Han valde ett annat förkunnarämbete

RUNT hela jorden är det nu tusentals intresserade personer som ber om att Jehovas vittnen skall studera bibeln med dem. Det gläder vittnenas hjärtan, när de får ta emot sådana förfrågningar. Ta del av följande erfarenhet, som berättas av ett Jehovas vittne i Kansas i Förenta staterna och bland annat visar hur en prästman handlade:

”En ung man började besöka mötena i vår Rikets sal. När hans mor fick veta detta, blev hon mycket upprörd och ville få honom att sluta gå dit.

Hon bad därför en metodistpastor att komma hem till dem för att tala med sonen. Den unge mannen frågade mig om jag också ville vara med då. Emellertid sökte pastorn upp mig först. Sedan vi talat om hur saken låg till, sade han att han var villig att komma till det här sammanträffandet men att han inte ville strida och tvista om saker och ting. Han förklarade att han hyste stor respekt för Jehovas vittnen. Det fanns två vittnen på hans arbetsplats, och han hade lagt märke till deras goda uppförande.

När den bestämda kvällen kom, var vi alla samlade i den unge mannens hem. Under vårt samtal kom frågan om kriget och den kristna neutraliteten upp. Modern förklarade bestämt att om man bor i ett land, så skall man också strida för det. Men pastorn gjorde henne förvånad genom att säga att han visserligen inte hade fått någon inkallelse till militärtjänst men att han inte visste hur han skulle handla om han blev inkallad.

Vi hade flera sammanträffanden efter detta, och vid det sista demonstrerade jag vår bibelstudiemetod. Många medlemmar i den unge mannens familj var med. När samtalet led mot sitt slut, stod det helt klart att flertalet av dem hade stängt till sina sinnen för Guds sanning. Då böjde pastorn sig fram mot mig och viskade: ’Jag tror inte att någon här vill fortsätta att studera bibeln tillsammans med er, men jag undrar om ni vill studera med bara en enda.’

Om jag ville? Naturligtvis! Vi brukade träffas på måndagskvällarna, och ofta varade bibelstudiet i tre timmar. Det visade sig att denne metodistpastor verkligen hade kärlek till Guds ord och trodde på det. Han ansåg också att den som predikar Guds ord själv skulle sörja för sitt livsuppehälle — helt eller delvis —, och det var också därför som han hade tagit ett förvärvsarbete. När han fick veta hur betydelsefullt Guds namn Jehova var, började han genast använda det. Det dröjde inte länge förrän han insåg att många av lärorna inom hans kyrkosamfund inte var i överensstämmelse med den Heliga skrift.

Under hela den tid vi studerade bibeln tillsammans fortsatte han med sin religiösa verksamhet. Han använde det han fick lära i sina predikningar. När vi dryftade hur viktigt det var att ta avstånd från all falsk religion, talade vi om hur felaktigt det var att stå kvar inom en organisation som man visste förkunnade falska läror. (2 Kor. 6:14—18) Han sade att han inte gärna ville svika den lilla kyrkan och att han hjälpte några genom sina predikningar. Han nämnde också något om att han skulle träffa samman med kyrkorådet och begära avsked från sin tjänst, men skyllde på dåligt väder. Ja, denne uppriktige metodistpastor kämpade en hård kamp med sitt eget samvete.

Slutligen, en måndagskväll, talade han om för mig att han begärt avsked från sin kyrka. Jag var överlycklig! Och denne man, som en gång hade studerat vid en teologisk läroanstalt, skrev nu med glädje in sig. i vår skola för teokratisk ämbetsutövning. Omkring en månad senare följde han med mig i förkunnartjänsten från dörr till dörr.

Hur lycklig är jag inte över att ha fått se denne pastor, som tidigare var en stöttepelare i sin kyrka, ägna sig åt den sanna religionen. Hans djupa kärlek till Guds ord och vittnenas goda uppförande hjälpte honom att ta detta livsfrälsande steg. Också hans hustru, som till en början motstod honom, började studera. De blev båda döpta som en symbol av sitt överlämnande åt Gud. Vad hände med den unge mannen? Också han blev döpt och gläder sig nu åt att tjäna Jehova Gud.”