”Ditt ord är sanning”
Vi skall älska varandra, inte hata varandra
APOSTELN Johannes ger oss det goda rådet att vi skall älska varandra, inte hata varandra: ”Detta är det budskap som ni har hört från begynnelsen, att vi skall ha kärlek till varandra — inte likt Kain, som hade sitt ursprung hos den onde och slog ihjäl sin broder. Och av vilken orsak slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar var onda men hans broders var rättfärdiga.” — 1 Joh. 3:11, 12, NW.
Varför skall de kristna älska varandra? Därför att det är ett rättvist och rättmätigt krav. Aposteln Johannes framhåller detta när han sedan säger: ”Mina älskade, om det var så Gud älskade oss” — genom att sända ”sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder” — ”då är vi själva förpliktade att älska varandra”. Det är också vist och förståndigt av de kristna att älska varandra, eftersom ”kärleken uppbygger”; den uppbygger både den som älskar och den som blir älskad. — 1 Joh. 4:10, 11, NW; 1 Kor. 8:1; Apg. 20:35.
Hat är raka motsatsen till kärlek, det vill säga sådant hat som riktas mot kristna trosbroder eller andra medmänniskor. Det är visserligen sant att vi skall hata det onda, ja, Guds ord befaller oss rentav att göra det. (Ps. 97:10) Men då är det fråga om ett hat som är grundat på principer. Själviskt, personligt hat däremot är fördärvligt; det jämställs rentav med mord: ”Var och en som hatar sin broder är en mandråpare, och ni vet att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.” Kain, Adams förste son, utgör ett varnande exempel i detta avseende. Det var hat som fick honom att ignorera Guds tillrättavisningar och med berått mod mörda sin bror Abel. — 1 Joh. 3:15, NW.
Adam och Eva hyste helt säkert stora förhoppningar i samband med sin förste sons, Kains, födelse. Detta tycks framgå av Evas ord: ”Jag har förvärvat en man med Jehovas hjälp.” (1 Mos. 4:1, NW) Det är mycket möjligt att Kain blev föremål för speciell omsorg från sina föräldrars sida, eftersom han var den förstfödde, och att detta gjorde honom övermodig. När Abel sedan föddes, såg Kain utan tvivel ned på honom. Kain var stolt.
Detta kom klart till uttryck när Kain och Abel bar fram offergåvor åt Jehova Gud. Kain bar fram frukt och grönsaker, medan Abel bar fram ”några förstlingar av sin hjord, ja, deras feta stycken. Medan nu Jehova såg med ynnest på Abel och hans offer, så såg han inte med någon ynnest på Kain och på hans offer.” (1 Mos. 4:3—5, NW) Varför? Därför att Abel hade ett rätt hjärtetillstånd, bar fram det rätta slaget av offer och gjorde det i tro, under det att Kain kom till korta i fråga om allt detta. — Hebr. 11:4; 1 Joh. 3:12.
Kain märkte att Jehova såg med ynnest på Abel som han ringaktade, och det blev för mycket för honom. Hans innersta fylldes av ett mordiskt hat: ”Kain upptändes av stor förbittring, och hans uppsyn började bli mörk.” När Gud såg hurdant Kains hjärtetillstånd var, räckte han honom en hjälpande hand, så att säga, genom att tillrättavisa honom: ”Varför är du upptänd av förbittring, och varför har din uppsyn blivit mörk? Om du vänder dig till att göra gott”, dvs. om du utövar tro och offrar det rätta slaget av offer, ”skall det då inte bli en upphöjelse? Men om du inte vänder dig till att göra gott, då hukar synden vid ingången, och till dig står dess lystnad; och kommer du, för din del, att få övertaget över den?” — 1 Mos. 4:5—7, NW.
Jehova Gud varnade här i sin kärlek och långmodighet den högmodige och avundsjuke Kain för vad hans onda hjärteinställning kunde leda till. Kain fick veta att också han kunde få röna Jehovas ynnest om han ödmjukade sig och följde Abels exempel. Det var ett djuroffer som var det lämpliga offret, eftersom det innebar att blod utgöts, och blod måste utgjutas för att människan skall bli försonad med Gud. — Hebr. 9:22.
