Blodtransfusioner eller havsvatten
I NUMRET för mars 1970 av tidskriften Let’s Live finns en artikel av dr Giovanni Boni och dr Pierre Lafarge, i vilken de talar om ”det säregna förhållandet mellan en kropp och dess eget blod”. Läkarna förklarar sedan att det under lång tid har pågått en hjärntvätt för att få folk att tro att de ”utan risk [kan] ignorera detta säregna förhållande och att tro att en blodtransfusion från en annan människa över huvud taget är möjlig”.
Sedan dessa läkare medgett att den medicinska litteraturen ”helt och hållet instämmer när det gäller riskerna med blodtransfusioner”, säger de vidare: ”Man kan inte annat än fråga sig hur det kan komma sig att man fortfarande tillämpar en så riskfylld, irrationell och ’primitiv’ metod och att man på sätt och vis använder tvång i samband med den.” De frågar: ”Varför ta onödiga risker, när det finns ersättningsmedel?” Vilket ersättningsmedel är det de rekommenderar?
De säger vidare: ”Alternativet är att ge transfusioner med en vätska som är absolut oskadlig, helt och hållet godtagbar för kroppen, lätt att anskaffa och lätt att lagra och som är lika levande som det blod som rinner i våra ådror. Vi talar om ’havsvatten’.” De förklarar att detta är naturligt havsvatten, som uppsamlats och behandlats på speciellt sätt. ”I Frankrike är bruket av det mycket utbrett (till och med på militärsjukhus), och det kallas Plasma de Quinton.”
Läkarna berättar sedan följande om ett experiment som utförts av R. Quinton i en känd fransk fysiologs laboratorier: Man ordnade så att en hund ”förblödde genom lårvenen; dvs. blödningen fick fortsätta tills den avstannade spontant”. Genast gav man hunden en transfusion med ”havsvatten”. Fastän djuret var mycket kraftlöst och inte kunde röra sig, behövdes det inte längre tid än tjugoen timmar förrän ”hunden sprang omkring”. Efter omkring en vecka var djuret ”ovanligt verksamt och livligt”, ja, faktiskt i mycket högre grad än före denna erfarenhet. Fem år senare var hunden fortfarande i högsta grad levande.
Läkarna föredrar det behandlade naturliga havsvattnet framför en konstgjord saltlösning. De anser att det finns en olikhet mellan dessa båda lösningar som ”vi inte kan uppfatta med våra mätmetoder”. De framhåller att blodets sammansättning ”har förbluffande stora likheter med ’havsvattens’”. Det finns uppenbarligen alternativ till de riskfyllda blodtransfusionerna.