6E ”Av den store Guden och av vår Räddare, Kristus Jesus”

Tit 2:13 – Grek.: τοῦ μεγάλου θεοῦ καὶ σωτῆρος ἡμῶν Χριστοῦ Ἰησοῦ

(tou megạlou theou kai sōtẹ̄ros hēmọ̄n Khristou Iēsou)

På det här stället finner vi två substantiv förbundna med varandra genom καί (kai, ”och”); det första föregås av den fristående bestämda artikeln i genitiv, τοῦ (tou, ”av den”), och det andra står utan artikel. En liknande konstruktion finns i 2Pe 1:1, 2, där det i v. 2 görs tydlig åtskillnad mellan Gud och Jesus. (Jfr fotnot 2 till 2Pe 1:1 i Bibel 2000.) Detta visar att när två tydligt åtskilda personer förbinds med varandra genom καί och den första har den fristående bestämda artikeln, då är det inte nödvändigt att upprepa artikeln före den andra. Man finner exempel på den här konstruktionen i den grekiska texten i Apg 13:50; 15:22; Ef 5:5; 2Th 1:12; 1Ti 5:21; 6:13; 2Ti 4:1. Konstruktionen förekommer också i LXX. (Se not till Ord 24:21.) I boken An Idiom Book of New Testament Greek av C. F. D. Moule, Cambridge 1971, sid. 109, heter det att uttrycket kan betyda ”av den store Guden och av vår Räddare, Jesus Kristus ... på κοινή-[koinẹ̄-]grekiska, också utan ett upprepande [av den bestämda artikeln]”.

En detaljerad analys av konstruktionen i Tit 2:13 redovisas i The Authorship of the Fourth Gospel and Other Critical Essays, av Ezra Abbot, Boston (USA) 1888, sid. 439–457. På sid. 452 i detta verk står följande kommentar att läsa: ”Betrakta ett exempel ur Nya testamentet. I Matt. xxi. 12 läser vi att Jesus ’kastade ut alla som sålde och köpte i templet’, τοὺς πωλοῦντας καὶ ἀγοράζοντας [tous pōlountas kai agorạzontas]. Ingen kan rimligtvis förmoda att det var samma personer som här både sålde och köpte. Hos Markus görs det tydlig åtskillnad mellan de båda grupperna genom ett tillägg av τούς före ἀγοράζοντας; här överlåts det åt läsaren själv att skilja mellan dem. I föreliggande fall [Tit 2:13] anser jag att det inte innebär några svårigheter att artikeln har utelämnats före σωτῆρος [sōtẹ̄ros] – inte därför att σωτῆρος blir tillräckligt bestämt genom ett tillägg av ἡμῶν [hēmọ̄n] (Winer), ty eftersom både Gud och Kristus ofta kallas ’vår Räddare’ skulle ἡ δόξα τοῦ μεγάλου θεοῦ καὶ σωτῆρος ἡμῶν [hē dọxa tou megạlou theou kai sōtẹ̄ros hēmọ̄n], ifall det stod ensamt, mest naturligt uppfattas som om det syftade på ett enda subjekt, nämligen Gud, Fadern; men tillägget Ἰησοῦ Χριστοῦ till σωτῆρος ἡμῶν [Iēsou Khristou till sōtẹ̄ros hēmọ̄n] ändrar saken fullständigt genom att begränsa σωτῆρος ἡμῶν till en person eller ett väsen som, enligt Paulus vanemässiga språkbruk, klart åtskils från den person eller det väsen som han benämner ὁ θεός [ho theọs], och således var det inte nödvändigt att upprepa artikeln för att undvika tvetydighet. I 2 Thess. i. 12 skulle uttrycket κατὰ τὴν χάριν τοῦ θεοῦ ἡμῶν καὶ κυρίου [katạ tēn khạrin tou theou hēmọ̄n kai kyrịou] naturligt ha uppfattats som ett enda subjekt, och artikeln skulle behövas före κυρίου, ifall det skulle ha avseende på två; men genom ett enkelt tillägg av Ἰησοῦ Χριστοῦ till κυρίου [Iēsou Khristou till kyrịou] framgår det klart, utan att artikeln tillfogas, att det är fråga om två tydligt åtskilda subjekt.”

I Tit 2:13 talas det alltså om två tydligt åtskilda personer, Jehova Gud och Jesus Kristus. Ingenstans i Bibeln är det möjligt att påvisa att Jehova och Jesus skulle vara en och samma person.