Men Kain lyssnade inte till Jehova Gud. Högmod, avundsjuka och hat ledde till att han förhärdade sitt hjärta gentemot sin bror och fick honom också att slå dövörat till för den tillrättavisning som kom från Jehova Gud: ”Därefter sade Kain till sin broder Abel: ’Låt oss gå bort till åkern.’ Så hände det sig att medan de var på åkern tog Kain sig till att anfalla sin broder Abel och döda honom.” Tydligen var Abel så uppriktig, så ärlig, att han inte lade märke till sin brors avundsjuka och hat utan följde med, intet ont anande. — 1 Mos. 4:8, NW.
Kain mördade sin bror med berått mod. Det var inte någon impulsiv handling, inte en ögonblickets ingivelse i häftig vrede. Det var överlagt mord. Jehova Gud hade varnat honom, men han valde att inte lyssna till den varningen. Han sade åt sin bror att följa med honom ut på fältet, bort från de andra i familjen, för att han skulle kunna döda honom. När Jehova sedan frågade honom: ”Var är din broder Abel?” så ljög han och svarade skenheligt: ”Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos. 4:9) För detta hätska mords skull gick Kain miste om varje möjlighet till evigt liv, vilket också anges av Johannes’ ord. — 1 Joh. 3:12.
Vi måste sannerligen vara på vår vakt, så att vi inte fattar hat till vår broder eller till vår nästa. Ett sådant hat kan ha sin grund i ett missförstånd eller i en orättvisa som blivit begången, men det kan också, som i fallet med Kain, bottna i stolthet och avundsjuka, som är den värsta sortens hat, eftersom det är så ytterligt själviskt. Det var ett sådant hat de judiska ledarna hyste till Jesus, och det var orsaken till att de mördade honom. Med all rätt anklagade Jesus dem för att ha Satan, djävulen, till fader och sade till dem att de inte kunde undgå att bli tillintetgjorda i Gehenna. — Matt. 23:33—36; Joh. 8:44.
Vad kan vi då göra för att hindra att hat tränger in i våra hjärtan, om någon har sagt eller gjort något som gör att vi känner oss sårade eller illa berörda? Vi måste övertyga oss själva om hur fel, hur orätt det är att hata sin broder. Vi måste glömma och förlåta, vara resonliga och förnuftiga. Vidare måste vi inse att den som har sårat oss inte i grund och botten är ond — då skulle han inte vara en kristen broder — utan att han har många goda egenskaper. Han kanske tjänar Jehova Gud lika väl som vi gör — eller ännu bättre! Vi kan också påminna oss om att vi skall älska vår nästa som oss själva och att kärleken överskyler en mängd synder, och vidare kan vi tänka på hur dåraktigt och meningslöst det är att låta någon annan beröva oss vår glädje. (Mark. 12:31; 1 Petr. 4:8) Men om vi inte kan glömma eller förlåta, måste vi följa Jesu anvisningar, som finns nedtecknade i Matteus 18:15—17, och gå och tala med vår broder enskilt för att söka vinna honom.
Men Kains onda handlingssätt tjänade som ett varnande exempel i ytterligare ett avseende: Vi får aldrig ignorera tillrättavisningar eller råd och förmaningar. Sådana varningens ord kan sägas vara en form av tuktan, och ”tillrättavisningar till tukt äro en livets väg”. Kain vägrade stolt och hårdnackat att lyssna till den tillrättavisande tuktan som kom från Jehova Gud själv. Hans handlingssätt var lika oförnuftigt som det var ont. Det är möjligt att han kunde ha blivit stamfader till Messias, men i stället utplånades hans släktlinje i syndafloden. — Ords. 6:23.
Må alla kristna ta Johannes’ råd till hjärtat och älska bröderna och vara på vakt mot att låta hatet slå rot, och må de samtidigt alltid vara villiga att lyssna till tuktans tillrättavisningar.