag min chans att visa honom att jag var införstådd med den här egendomliga meningsbyggnaden. När jag såg den vid det här laget välkända glimten i hans öga, visste jag att jag hade missat något någonstans. I själva verket hade han frågat hur många barn jag hade (¿Cuántos niños tiene?), och jag hade faktiskt sagt honom att jag hade tjugoåtta och min hustru tjugonio.

Efter en utflykt till stranden förklarade jag för en vän att jag inte kunnat vara med och sparka fotboll, därför att jag haft sandaler på mig. När jag sade att jag haft sandías på mig, märkte jag att han till en början såg ganska förbryllad ut, men sedan började hans ögon lysa och han sade: ”Å, du menar sandalias.” Men jag lät mig inte nöja med det, utan frågade vad sandías var. Han tycktes till en början inte vilja tala om det för mig, men till slut sade han att det var ett slags frukt.

”Jaså”, sade jag, ”vad då för slags frukt?”

”Ja, de är gröna och mer eller mindre runda och ...”

Efter litet ytterligare beskrivning förstod jag vad han menade för frukt. Kan du tänka dig att spela fotboll med vattenmeloner på fötterna?

Men när jag slickar såren efter någon ovanligt stor blunder, finner jag ofta tröst i att tänka på några av de andra missionärernas olyckliga manipulationer med orden.

Det finns flera vanliga misstag som nästan alla kommer att begå förr eller senare. Ett som upprepats många gånger av nya missionärer gäller ordet för ”synd”. Många har i bön till Gud bett om hjälp att övervinna sina fiskar (pescados) i stället för sina synder (pecados).

Och ve den stackars missionär som blandar ihop ”ser casado”, som betyder ”vara gift”, och ”ser cansado”, som betyder ”vara trött”. När ett latinamerikanskt vittne oskyldigt frågade en missionärssyster om hon var gift, trodde hon därför att han frågade: ”Är du trött?” Hon svarade lika oskyldigt: ”Bara på kvällarna.”

Människorna i Sydamerika är vanligen intresserade av andra och ivriga att ge en hjälpande hand. Men en flicka blev ändå förvånad över att de kunde vara så omtänksamma och hjälpsamma. När hon satte sig på en ganska bräcklig stol, brakade den plötsligt ihop. Sittande på golvet utropade hon med gråten i halsen: ”Jag känner mig så generad!” (¡Me siento tan abochornada!) — åtminstone trodde hon det. Genast blev alla extra uppmärksamma och hjälpsamma. Det var först senare hon kom underfund med att hon i själva verket hade sagt: ”Jag är med barn!” (¡Estoy embarazada!)

Trots dessa klavertramp och misstag har Jehova välsignat missionärernas ansträngningar i Peru. På grund av deras villiga ande har andra fått hjälp att lära känna Guds kärleksfulla uppsåt för mänskligheten. En missionär berättade att hon hade så många problem med att tala spanska, när hon först anlände, att den kvinna hon först studerade bibeln med måste läsa frågan, besvara den och sedan läsa paragrafen. Men just den kvinnan är nu en överlämnad, döpt förkunnare av Guds rike.

Ibland har vi letat efter ord och efteråt önskat att vi inte hade kommit på dem, men vi har funnit att om man har sinne för humor och inte är rädd för att skratta åt sig själv en smula, kan man ofta ha glädje av sina ganska roliga misstag. Vi har verkligen samlat många hjärtevärmande minnen. — Insänt.