”Ditt ord är sanning”
Vad betyder det fjärde budet för de kristna?
DET fjärde av de tio budorden, som genom Mose gavs till Israels barn, lyder: ”I det att du kommer ihåg sabbatsdagen för att hålla den helig, skall du förrätta tjänst och skall du utföra allt ditt arbete sex dagar. Men den sjunde dagen är en sabbat åt Jehova, din Gud. Du skall inte utföra något arbete.” — 2 Mos. 20:8—11, NW.
En del av judarna gick till fanatiska ytterligheter i sitt firande av denna dag. Sadducéerna förbjöd sexuellt umgänge under natten till sabbatsdagen. Josefos berättar att esséerna betraktade det som ett brott mot sabbatslagen att gå på avträdet, och bibeln säger att fariséerna blev förtörnade över att Jesus Kristus utförde helbrägdagörelse på sabbatsdagen. — Mark. 3:1—6.
Ytterligare instruktioner som gavs de forntida israeliterna tjänade till att klargöra detta sabbatsbud. ”I skolen icke tända upp eld på sabbatsdagen, var I än ären bosatta.” (2 Mos. 35:3) Tidigare hade det sagts: ”Ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.” (2 Mos. 16:29) Israels barn blev således ålagda bestämda inskränkningar i fråga om matlagning och resor på sabbaten. Om alltså någon i våra dagar gör anspråk på att hålla denna sabbat bokstavligen, måste han rätta sig efter alla dess krav.
Det är ett faktum att många av kristenhetens kyrkosamfund gör gällande att de är underställda det fjärde budet. Men man bör lägga märke till att de inte fogar sig efter alla dess bestämmelser. Dessutom iakttar de flesta av dem sabbaten på fel dag, första dagen i veckan, fastän den mosaiska lagen krävde att den sjunde dagen skulle vara vilodagen. Vad skall vi tro?
Under inspiration förklarar aposteln Paulus att Jesu Kristi efterföljare ”inte är under lag utan under oförtjänt godhet”, att de ”gjorts döda för lagen genom Kristi kropp”. (Rom. 6:14; 7:4; NW) Fastän de således blev befriade från den mosaiska lagens krav, bör vi komma ihåg att vissa av de förträffliga bestämmelser som inrymdes i de tio budorden, till exempel de som förbjöd äktenskapsbrott och avgudadyrkan, också gällde de kristna, som det påpekas i bibeln. (1 Kor. 5:11—13; Apg. 15:28, 29) Men bibeln säger ingenting om att detta också gällde veckosabbaten.
Ingenstans i Jesu inspirerade lärjungars skrifter finner vi något krav på att de kristna skulle hålla en veckosabbat. Men detta betyder inte att det inte skulle vara bra att ha en vilodag var sjunde dag, och det är sannerligen inget fel i att använda en sådan dag till att dyrka och tjäna Gud. Men de kristna är inte underställda någon förpliktelse att bokstavligen iaktta denna judiska sabbatsdag.
Vidare förklarar aposteln Paulus med hänsyftning på den bokstavliga efterlevnaden av den mosaiska lagen att Gud ”utplånade det handskrivna dokumentet emot oss, vilket bestod av stadgar och lade hinder i vägen för oss; och Han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen”, dvs. den som Kristus led och dog på. Sedan fortsätter han med att uppmana de kristna: ”Låt därför ingen människa döma er ... med hänsyn till en högtid eller firandet av nymånen eller en sabbat; ty dessa ting är en skugga av de ting som skall komma, men verkligheten tillhör Kristus.” — Kol. 2:13, 14, 16, 17, NW.
Om en person alltså insisterar på att hålla fast vid firandet av den bokstavliga sabbaten, vägrar han att godta Kristi Jesu offer på tortyrpålen och försmår på det sättet den förlåtelse för synder som görs möjlig därigenom. Det är precis som om han skulle insistera på att offra djuroffer, sedan Jesus hade offrat sig själv såsom ett enda offer för synder för beständigt.
Men betyder då detta att det fjärde budet inte har någon betydelse för de kristna? Inte alls. För dem pekar det hän mot en mycket större sabbat — själva verkligheten och inte bara skuggan. I 1 Moseboken 2:2 får vi veta att sedan avslutningen på den sjätte skapelsedagen eller skapelseperioden, sedan våra första mänskliga föräldrar hade blivit skapade, har Gud vilat från sitt skaparverk beträffande vår jord. Israels barn misslyckades med att komma in i Guds vila på grund av deras brist på tro och lydnad. (Ps. 95:7—11) Men till de kristna säger aposteln Paulus: ”Alltså återstår det en sabbatsvila för Guds folk. Ty den människa, som har kommit in i Guds vila, har också själv vilat från sina verk, liksom Gud gjorde från sina. Låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan, så att inte någon må hemfalla åt samma olydnadsmönster [som judarna].” — Hebr. 3:19; 4:9—11, NW.
Precis som Guds vila har varit oavbruten, så är också de sanna kristnas vila oavbruten. Vila från vad? Från deras egna ”verk”, deras tidigare gärningar för att försöka rättfärdiga sig själva. De tror inte längre att de kan få Guds godkännande och vinna evigt liv helt enkelt genom sina egna ansträngningar att iaktta vissa regler och ceremonier. De tar inte längre för givet att Gud helt enkelt inte kan neka dem sin välsignelse på grund av deras levnadssätt. Detta var de otrogna judarnas misstag, vilka sökte upprätta sin egen rättfärdighet och inte underordnade sig Guds rättfärdighet. — Rom. 10:3, NW.
I stället inser de sanna kristna att det är genom Kristi Jesu offer som deras synder kan bli avlägsnade. De förblir i vetskapen att tro på Kristus och lydnad för hans bud och befallningar är det som medför Jehovas godkännande och liv. De är inte i likhet med somliga nöjda med att göra gällande: ”Jag är ärlig, jag stjäl inte eller ljuger eller uppför mig omoraliskt, så det räcker säkert!” I stället försöker Kristi sanna efterföljare att tillämpa alla Jesu befallningar i sina liv.
Det finns många, även bland till bekännelsen kristna, som tror att de har en medfödd rättighet till liv och andra välsignelser. Det är svårt för dem att erkänna att de är födda som syndare, utan någon rätt till livet, och att de därför är helt och hållet beroende av Guds föranstaltning för att ge dem liv. De har en tendens att vägra ta emot råd och tillrättavisning, också när de ges i kärlek. De är mycket ovilliga att medge att de begår fel. De lägger den största vikten vid egenrättfärdighet. De har inte vilat från eller upphört med sina egna själviska gärningar, och av den anledningen håller de inte Guds sabbat. Lyckliga är de som vilar från sina egna ”verk” och träder in i Guds sabbatsvila, ty en strålande framtid väntar dem.
Gud har firat sin sabbatsdag i nästan sex tusen år nu. Den tusenårsperiod som ligger omedelbart framför oss beskrivs i bibeln som Kristi tusenårsregering. (Upp. 20:4) Den kommer också att bli som en storslagen sabbat, vida överlägsen någon sabbat som firats av judarna, ty under den tiden kommer frid och lycka att bli befästa för evigt. — Upp. 21:2—4.
Det fjärde budets veckosabbat är alltså en bild av den stora sabbat över vilken Kristus Jesus förklarade sig vara herre. (Matt. 12:8) De som erkänner sig vara syndare, beroende av Kristi Jesu offers förtjänst för att få åtnjuta frid och ett gott förhållande till Gud, kan redan nu vila eller avstå från sina egna själviska ansträngningar att rättfärdiga sig. Var och en som respekterar Guds sjutusenåriga sabbat nu och som fortsätter att göra det kommer att få åtnjuta välsignelserna under Kristi regerings tusenåriga sabbat över hela jorden.